 |
| Studiens huvudresultat, så som de presenteras i tidskriften Language & Communication. |
Hat och hot mot svenska journalister är – fortfarande – ett växande problem. Det finns ganska gott om studier som kartlagt omfattningen av det hat och hot som riktas mot svenska journalister (se till exempel Journalism under threat). En ny studie tittar istället på hur det här hatet och hoten faktiskt ser ut när de framförs på en publik plattform som Twitter. Just det gör också studien extra intressant ur mitt perspektiv – det här är ett perspektiv som kompletterar och fördjupar den kunskap vi har.
Den här nya studien visar att hatet mot journalister i sociala medier är systematiskt och målmedvetet, och ofta kopplat till högerpopulism, och används för att misskreditera såväl journalister som journalistik. Rättssociologen Oscar Björkenfeldt och docenten i nordiska språk Linnea Gustafsson har gjort en analys av en slumpmässig samling tweets som skickats till svenska journalister med Twitterkonton under åren 2018–våren 2022, alltså i princip pre-Musk, och analyserat dessa utifrån kategorier som personangrepp, sexism, rasism och rena hot samt ifrågasättande av journalistiken och journalistiska arbetsmetoder, värderingar och yrkesetik.
Studien Impoliteness and morality as instruments of destructive informal social control in online harassment targeting Swedish journalists av Oscar Björkenfeldt och Linnea Gustafsson är publicerad som open access (alltså gratis att läsa) i tidskriften Language & Communication.
Fotnot: Jag använder begreppet ”hat och hot” här eftersom man brukar prata om ”hat och hot” närmast som en etikett för det som drabbar många journalister i sociala medier; ”hat” innefattar då allt från invektiv och tillmälen till okvädningsord och aggressiva ifrågasättanden eller påhopp.
En metodnot: När jag började mitt avhandlingsarbete om ”journalister och sociala medier” fanns det ingen egentlig metod att hitta svenska journalister på olika plattformar. Det hade ju varit oerhört bekvämt om det funnes en lista med alla olika journalistkonton, men jag är inte så säker på att en sådan lista är en bra idé ur ett vidare perspektiv – den skulle inte bara underlätta forskning utan samtidigt också göra det lättare att rikta hot och hat mot journalistkåren. Eftersom jag gärna ville undersöka hur journalister använde i alla fall en plattform så var jag alltså tvungen att utveckla en metod för att bygga upp ett eget urval. Nu har den här metoden använts av forskarna i studien ovan, och trots det allvarliga ämnet så är det faktiskt lite småkul att se sin metod användas i nya sammanhang. Dessutom har den här nya studien etikprövats – när jag gjorde mina studier var en etikprövning inte nödvändig och det är skönt att få veta att metoden ”håller” också ur ett forskningsetiskt perspektiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar