20 år i akademin – vem hade kunnat ana?

Från inledningen av Nordmedias konferens i Bergen i augusti. Nicholas Diakopoulos talade om mediernas framtid.

 

I höst är det 20 år sedan jag började läsa på högskola/universitet. Jag trodde nästan inte det var sant när jag började räkna efter – har det verkligen gått så lång tid? Men jo, det har det. Och under de här två decennierna har det hänt massor, verkligen, 

När jag började på A-kursen i medie- och kommunikationsvetenskap på Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, som det hette då när det fortfarande fanns ett campus i Tiger Rangs gamla lokaler i centrala Uddevalla, hade jag inte en tanke på att jag fortfarande skulle vara kvar – jag såg det verkligen mest som ett sätt att fylla på mitt CV. Men det visade sig att det här var verkligen min ”grej”, och när jag var färdig med min magisterexamen vid JMG i Göteborg så blev jag bokstavligen kvar – som forskningsassistent, som anställd, och sedan som doktorand. Och nu är jag alltså anställd vid Högskolan Väst, som inte längre har ett campus i Uddevalla, som lektor i informatik, och min första lärare från A-kursen är min bästa kollega. 

Det har hänt en hel del, minst sagt, med undervisningen de här åren. När jag började plugga var undervisningen knappast digital. Visserligen läste jag en 5-poängskurs i Informationsteknologi parallellt första terminen (där en av punkterna var hur man skickar e-post) men undervisningen var väldigt analog – vi fick kursplan, kurs-pm och schema på papper, alla föreläsningar hölls i sal och lektorerna skrev på tavlan och använde overhead. Vi läste fysiska böcker och fick (köpa) kompendier med artiklar. Inlämningsuppgifterna skrevs på maskin (men vi hade dator hemma, tack och lov) och lämnades in i särskilda fack på campus. Betygen anslogs på särskilda anslagstavlor (där vi kunde se allas betyg). Först när jag läste C- och D-kurserna på JMG kunde jag e-posta mina uppsatsutkast till handledaren inför handledningarna, och det kändes som något alldeles fantastiskt. 

Idag är ”allt” digitalt (1). Jag planerar mina kurser i på en lärplattform, där kursplan, pm, schema och allt annat läggs och där studenterna loggar in och tar del av det de behöver. De flesta av oss förbereder en mer eller mindre detaljerad ppt till varje föreläsning, och de här ppt:erna läggs sedan upp på kursens sida på lärplattformen. På distanskurser lägger vi filmade föreläsningar. Allt är tillgänglighetsanpassat. Det mesta av kurslitteraturen finns digitalt, och via biblioteket har våra studenter tillgång till massor av databaser och andra digitala resurser. Ingen behöver hålla reda på sina referenser manuellt, utan det finns särskilda digitala verktyg till detta. Ingen lämnar in hand- eller maskinskrivna inlämningsuppgifter, utan allt skrivs och lämnas in digitalt. Vi rättar digitalt. Vi har möjlighet att lägga föreläsningar och annat helt online, eller så kan vi använda hybridlösningar och har särskilda salar utrustade för detta. Och den där parallella 5-poängskursen går numera förmodligen helt digitalt och utan vare sig fysiska eller digitala träffar. 

Mitt forskningsområde har också digitaliserats på ett sätt som få hade kunnat ana då för 20 år sedan. Medielandskapet har stöpts om. Journalistiken och produktionen av innehåll, där jag hade mitt tidigare yrkesliv, ser helt annorlunda ut. Just nu arbetar jag i ett forskningsprojekt med fokus på mediekoncernen Mittmedias digitala transformation (läs mer om projektet här), och det är klart att jag ser såväl likheter som stora skillnader mot akademin. 

Jag skulle säga att för akademin och högre utbildning så var pandemiåren ett slags vändpunkt. Vi var tvungna att få våra digitala system att fungera, oavsett vad vi tycker om dem. I princip skulle jag idag kunna sköta alla de kurser där jag har kursansvar hemifrån köksbordet med min laptop, ett headset och en lite bättre kamera än den inbyggda. För mediebranschen har digitaliseringen varit nödvändig för att möta annonsras och en helt ny konkurrens om mediepubliken. Mediebranschen har nu att hitta strategier att verka med det nya mediestödet (eller, i många fall, utan mediestöd), medan vi som undervisar i högre utbildning ska hitta strategier att hantera ChatGPT och andra AI-verktyg. 

(1) ”Allt” är självklart inte digitalt – till exempel använder jag själv gärna tavlan mer och mer, jag tycker den passar viss undervisning mycket bättre och hjälper mig bli en bättre pedagog.

(2) Jag läser fortfarande kvartsfartskurser, men nu för min egen skull och för att det är kul, och ett av mina urvalskriterier är faktiskt att de ska vara helt digitala och utan några som helst träffar – det är trots allt väldigt praktiskt att kunna ta del av allt material när jag har tid och möjlighet och utan att behöva anpassa mig till andras tider.