Forskningskommunikation: Låt forskare slippa marknadsföring!

I en debattartikel i Curie, Håll isär forskningskommunikation med olika syften, formulerar pr-konsulten och kommunikatören Håkan Sandberg något jag gått och funderat kring en tid – att forskningskommunikation inte alla gånger är ett mål i sig utan ett medel för att öka attraktiviteten för en organisation och ett varumärke:

”Sammanblandningen av forskningskommunikation med helt skilda syften blir problematisk. Det skapar förvirring när förväntningarna är otydliga och olika mellan de närmast inblandade, vilket i sin tur minskar möjligheterna till effektiva insatser. Inte minst märks det när forskningskommunikation får en redaktionell, neutral prägel där vetenskap ska ’överföras’ till en diffus och allmänt hållen målgrupp. Hur ofta ställs frågan varför sådana insatser sker, det ändamålsenliga med dem och vilka effekter som är realistiska?”

Jag skrev en kommentar som publicerades i Curie 11 oktober under rubriken Replik: Låt oss forskare slippa kommunicera med oklart syfte! Min kommentar kan också läsas nedan: 

* * *

I sin debattartikel skriver Håkan Sandberg att forskningskommunikation inte alla gånger är ett mål i sig utan ett medel för att öka attraktiviteten för en organisation och ett varumärke, och att den här sammanblandningen mellan populärvetenskap och marknadsföring är problematisk.

Det här är en fråga jag själv funderat kring. Ur mitt perspektiv, forskarens, ser jag forskningskommunikation som ett sätt visa vad jag och andra håller på med. Jag berättar om mina (och andras) forskningsresultat och sätter dem i någon slags kontext för att visa på vilket sätt de är relevanta för samhället, deltar i en allmän debatt med forskningsbaserade argument, samt – inte minst – försöker ge en bild av hur forskare är och forskning ”blir till”. Jag hoppas och tror att jag och de flesta andra forskare därigenom ”ökar förståelsen, förtroendet och engagemanget för forskning utanför akademin", som Sandberg formulerar det. (Den läsare som följer min forskning vet att det här är ett av de starkaste argumenten för att journalister och redaktioner ska vara aktiva och personliga i olika sociala medier; argumentet lyder att den man lär känna får man förtroende för. Just vad gäller journalistiken tycks dock det sambandet svagt.) 

Hur gör jag? Jag bloggar, just nu mindre frekvent men bloggen rankas fortfarande hyfsat högt i sökningar om journalister och sociala medier, journalistikforskning och – faktiskt – forskningskommunikation. Jag twittrar, betydligt mer frekvent. Jag svarar på journalisters frågor om de rör mitt forskningsområde, i annat fall hjälper jag journalisten att hitta ”rätt” forskare. Jag gillar särskilt när journalister ringer och vill resonera kring ett ämne som en del i en förberedande research, även om det sedan inte ses ett spår av mig i den färdiga produkten. Hittills har de samtalen förmodligen gett mig lika många nya tankar och insikter som journalisten. Ibland blir jag inbjuden att tala för en organisation eller ett mer publikt event, och handlar det om min forskning i bred bemärkelse eller något jag undervisar om brukar jag tacka ja om jag hinner. Dessutom pratar jag gärna forskningskommunikation och hur man kan göra i olika sammanhang. 

Den här sortens forskningskommunikation, den som idag helt vilar på enskilda forskares engagemang, ser jag som oerhört viktig. Jag önskar att vi också fick tid i våra tjänsteplaneringar till den, och inte hänvisas till att hoppas på en inställd handledning för att få utrymme att skriva en bloggtext. 

Jag har betydligt svårare för den andra sortens forskningskommunikation, den som är mer marknadsföring än populärvetenskap för att återvända till Sandbergs text. Den komma i form av en förfrågan från en kommunikationsavdelning på universitet/högskola att delta för att fylla en plats på någon typ av scen, med ett innehåll som ”kan handla om x eller y eller varför inte z, det ligger ju i tiden nu, kan du något om det?”. Jodå, jag har fått sådana förfrågningar. Målgrupp? Oklar. Syfte? Oklart. Jag tror inte ens den som ställer frågan riktigt vet vad hen hoppas uppnå utöver att visa att ”här är ännu en forskare”. 

Om jag som forskare tackar ja till en sådan förfrågan lämnas jag alltså att själv definiera tänkt målgrupp, ämnesinnehåll och syftet med min medverkan. En sådan förfrågan kommer heller aldrig med avsatt tid, utan jag förväntas läsa in mig och sätta ihop något på kvällar, helger eller oplanerade mellanrum under arbetsdagen (den där inställda handledningen). Jag förstår inte hur någon kan tro att resultatet ska bra. 

Dessutom – i en sådan här situation krockar mitt eget varumärke som forskare med organisationens. Jag vill uppfattas som relevant, saklig och trovärdig, men hur ska jag kunna vara det i ett sammanhang med oklar målgrupp och oklart syfte?

Frågan om hur forskningskommunikation ska se ut i framtiden kan förstås inte lösas av enskilda forskare, även om forskningskommunikationen är beroende av vår medverkan.

Många, men inte alla, forskare kommer att fortsätta att popularisera sin forskning precis som idag och på sätt som passar var och en. Vissa av oss bloggar, twittrar och medverkar i medier, andra poddar, andra medverkar i olika typer av populärvetenskapliga produkter, skriver böcker eller föreläser för allmänheten. De flesta av oss kommer att fortsätta hoppas på en inställd handledning, i annat fall får vi väl en stund över någon kväll här eller söndagseftermiddag där som vi kan använda till tredje uppgiften. När forskningsresultat ska publiceras tar vi mer än gärna hjälp av våra respektive kommunikationsavdelningar att ta fram en vettig kommunikationsplan. 

Kommunikationsavdelningarna å sin sida måste fundera på syften, mål, metoder och medel med framför allt den forskningskommunikation som är förtäckt marknadsföring – här är jag helt enig med Håkan Sandberg. När nu forskare i allmänhet upplever sig inte ha tillräckligt med tid för forskningskommunikation så måste organisationen ha en mer tydlig strategi där resurserna utnyttjas där de ger bäst utfall. Så är det alltför ofta inte idag. 

Uppdatering: Det finns nu flera inlägg i diskussionen om forskningskommunikation. Läs Replik: Använd vår rapport för samtal om forskningskommunikation och Replik: Vad är kommunikationen värd utan ett tydligt syfte?

Mastodon vecka 1

Detta är det första i vad jag tror kommer att bli en serie inlägg med tankar och reflektioner kring #Twitterexit och mina egna och andras försök att skapa oss en närvaro på Mastodon.

Mastodon har funnits i sex år och fungerar som ett distribuerat nätverk. Det är alltså inte ”en app, en tjänst” utan många olika oberoende nätverk (servrar/instanser) som kopplas ihop. Alla har sina egna regler. Lite som nätet var förr, alltså, men ändå inte. 

Just nu är det många som varit väldigt aktiva på Twitter som startar konton på Mastodon – jag tror att många med mig är oroliga för att Twitter helt plötsligt ska försvinna helt, eller att man ska råka göra något som helt plötsligt blir förbjudet och att ens konto därför stängs. ”Helt plötsligt” är nyckelorden här – det går inte att förutse från en dag till en annan vad som kommer att hända, och just oförutsägbarheten skapar onödig oro. 

Så … Mastodon. Jag har haft ett anonymt konto ett tag, men inte varit aktiv alls. Jag startade ett nytt konto som mig själv 30 oktober. Att det blev just Mastodon för mig (och för många med mig) misstänker jag är för att det är just Mastodon som ”alla” talar som ett alternativ. Vilket är både bra och dåligt.  

Om vi tar det dåliga först: Mastodon lider av en gigantisk växtvärk – servrar och annat räcker knappt till, och de som sköter nätverken på ideell basis hinner inte riktigt med. Helt förståeligt. En annan sak är att när en plattform växer lagom långsamt kan nya medlemmar ”göra fel” utan att det märks så mycket i det stora hela. Nu är vi väldigt många som ”gör fel” hela tiden, och socialiseringsprocessen (att lära sig ”hur vi gör på Mastodon” inklusive nya funktioner och praktiker) kommer att ta längre tid.

För alla som har/haft viktiga nätverk på Twitter är det självklart positivt att så många nu bestämmer sig för ett gemensamt alternativ, det kommer att göra det lättare att känna sig hemma i det nya när stora delar av ens nätverk flyttat med. 

Och för en sociala medier-forskare som jag är detta superkul! Här ges en nära nog unikchans att i realtid studera hur folk lär sig nya funktioner och praktiker, hur ett community tar ett kollektivt ansvar och svarar på en oändlig radda nybörjarfrågor, och hur de som börjar få kläm på saker och ting (eller tror att de fått kläm på det) konstruerar små nybörjarmanualer för nästa våg av nya användare. 

Saker jag lärt mig den här första veckan (jag räknar mig fortfarande som nybörjare):

• Det spelar egentligen ingen roll vilken server du ansluter till. Du kan kommunicera med folk på andra servrar, och se innehåll från olika håll. Det går att byta server om du känner att du borde vara någon annanstans. 
• Server och instans verkar vara synonymt. 
• Använd hashtaggar! Både när du skriver och när du letar intressant innehåll eller folk att följa.
• Använd hashtaggar i din bio också! I fliken Om kan du fylla på med fyra länkar. Vill du använda Mastodon som en del av ditt professionella nätverk är de här länkarna bra för att berätta mer om vem du är.
• Tråda – men utan att spamma flödet. Det gör du genom att sätta synlighet till ”public” på första posten, nästa lägger du till med plustecknet men här ändrar du synligheten till ”unlisted” eller motsvarande. 
• Här är det mycket mer noga att faktiskt skriva en bildbeskrivning. Gör det – tillgänglighet för alla är ingen dum grej. 
• Nu talar jag bara IOS: Det finns en Mastodon-app, men det kan vara värt att testa appen Metatext och se om man trivs bättre i den. Just nu använder jag båda parallellt. 
• Nyhetsredaktioner börjar starta egna servrar, vilket inte bara är spännande ur ett journalistikforskningsperspektiv utan också (förmodligen) kommer att lösa en hel del problem med verifiering. Och vi kommer att kunna se på servertillhörigheten/användarnamnet var en journalist jobbar. Jag tror att Washington Post var allra först, men jag är inte säker. Vilken svensk redaktion blir först ut?
• Apropå det: Tyska myndigheter har en egen server. Jättebra för verifiering och trovärdighet.
• Trollen och hatkontona har inte hittat till Mastodon ännu. De verkar fortfarande vara upptagna med att gilla det som händer med Twitter. Tids nog lär de dyka upp. 
• De som är på Mastodon (de jag stött på hittills, i alla fall) är oerhört hjälpsamma. Alla vet att många användare är nya, många tar sig tid att gå igenom det grundläggande för att hjälpa nya användare att komma igång. 
• Extra kul att se Åsa Larsson i rollen som forskningskommunikationsförebild igen. Hennes forskarblogg Ting och tankar var en av de första i Sverige, och vi var många som byggde våra egna forskarbloggar med den som förebild. Och sedan twittrade med hennes konto som förebild. Nu delar hon frikostigt med sig av råd för hur man kommer igång på Mastodon.
• Viktigast av allt: #catsofmastodon. Vi behöver katter i alla våra flöden.