Medieprofessorn Ingela Wadbring debuterar med varm relationsroman

Ingela Wadbring har ett lååångt akademiskt CV. Till meritlistan kan hon nu lägga sin skönlitterära debut. 

Det är inte så vanligt med romaner med kvinnliga akademiker i centrum och som utspelas i nutid. Det råder Ingela Wadbring bot på med sin debut Och livet bara pågår. Förlaget beskriver innehållet så här: 

Marija, en medelålders, frånskild kvinna, åker på en konferens till Svalbard. Där träffar hon Iosif, en stilig, intelligent man, och de inleder ett förhållande. Maria och Iosif blir alltmer förälskade men det är något som inte stämmer med honom. Det visar sig att han har en multisjuk sambo och Maria ställs inför ett dilemma – går det att leva lyckligt alla tre tillsammans?

Detta, hur man ändå kan fortsätta med sitt liv, eller överhuvudtaget ett liv, när ens partner blivit svårt sjuk är en kanske inte helt vanlig frågeställning att bearbeta i en relationsroman. Det är heller inget som folk brukar prata om, även om det inte är helt ovanligt i en sådan situation att den ”friska” partnern söker närhet på annat håll. Hur skulle du själv göra, tror du? 

Boken publicerades redan i januari, men på grund av ni-vet-vad så fick releasefesten med signering, snittar och vin vänta till igår. Det var en helt fantastisk kväll med författarsamtal lett av alltid lika proffsiga Kerstin Särneö och många av Ingelas vänner i publiken. Men den här texten ska inte handla om gårdagskvällen och faktiskt inte heller så mycket om boken, som jag tycker ni ska läsa (jag är på intet vis neutral här – Ingela är en god vän och kollega, och jag har haft äran att få läsa och ha synpunkter på tidigare versioner av det här manuset) utan om detta med att skriva en relationsroman med utgångspunkt i akademin.

Ingela Wadbring är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot medieutveckling (lång titel!) vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Tidigare har hon jobbat vid JMG, Göteborgs universitet, lett Dagspresskollegiet och varit föreståndare för Nordicom. Hon har skrivit ett antal forskningsartiklar och läroböcker. Det är inte helt lätt att som akademiker börja skriva fiktion – man ska gå från max 8 000 ord, strikt struktur och pedantisk referenshantering till gestaltningar, dofter och dialoger på dryga 300 sidor. Man har nog ändå nytta av att vara lite av en akademisk strukturfascist, konstaterade Ingela i samtalet igår: ”Naturligtvis har jag en stadig tabell vid sidan av för att hålla ordning på allt.” Men den här gången är tabellen inte fylld av procentsatser hit och dit utan tidslinjer, vilka blommor som blommar när och var, vad folk har på sig vid olika tillfällen och hur detaljer och beskrivningar återkommer och hänger ihop: ”Det är bra att redan från början ha med sig detta att gör jag en ändring på sidan 37 så måste jag ändra på sidan 217 också.” I boken märks det också tydligt att Ingela är lika noga med researchen när hon skriver relationsromaner som när hon skriver forskningsstudier – detaljerna stämmer! För en läsare som jag, som kan slänga ifrån mig en roman om huvudpersonen plockar vildhallon till midsommar, är sådan omsorg om detaljerna inte bara ett plus utan ett måste. 

Huvudpersonen Marija har fått låna många drag från Ingela själv – hon är en medelålders, hårt arbetande chef för en forskningsorganisation i Göteborg inom ramen för Nordiska Ministerrådet – men vi är många, både akademiker och högre tjänstemän i offentlig förvaltning, som nog kan känna igen oss i henne. Marija har också gjort en klassresa som liknar Ingelas egen, och vem känner inte igen sig i tafattheten när de akademiska koderna inte sitter i ryggraden som hos våra kollegor som fått dem med sig nästan med bröstmjölken. För mig är det här perspektivet en av romanens främsta styrkor – det är så sällan vi ser det gestaltat.  

Det kanske också ska påpekas att det här inte är en nyckelroman – Marija jobbar inte på Nordicom, historien är påhittad och ingen av personerna finns i verkligheten. Jag hoppas att Ingela ändå sätter sig och skriver en nyckelroman när hon är klar med Marija – det finns gott om stoff som väntar på att gestaltas. 

Och livet bara pågår, som är den första i en serie på tre, är utgiven på Hoi förlag och finns att beställa hos din vanliga bokhandlare. Den finns också som ljudbok. Den som vill följa Ingelas arbete (hon är konsthantverkare förutom medieprofessor) kan göra det på ingelawadbring.se.