Ett forskningsperspektiv på swishjournalistiken

Just nu debatteras så kallad swishjournalistik (se till exempel här). Det finns mycket att säga om detta, och man kan – på goda grunder – ha åsikter om den. Men det är också bra att försöka vidga perspektivet lite, att förstå vad det här specifika fenomenet är ett uttryck för eller variant av. Detta är ett försök att ge ett forskningsperspektiv på just swishjournalistik. I dess ursprungliga form publicerades texten idag som en Twittertråd. 

Det som idag kallas swishjournalistik i den allmänna debatt är en del av det forskningen brukar benämna entreprenöriell journalistik (jag vet, det ordet går inte att stava till). Den entreprenöriella journalistiken är väl beskriven i svensk och internationell forskning. 
     Det finns nästan lika många varianter av entreprenöriell journalistik som det finns entreprenöriella journalister. En minsta gemensamma nämnare är att man verkar vid sidan av traditionella kanaler, alltså producerar och publicerar innehåll utan att passera en redaktion.

     Förstår ni vad jag menar? Till skillnad från en ”vanlig” frilans så är man alltså inte beroende av att det man producerar köps av och publiceras hos någon annan. Man sköter hela biten själv – bygger sin egen publik, hittar ett sätt för publiken att betala för innehållet, publicerar … Själv.

Sociala medier är kanske inte en förutsättning för detta, men de underlättar. Bygg din publik på Facebook och ditt varumärke på Twitter, använd Instagram för att bygga relationer, publicera i dina egna kanaler – podd, Youtube-kanal, nyhetsbrev, whatever.

     Rätt använda kan alltså sociala medier användas som en egen plattform för att publicera journalistik och på så sätt nå den egna publiken. Utan att man behöver anpassa sig till en redaktör eller till någon annans målgrupp.

     Och nu finns också verktygen att kunna ta betalt på ett smidigt sätt. Swish om man törs bygga sin verksamhet på engångsbidrag. Exempelvis Patreon ger lite mer stabilitet över tid.

     Med detta kan vi alltså lägga till ytterligare två gemensamma nämnare för den här gruppen journalister: Läsarbasen består ofta av följarna i sociala medier. Och verksamheten finansieras ofta med någon typ av sponsring.

Ännu en gemensam nämnare är att många entreprenöriella journalister drivs av en tydlig önskan att påverka med sin journalistik, att göra skillnad. Annars skulle de inte hålla på.

     Det kan handla om att kunna göra journalistik inom ett väldigt nischat område. Eller att driva en fråga. Eller att vända sig till en målgrupp som är avgränsad på ett eller annat sätt.

Den entreprenöriella journalistiken är under stark framväxt, och eftersom mediemarknaden ser ut som den gör just nu kommer vi fortsätta se den växa. Och vi ser också en del konsekvenser.

     Till exempel är journalistens personliga varumärke blir allt viktigare. Journalisten måste positionera sig, och göra det tydligt.

     Publikdialog och -engagemang blir också allt viktigare. Det gäller att hitta sätt att hålla sin publik intresserad och villig att fortsätta bidra ekonomiskt. En engagerad publik bidrar också med nyhetstips etc.

     Vi ser också en mer aktivistisk journalistik växa fram. Den här typen av journalistik krockar med de traditionella professionella yrkesidealen om neutralitet, objektivitet etc. Å andra sidan kan man säga att den ligger nära idealen kring att stå på de svagares sida.

     Vi ser också en mer populistisk journalistik växa fram. Inte så konstigt kanske, dels med tanke på det politiska klimatet, dels rent praktiskt – journalister måste också betala mat och hyra.

Jag skulle säga att debatten vi ser idag, om ”swishjournalistik”, kan ses som en debatt kring de journalistiska yrkesidealen. Den svenska journalistkåren brukar beskrivas som tämligen homogen vad gäller yrkesidealen. Folk är i stort sett överens om hur en journalist ”är”. De entreprenöriella journalisterna utmanar den här bilden.

     För egentligen handlar kritiken inte bara om betalningsform, även om själva betalningsformen kan leda till en mer populistisk journalistik. Men jag tror det är viktigt att inte låsa sig vid just betalningsform när vi diskuterar detta.

     Entreprenöriell journalistik är relativt nytt i svensk journalistik. Det kan bli så att den utvecklas bort från journalistiken och blir något annat, men där är vi inte riktigt än som jag ser det.

PS Det finns andra – högst relevanta – frågor att ställa i sammanhanget, om saker som vanligtvis ses som självklara när det handlar om journalistik: ansvarig utgivare, grundlagsskydd och källskydd. Inte heller dessa har med finansieringsform att göra.

PPS ”Swishhoror” skulle jag se som ett epitet på den mer populistiska delen av den entreprenöriella journalistiken, den som vänder den journalistiska pennan efter vad som ger mest pengar på kontot för stunden. Men också här är det i grunden yrkesideal som krockar – många, många anser inte att journalister ska låta sig styras av pengar på det viset.