Alla dessa falska nyheter …

Min typologi av ”falska nyheter”. Källor: Bente Kalsnes (2017) bloggtext ”Why we should use more specific terms than ’fake news’” samt Tandoc et al (2017) ”Defining ’Fake News’” i Digital Journalism.

Det pratas mer och mer om ”fake news”. Det är inte så konstigt. Vi lever i en tid där olika typer av falska nyheter får spridning på ett sätt som inte var möjligt tidigare (jag tänker på spridning via delningar i sociala medier där vi inte gör skillnad mellan olika typer av avsändare, spridning via botar och fejkkonton, och att sökmotorer inte gör skillnad mellan sant och falskt). Men också i en tid där falska nyheter används för att påverka opinioner på ett sätt som nog inte var möjligt tidigare.
     Samtidigt används begreppet ”fake news” oerhört slarvigt. Det har kommit att betyda allt från ”propaganda från främmande makt” till ”nyheter jag inte håller med om”. Till viss del är detta Donald Trumps fel – all journalistik tycks vara fejk, om vi ska lita på honom – men också i svensk debatt har allt fler på de politiska flankerna kommit att använda begreppet på samma sätt som Trump: som ett epitet på nyhetsjournalistik man inte håller med om av en eller annan anledning.
     Det finns faktiska problem med falska nyheter. Men det är viktigt att veta vad vi egentligen pratar om, för det är först då vi kan göra något åt det. Vi måste skilja mellan ”vanliga” fel, om jag får använda det uttrycket, och felaktigheter som sprids med ett syfte.

Bilden ovan visar ”falska nyheter”. På ena skalan sorterat efter avsikten att vilseleda. Ibland är något bara fel utan att det finns minsta avsikt bakom – det kan handla om slarv eller missförstånd, eller att saker lyfts ur sin kontext så att kontentan av det hela blir fel fastän varje enskild faktadel är korrekt. På engelska benämns den här typen av felaktigheter ofta som misinformation till skillnad från det mer problematiska desinformation.
     På den andra skalan finns graden av sanningshalt. Nyhetssatiren, till exempel, ligger ofta väldigt nära sanningen – annars fungerar den inte. Däremot vill ju inte nyhetssatiren vilseleda på samma sätt som propagandan, som också ofta ligger nära sanningen.
     Till detta kan vi lägga en axel med motiv. Från inget alls när det råkar bli fel, till ett ekonomiskt, politiskt eller kriminellt motiv, alltså desinformation.

Och det är desinformationen som är ett verkligt problem. Desinformationen vill få oss att tro på saker som inte är sanna eller – vilket är nästan ännu värre – få oss att tro att vi inte kan lita på något som helst. Desinformationen vill öka splittringarna i samhället, polarisera debatten, och därigenom ge utrymme för ekonomiska eller politiska krafter att flytta fram sina positioner. Desinformationen vill påverka val. Desinformationen vill få oss att tappa förtroendet för nyhetsmedier – och faktiskt också för vetenskapen. Eller som Göran Rosenberg sa i en radiokrönika i höstas: ”Ett samhälle där ingen längre kan lita på något blir lätt ett samhälle där alltför många börjar lita på vad som helst.”
     Desinformation kan handla om rena fabrikationer, alltså hittepå. Eller om manipulationer av bilder eller ljud. Eller om propaganda. Här placerar forskning faktiskt också native advertising – som all reklam är den reglerad och den ljuger sällan, men i princip lånar den journalistikens kostym för att kränga på oss saker.

Själv önskar jag att alla de som gärna diskuterar olika typer av åtgärder mot falska nyheter var mer noga med vad de faktiskt menar och vad som är problemet. Vi kan omöjligen förbjuda någon att faktiskt ha fel, hur gärna vi än vill, och vi kan inte tvinga alla att hålla med om våra åsikter heller, hur praktiskt det än skulle vara. Däremot kan – och bör – vi försöka hindra spridningen av desinformation. Ett bra första steg är att vara noga med definitionerna.

Fotnot: 21 november pratade jag om falska nyheter på Internetdagarna i Stockholm.