My take on integrating Endnote with Ulysses (sync!!!)

I use Ulysses for most of my academic writing. I love it – it syncs immediately over Mac, iPad, and iPhone, it provides a ”text first” experience (we’re talking markdown instead of formatting as you go), and allows me to export the text to whichever format I want to – be it a blog post like this, an academic article aimed for a journal, or a thesis.
     Having learned the markup language of markdown (that’s not difficult at all) and got used to using full screen, black template (this allows me to focus on the text and only the text), my next problem was how to use Ulysses with Endnote, the reference manager provided by my university. For me, it has taken some time to solve all small problems and make things work the way I want them to work. I have of course searched for solutions online, but most suggested solutions does not really solve my problems, as I use several Macs, each with its own installation of Endnote. And while I do sync my Endnote library between these machines (and to an online library that I use on mobile devices), some content does not sync – and this has been a problem. So, here is a guide on how to integrate Endnote (X8) with Ulysses (14.2) that actually works.

• When I write, I use Endnote’s temporary citations to include references in my text. I do this by choosing the right reference from my Endnote library and drag (or copy) it to the right position in my Ulysses sheet. By default my temporary citation has looked like this: {Hedman, 2018 #452}.

• A major problem, especially when writing a thesis with hundreds of intext citations, is that the record numbers (in this case #452) that are used as default unique identifiers, have not synced. Everything else sync between all my devices, but the record numbers are ”device specific”, so to speak. So while some references share the same record number in all my Endnote libraries, not all do, and this becomes a problem in the next phase of text production – when I export my text to a text manager (Word, in my case) and configure my bibliography (that is, translate the intext citation to the correct (Hedman, 2018) and a post in my list of references. When the unique identifiers don’t line up, all references has to be matched manually to make sure the final manuscript references the correct works.
     The way to solve this is to use label instead of record number as the unique identifier in the intext citations. This is the tricky part, and a problem most Ulysses/Endnote-user don’t address when they write manuals on how to integrate Endnote with Ulysses – perhaps because they don’t use several devices. The Label field does sync, so once you’ve set up everything as suggested below, you’ll have no bad surprises when you configure your bibliography. The easiest way to add a unique label to all entries in your Endnote library is to do like this:

1. In Preferences – Display Fields, add a Label column. For convenience, I have put this next to the Record Number column as first and second columns.
2. Mark all, or part of, your Endnote library, go to References – Show Selected References.
3. Then, chose Tools – Change/Move/Copy Tools, and then Move/Copy Fields. Check for Copy Field, chose From: Record Number To: Label, check Replace entire field (just in case the label column isn’t empty), and OK. 
4. Finally, go to Preferences – Temporary Citations and check the box to use Label instead of record numbers as identifier in the citations.

• Furthermore, you can change what sign to use as delimiter in Endnote: go to Preferences – Temporary Citations and Temporary Citation Delimiters and make your choice. I prefer angle brackets like this: <Hedman, 2018 #452>.
     Then, make sure that Endnote’s citation delimiters don’t collide with the markup system in Ulysses: go to Preferences – Markup to see what signs are used, and perhaps change one of them so you can have the angle brackets exclusively for intext citations.

• To add a page number in the intext citation, simply add , p. 32 like this (don’t forget the commas and spaces!): <Hedman, 2018 #452, p. 32>.
     I haven’t found a way to automatically include a prefix or note within the intext citation. Instead I put a temporary note in the text and mark it, so that I know where to put all the e.g. and cf. when I prepare the final manuscript. If you have a valid solution on this, please let me know!
     To add several intext citations within the same parenthesis, place a backslash \ (no spaces) between the temporary citations.

Fotnot: Den här texten är på engelska helt enkelt för att de flesta skriver sina akademiska texter på engelska, eller läser engelsk litteratur. Se också Det sköna i den rena texten [170218].

Snabbtänkt om valrörelsen på Twitter: Alternativa journalister positionerar sig

Jag medverkar i forskningsantologin Snabbtänkt med kapitlet Journalister och alternativa journalister på Twitter, en analys av hur valrörelsen sett upp bland svenska journalister på Twitter.
     Parallellt med årets politiska valrörelse har det förts en kamp om synen på journalistiken. På ena sidan: nyhetsmediernas journalister som har bevakat valrörelsen. På den andra sidan: journalister på ”nya” eller ”alternativa” medier som har riktat ibland hård kritik mot den traditionella nyhetsjournalistiken, med målsättningen att undergräva förtroendet för nyhetsmedierna och därigenom öka sitt eget inflytande. I korthet noterar jag tre saker:

• Svenska nyhetsjournalister tar mycket sällan politisk ställning, ens på Twitter där man ju ”ska” blanda professionellt och personligt/privat för att maxa uppmärksamhet. 
• Många svenska nyhetsjournalister på Twitter vittnar om hot och hat. Många vittnar numera också om rena kartläggningar av deras aktiviteter på sociala nätverksmedier (vad de har gillat, länkat etc.). 
• Journalister på alternativa nyhetsmedier positionerar sig genom att rikta explicit kritik mot nyhetsjournalister och -redaktioner. I detta följer de ett mönster som forskningen ser också i t ex USA och Norge (open access-artikel och högintressant för svenska läsare: Challenging journalistic authority). 

Snabbtänkt är ett projekt som initierats av Demicom vid Mittuniversitetet. Den färdiga antologin publiceras idag och innehåller omkring 80 bidrag från runt 100 forskare från såväl svenska som utländska lärosäten. 

     Jag uppskattar verkligen den här formen för samarbete. Ett av forskningens problem är att det många gånger tar alldeles för lång tid mellan att något händer och att forskningsresultaten publiceras. Det här är ett sätt att faktiskt göra något åt det – sista deadline för de allra sista bidragen var 12 september, alltså bara några dagar efter valet. Genom att samla många, många behöver varje bidrag i sig inte vara så långt – var och en skriver en kort text om en specifik aspekt av den svenska valrörelsen – och sammantaget blir det en gigantisk massa kunskap. 

Ladda ner (pdf): Snabbtänkt – reflektioner från valet 2018 av ledande forskare. Redaktörer: Lars Nord, Marie Grusell, Niklas Bolin och Kajsa Falasca. 

Journalister tappar följare i Twitters storstädning

Den här veckan har Twitter haft sin första storstädning sedan starten och rensat bort inaktiverade konton, alltså konton som låsts för att de betett sig konstigt men som fått ligga kvar – cynikerna säger att Twitter inte vågat radera dessa konton eftersom en stor del av användarbasen skulle försvinna i en grisblink.
     För de flesta av oss som använder Twitter betyder det här inte så mycket – vi kanske förlorar en eller ett par följare. För andra är det värre. Flera svenska journalister har förlorat tusentals följare.
     Jag har undersökt hur många följare några av våra största svenska journalistkonton på Twitter har förlorat i storstädningen. Urvalet är inte komplett – det finns många andra stora journalistkonton om man ser till antalet följare. Däremot törs jag påstå att det här urvalet ger en ganska bra bild av effekterna av den här storstädningen.

Den svenske journalist som i dagarna förlorat flest följare är Niklas Svensson, politikreporter på Expressen. Han räknas av många som Sveriges ”meste” journalisttwittrare, och för många journalister är han en förebild i hur man bygger upp en framgångsrik närvaro i sociala nätverksmedier. Det finns till och med två studier publicerade som handlar om hans twittrande – The reinvented journalist och The celebrified journalist, båda av Ulrika Olausson. I ett slag förlorade han 4 578 av sina följare.
     Erik Niva, sport- eller kanske snarare fotbollsjournalisten, förlorade nästan lika många.
   
Många internationella stora konton har förlorat så pass många följare att det mest troligt handlar om köpta följare (fler följare ger mer inflytande/annonspengar/bokningar etc). Jag tror inte för ett ögonblick att svenska journalister köper följare – om inte annat så bevisas det nu av att de tappat alldeles för få följare, även relativt sett.
     Att det döljer sig en massa suspekta konton bland följarna till stora Twitterkonton behöver inte vara något konstigt. De följer stora konton och frekventa hashtaggar för att bygga en slags trovärdighet. Dessutom följer många journalister tillbaka av ren artighet, vilket också ökar trovärdigheten och minskar risken att upptäckas av diverse bot- och spamfilter.
     Däremot kan jag tycka att det är lite bekymmersamt att nyhetsjournalister inte är bättre på att ”hålla rent” bland sina följare. Ett sådant här konto är hyfsat lätt att upptäcka – de har konstiga användarnamn, de följer många fler än som följer tillbaka, och de postar nästan inget eget material utan retweetar och gillar andras. Många, men inte alla, är relativt nystartade med stulna profilbilder. Och svenska journalister är en högintressant målgrupp för till exempel grupper som vill påverka det svenska valet.

Fotnot: Hade jag inte haft semester och om Twitter dessutom annonserat sin storstädning i förväg hade jag naturligtvis själv hämtat data om svenska journalisttwittrare såväl före som efter rensningen, jämfört följarantalen och fått en mer komplett bild. Istället har jag gjort en manuell jämförelse av ett mindre urval med hjälp av verktyget Socialblade, som visar kontostatistik för många, men inte alls alla, konton på flera sociala nätverksplattformar.

Frossa i forskning

Det är väl ingen hemlighet att jag vurmar för vetenskapskommunikation, gärna i formen av forskningsbloggar. Tänk så mycket kunskap, så mycket nörderier, så många kloka tankar alla dessa forskarbloggar förmedlar! Henric Karlsson, som är forskningskommunikatör vid GRI (Gothenburg Research Institute), har gjort ett riktigt hästjobb och samlat på sig en lååång lista med svenska forskningsbloggar. Tack för den!
     Min egen blogglista i spalten längst nere till vänster är nu uppdaterad med de här bloggarna. En del av dem har jag dessutom lagt in i mitt personliga rss-flöde – det här flödet är en viktig del av min nöjesläsning och omvärldsbevakning.
     Det finns förmodligen ännu fler forskningsbloggar. Meddela GRI-bloggen så kan Henrik lägga till dem på sin lista. Och tipsa gärna mig också, så lägger jag in dem i min blogglista.

En sak jag noterade när jag uppdaterade min blogglista är att många forskningsbloggar inte fungerar som en blogg normalt sett fungerar. Till exempel har många inget rss-flöde. Då blir de inte bara omöjliga att prenumerera på i en rss-läsare, utan de hamnar också per automatik längst ner i en sådan här blogroll som jag använder för att visa min blogglista (eftersom senast uppdaterad hamnar överst). Så ett tips är att klicka upp hela listan och se om det ligger något spännande i botten!

Journalister mer återhållsamma på Twitter

Idag, vid ICA:s årliga konferens (i år i Prag), har jag presenterat min senaste studie om hur svenska journalister använder Twitter. I den här studien tittar jag särskilt på hur svenska journalister presenterar sig själva som en del i ett personligt varumärkesbyggande, och hur de använder professionella och privata attribut i detta. Och jag studerar förändringar över tid – vad händer med Twitterpraktikerna nu när den initiala hypen är över?
     Resultaten är lite förvånande. Andelen journalister som använder professionella attribut minskar, men bara lite och från höga nivåer – i princip alla använder professionella attribut. Andelen journalister som använder privata attribut minskar desto mer, och bara en minoritet av de svenska j-twittrarna kan sägas bjuda på de mer privata delarna av sig själva. Förändringar på individuell nivå kan du se i tabellen nedan – kvällstidningsjournalisterna är de som i högst utsträckning faktiskt tar bort såväl privat som professionell information från sina Twitterprofiler.
     Jag ser två troliga anledningar till detta: Dels att medieföretagen ställer krav på sina anställda att bli mer professionella, som en del i ett redaktionellt varumärkesbyggande. Och dels att allt fler svenska journalister utsätts för hot och hat – man är tvungen att vara lite mer restriktiv med detaljer om privatlivet, helt enkelt.
     Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer 2014, som har jämförts med 2 161 presentationer 2017.

Här kan du ladda ner själva presentationen (pdf): The private side of journalists. Changing practices in journalists' self-branding on Twitter over time

Axel Bruns bloggar från flera av presentationerna på konferensen. Hans sammanfattning av mina tolv minuter finns här: Attributes in Swedish journalists' social media profiles

My presentation on the private side of j-tweeters

Today, at the ICA annual conference i Prague, I presented my latest study on Swedish journalists’ branding practices on Twitter. In this study I focus to what extent journalists include professional and private attributes in their Twitter presentations (bios), and how this has changed over time.
     The findings are quite surprising: the share of Swedish j-tweeters that include professional attributes has dropped, though only slightly and from a high level, and the share that include private attributes decreases even more – only a minority include private attributes in their presentations. This is most likely an answer to organizational demands (to be part of an overall organizational branding strategy) and because of the increased level of threats and hate against Swedish journalists.
     The study draws from a content analysis of Swedish journalists Twitter presentations (N=2,543 in 2014, and N=2,161 in 2017).
 
Download (pdf): The private side of journalists. Changing practices in journalists' self-branding on Twitter over time

Axel Bruns is constantly live blogging from the presentations. His summary of my presentation is here: Attributes in Swedish journalists' social media profiles

Storify försvinner – här är mina storys

Ett av mina favoritverktyg för att samla material från främst Twitter, Storify, lägger ner i mitten av maj. Det betyder också att de dokument jag skapat och publicerat på Storify försvinner. Eftersom jag främst använt Storify som ett privat verktyg gör det kanske inte så mycket att plattformen försvinner, men jag tycker det är synd – det var jättepraktiskt, inte minst för forskningskommunikation.
     Just nu ser jag heller inte att det finns något egentligt alternativ. Här finns med andra ord ett omedelbart behov för en utvecklare att fylla!
     De dokument som funnits som offentliga på Storify har jag laddat ner och sparat som pdf:er:

• Ett samtal om Twitter i journalistiken (och i forskningen), transparens och varumärken (2015)
• Grundkurs i #källkritik (2016)
• #3uppgiften (2016)

Om datajournalistik som ett nordiskt projekt

Tidigare i vår intervjuades jag av tidningen Norden Nu till en artikel om det samarbete och erfarenhetsutbyte som sker mellan de nordiska datajournalisterna inom ramen för den nordiska datajournalistikkonferensen NODA. Resultatet, Datajournalistik har fået sin nordiske pris,  finns att läsa i senaste numret (sidorna 10–11) och är intressant för den som är intresserad av nordisk journalistik och/eller datajournalistik.
     Norden Nu ges ut av danska delen av Föreningen Norden med fyra nummer per år. Fokus på det nordiska, såklart, men massor av intressant läsning.

NODA Awards 2018: And the winners are …

Under fredagens galamiddag för deltagarna i datajouranlistikkonferensen NODA, som i år arrangerades av Södertörns högskola, presenterades vinnarna av årets NODA Awards.

• Klassen Investigative vanns av norska Verdens Gang och bidraget Breaking the dark net (se bilden nedan). Redaktionen har kartlagt ett internationellt barnpornografinät på det så kallade dark net, och kunde bland annat avslöja att ett av de största forumen där övergrepp delades drevs av den australiensiska polisen. 
• Svenska SVT vann klassen Applications för sin visualisering av Svenskarna i Paradisläckan.
• Första pris i feature gick till danska DR för arbetet med Hva er Danmark værd?, som har försökt sätta en samlad prislapp på fast egendom i hela landet. 

Alla inskickade bidrag presenteras på projektsidan Nodabase. Där finns också länkar till verktyg och andra resurser för datajournalistik samlade. 

Förstasidan till VG:s vinnande bidrag Breaking the dark net. 

NODA Awards 2018: 53 anmälda, 15 nominerade

Från SVT:s visualisering av Paradissvenskarna (se länk i texten).

Nu är nomineringarna till 2018 års upplaga av NODA Awards, det nordiska datajournalistikpriset, klara. Och det börjar kännas lite tjatigt att säga detta, men det görs verkligen en massa bra datajournalistik i Norden!
     Går det att definiera datajournalistik? Nja, skulle jag säga. Det finns många olika definitioner – säkert lika många som det finns journalister som arbetar mer eller mindre regelbundet med datajournalistik. Men jag skulle vilja peka på tre saker: 1) att det handlar om att samla in och 2) bearbeta data för att besvara en journalistisk fråga, och sedan 3) visualisera datan i presentationen.

NODA Awards har tre klasser. I år har vi fått 53 bidrag till de tre klasserna, att jämföra med fjolårets 45. Det betyder att konkurrensen också är tuffare. Och att juryns arbete är ännu lite roligare :)
 
I Investigative är följande bidrag nominerade: Breaking the dark net (VG), De svenska skrotskeppen (DN), Kommunernes skattelyleverandører (Avisen Kommunen), Paradissvenskarna (SVT) samt Finnish parliament visitor log (Open Knowledge Finland) och Dolda data (Svenska Yle) i en gemensam nominering.
     Feature: Hva er Danmark værd (DR), Villages vanished (Helsingin Sanomat), Fartkontrol og ulykker hænger sjældent sammen (DR), Professional gamers (TV2) samt Always the same faces in Finnish movies? (YLE).
     Applications: Valsystemskalkylator (VG), Municipal tax calculator (Aahmulethi), Paradissvenskarna (SVT), Tag temperaturen på kloden (DR), How much algae do you produce to the Baltic Sea? (Helsingin Sanomat).

Vinnarna kommer att presenteras under årets nordiska datajournalistikkonferens NODA 2018, som i år arrangeras av Södertörns högskola 15–17 mars. Konferensen är ovanlig i det att den vänder sig till både akademiker och datajournalister, och brukar samla ett par hundra deltagare varje år (se programmet här).
     De nominerade bidragen och tidigare års nominerade bidrag finns samlade i Nodabase, en gemensam resurs med case, verktyg och erfarenhetsutbyten.
     Vilka sitter i juryn? Jo, både akademiker och branschfolk: Magnus Bjerg, TV2, Filip Wallberg, Syddansk Universitet, Bente Kalsnes, Høgskolen i Oslo og Akershus, Tormod Utne, Høgskolen i Volda, Carl-Gustav Lindén, Helsingfors universitet, Rasmus Vouori, Aalto universitet, samt Helena Bengtsson, SVT. Och så jag, som i år är juryns ordförande.

Uppdatering 180226: Nomineringen till Open Knowledge Finland och Svenska Yle är gemensam eftersom det är svårt att skilja den ena delen i arbetet från den andra.

Därför ska du inte använda VPN

Detta är rubriken jag aldrig trodde jag skulle behöva använda. För det är nämligen alldeles självklart att om du inte har full koll på hur du kopplar upp dig, så ska du använda VPN, alltså en tjänst som skapar en krypterad ”tunnel” mellan dig och VPN-servern. Och alltså gör det i praktiken omöjligt att tjuvlyssna på din datatrafik. Det finns både gratis- och betalalternativ att välja mellan, och de allra flesta gör det de ska utan problem.

Men. För några år sedan köpte Facebook företaget Onavo. Och Onavo har en VPN-tjänst. Och sedan en tid tillbaka så erbjuder Facebook den här VPN-tjänsten till de av sina användare som använder iPhones (IOS).
     Det ser nog så oskyldigt ut. Under rubriken Utforska finns alternativet Skydda en bit ner. Klickar du vidare där hamnar du i Appstore och gratisappen Onavo Protect – VPN Security. Den beskrivs med orden ”Onavo Protect helps keep you and your data safe when you browse and share information on the web.” Bra, eller hur?
     Det är bara det att om du faktiskt läser fortsättningen på beskrivningen är det inte längre lika självklart bra:

”To provide this layer of protection, Onavo uses a VPN to establish a secure connection to direct all of your network communications through Onavo’s servers. As part of this process, Onavo collects your mobile data traffic. This helps us improve and operate the Onavo service by analyzing your use of websites, apps and data. Because we’re part of Facebook, we also use this info to improve Facebook products and services, gain insights into the products and services people value, and build better experiences.” [ur Onavo Protections beskrivning i Appstore]

Läs  citatet igen. Eftersom all din datatrafik nu går genom Onavos servrar så passar man alltså på att använda all din trafikdata på samma sätt som Facebook redan använder all din Facebookdata.

Varför är då detta ett problem? För mig handlar det främst om två saker: Ett företag ska inte erbjuda sina användare en tjänst som normalt används för att skydda en användares trafikdata till att samtidigt själv utnyttja den här trafikdatan till helt andra syften. Det är ohederlig marknadsföring. Och VPN är en fråga om personlig integritet. När jag slår på min VPN (jag använder faktiskt flera olika) förväntar jag mig att ingen tjuvlyssnar. Inte ens Facebook.
     Så: Är Onavo Protect ett skydd? Nej. Installera den inte. Använd VPN, men välj en annan tjänst!

PS: Är du journalist? Tänk på källskyddet och avinstallera Onavo omedelbart om du redan installerat den.

Alla dessa falska nyheter …

Min typologi av ”falska nyheter”. Källor: Bente Kalsnes (2017) bloggtext ”Why we should use more specific terms than ’fake news’” samt Tandoc et al (2017) ”Defining ’Fake News’” i Digital Journalism.

Det pratas mer och mer om ”fake news”. Det är inte så konstigt. Vi lever i en tid där olika typer av falska nyheter får spridning på ett sätt som inte var möjligt tidigare (jag tänker på spridning via delningar i sociala medier där vi inte gör skillnad mellan olika typer av avsändare, spridning via botar och fejkkonton, och att sökmotorer inte gör skillnad mellan sant och falskt). Men också i en tid där falska nyheter används för att påverka opinioner på ett sätt som nog inte var möjligt tidigare.
     Samtidigt används begreppet ”fake news” oerhört slarvigt. Det har kommit att betyda allt från ”propaganda från främmande makt” till ”nyheter jag inte håller med om”. Till viss del är detta Donald Trumps fel – all journalistik tycks vara fejk, om vi ska lita på honom – men också i svensk debatt har allt fler på de politiska flankerna kommit att använda begreppet på samma sätt som Trump: som ett epitet på nyhetsjournalistik man inte håller med om av en eller annan anledning.
     Det finns faktiska problem med falska nyheter. Men det är viktigt att veta vad vi egentligen pratar om, för det är först då vi kan göra något åt det. Vi måste skilja mellan ”vanliga” fel, om jag får använda det uttrycket, och felaktigheter som sprids med ett syfte.

Bilden ovan visar ”falska nyheter”. På ena skalan sorterat efter avsikten att vilseleda. Ibland är något bara fel utan att det finns minsta avsikt bakom – det kan handla om slarv eller missförstånd, eller att saker lyfts ur sin kontext så att kontentan av det hela blir fel fastän varje enskild faktadel är korrekt. På engelska benämns den här typen av felaktigheter ofta som misinformation till skillnad från det mer problematiska desinformation.
     På den andra skalan finns graden av sanningshalt. Nyhetssatiren, till exempel, ligger ofta väldigt nära sanningen – annars fungerar den inte. Däremot vill ju inte nyhetssatiren vilseleda på samma sätt som propagandan, som också ofta ligger nära sanningen.
     Till detta kan vi lägga en axel med motiv. Från inget alls när det råkar bli fel, till ett ekonomiskt, politiskt eller kriminellt motiv, alltså desinformation.

Och det är desinformationen som är ett verkligt problem. Desinformationen vill få oss att tro på saker som inte är sanna eller – vilket är nästan ännu värre – få oss att tro att vi inte kan lita på något som helst. Desinformationen vill öka splittringarna i samhället, polarisera debatten, och därigenom ge utrymme för ekonomiska eller politiska krafter att flytta fram sina positioner. Desinformationen vill påverka val. Desinformationen vill få oss att tappa förtroendet för nyhetsmedier – och faktiskt också för vetenskapen. Eller som Göran Rosenberg sa i en radiokrönika i höstas: ”Ett samhälle där ingen längre kan lita på något blir lätt ett samhälle där alltför många börjar lita på vad som helst.”
     Desinformation kan handla om rena fabrikationer, alltså hittepå. Eller om manipulationer av bilder eller ljud. Eller om propaganda. Här placerar forskning faktiskt också native advertising – som all reklam är den reglerad och den ljuger sällan, men i princip lånar den journalistikens kostym för att kränga på oss saker.

Själv önskar jag att alla de som gärna diskuterar olika typer av åtgärder mot falska nyheter var mer noga med vad de faktiskt menar och vad som är problemet. Vi kan omöjligen förbjuda någon att faktiskt ha fel, hur gärna vi än vill, och vi kan inte tvinga alla att hålla med om våra åsikter heller, hur praktiskt det än skulle vara. Däremot kan – och bör – vi försöka hindra spridningen av desinformation. Ett bra första steg är att vara noga med definitionerna.

Fotnot: 21 november pratade jag om falska nyheter på Internetdagarna i Stockholm.