Lyssna eller läs – det finns en logik i det också

Min studie om journalisternas varumärkesbyggande och de krockande medielogikerna har blivit journalistik. Lyssna på Therese Rosenvinges reportage i Medierna i P1, där medverkar till exempel också SvD:s Negra Efendic: Krockande logiker när journalister twittrar personligt. Medieormens Cecilia Djurberg har läst hela studien: Svenska journalisters personliga varumärkesbyggande på Twitter undersökt. En kortversion på engelska finns hos Journalism Research News: Journalists’ self-branding on Twitter.

Relaterade inlägg: Ny artikel: Journalister som varumärken i krocken mellan nyhetslogik och sociala medier-logik [171005].

Ny artikel: Journalister som varumärken i krocken mellan nyhetslogik och sociala medier-logik

Den sista av de artiklar som är tänkta att ingå i min sammanläggningsavhandling, Making the most of Twitter: How technlogical affordances influence Swedish journalists’ self-branding, har nu publicerats i tidskriften Journalism.
     Artikeln handlar om precis det som rubriken säger – hur sociala medier-logiken påverkar hur journalister använder Twitter för att varumärkesbygga sig själva. Det är lite extra intressant (tycker i alla fall jag) eftersom sociala medier-logiken krockar med den logik som journalister vanligtvis arbetar inom: nyhetslogiken. I nyhetslogiken värderas professionalismen högt, alltså journalisters yrkesideal som objektivitet och granskning. Enligt sociala medier-logiken ska istället användarna vara personliga eller till och med privata och dessutom försöka maxa det egna nätverket. Två av de mer intressanta slutsatserna:

• Detta kan innebära att journalistyrket nu faktiskt håller på att av-professionaliseras på så sätt att personliga attribut (eller egenskaper) värderas lika högt eller ibland högre än professionella. 
• Ur ett internationellt perspektiv uppför sig svenska journalister inte alls som de ”borde”. De borde vara mer lika sina kollegor i Storbritannien, som är betydligt mindre personliga/privata på Twitter. Men på svenska redaktioner finns gott om utrymme för egna idéer och att vara sig själv, och vi har förhållandevis platta organisationer på svenska arbetsplatser. Det betyder att svenska journalister är väldigt mycket sig själva på Twitter också – på gott och på ont, tycker säkert många.

Många av er som följt bloggen känner igen själva siffrorna. Studien bygger på en innehållsanalys av 2 543 svenska journalisters Twitterpresentationer. Jag har vänt och vridit på siffrorna ett bra tag.

* * *

Många av er noterade säkert att Expressens Niklas Svensson, en av Sveriges meste journalister på Twitter (och andra sociala medier-plattformar), meddelade Twitterpaus nyligen. Jag tänker inte recensera Niklas Svenssons twittrande (läs istället här), men jag kan konstatera att det nog kostar – såväl personligt som yrkesmässigt – att vara så högprofilerad i sociala medier som han har varit. Utifrån perspektivet att det här är två många gånger motsatta logiker som krockar, så är det kanske inte så konstigt att många behöver backa och tänka lite emellanåt. Siffror från journalistpanelen vid JMG visar också just detta – många av de tidigare mest aktiva lägger ner helt eller blir betydligt mindre aktiva (se inlägget Är journalisters smekmånad med sociala medier över?).

Skryt: Detta är min femte artikel som är publicerad i en internationell vetenskaplig tidskrift. Att få en artikel publicerad i Journalism är lite extra kul eftersom tidskriften är högt rankad inom mitt fält. För en fullständig förteckning se fliken Publikationer.

New paper in Journalism on how Twitter and social media logic shape journalists’ self branding

A new paper on social media in journalism, Making the most of Twitter: How technological affordances influence Swedish journalists’ self-branding, is now published in Journalism. As the abstract says:

”Journalists are among the most frequent users of Twitter, and Twitter has become an important platform for personal branding. Social media logic promotes not only a chase for vitality and impressive metrics but also a mix of professional, personal, and private content, as well as sharing, interaction, and dialogue. Focusing one aspect of social media logic, the aim of this study is to analyze how the technological affordances of Twitter shape journalists’ self-branding in their account presentations and whether there are differences between groups of journalists. The study draws on a quantitative content analysis of Swedish journalists’ Twitter presentations and account information (N=2,543). The findings suggest that Swedish journalists on Twitter brand themselves as being more audience oriented, networking, and individualistic, projecting a mixed identity including both professional and personal features, and that social media logic influence journalists’ self-branding.”

One of my findings may be somewhat surprizing for those interested in international comparative research on social media in journalism. Following previous research on journalists’ self-branding practices on Twitter (Hanusch, 2017), Swedish journalists should be more like their colleagues in UK, prioritizing professional content over personal. However, this study shows that Swedish journalists don’t, most likely due to differences in work environment and organization structures: while the Swedish media market has become increasingly competitive due to structural and economic factors, the work environment is considered as highly individualistic and characterized by horizontal organisation structures.

If you find this interesting and want to read more than the abstract (above), please don’t hesitate to get in touch.

En pragmatisk sociala medier-strategi för Jag™

Jag får ibland frågan hur man ska tänka med sociala medier om man vill vara lite strategisk och har någon typ av syfte med sin sociala medier-närvaro, samtidigt som man kanske inte känner sig helt bekväm med att exponera sig själv och bygga sitt eget varumärke på de här plattformarna.
     Det här inlägget handlar om just det. ”Att bygga personligt varumärke sociala medier – grundkurs för pragmatiker”.
     Jag tänker att du är politiskt aktiv och ska stå på listan till kommunfullmäktige eller landstinget om ett år, opinionsbildare, egenföretagare eller kanske konsult. Du vet att du verkligen borde ”ta tag i det där med sociala medier” men har egentligen inte varken tid eller riktigt lust. Du behöver en strategi som är okomplicerad och inte tar så mycket tid men som ger resultat – kanske inte omedelbart men på lite längre sikt.
     Några grundförutsättningar om sociala medier som du måste känna till och förhålla dig till:

• Sociala medier bygger på att du blandar professionellt och personligt – du måste våga visa vem du är. Personligt bygger inte bara en starkare relation med dina följare, det stärker också din trovärdighet (enligt principen att den du lär känna får du ökat förtroende för). Däremot finns det ingen anledning att vara privat, tvärtom. Sociala medier är en offentlig arena och det privata passar bättre i, ja, privata sammanhang. 
• Sociala medier är också dialog. Envägskommunikation fungerar inte. Du måste åtminstone svara på direkta frågor från dina följare. Om ditt sociala medier-innehåll skapar engagemang och kommentarer hör det till allmänt hyfs att också visa engagemang tillbaka – delta i diskussionerna, gilla vettiga kommentarer från dina följare etc. Har du ont om tid så försök schemalägga en stund varje dag när du kan göra detta. Här finns också en juridisk aspekt: Du anses ansvara för dina kommentarsfält, vilket betyder att rena lagbrott (som hets mot folkgrupp, uppvigling, förtal, olaga hot) måste rensas bort, och dessutom kanske du vill ta bort sådant som kan uppfattas som kränkande etc. En bra regel att hålla dig till är att alla som kommenterar ska hålla sig till ämnet och att allt som är off topic rensas bort – det brukar vara allmänt kvalitetshöjande. 
• Sociala medier är delning. Delningslogiken bygger på att vi delar sådant som väcker engagemang hos oss, alltså sådant som gör oss glada, arga, förbannade, varma om hjärtat … Vi delar också sådant som vi upplever att vi och andra har direkt nytta av att veta, alltså viktig information. Och vi delar sådant som berättar för andra om vilka vi är, alltså innehåll som hjälper oss att positionera oss gentemot andra. Ska du lyckas utnyttja delningslogiken måste du se till att ditt innehåll är delbart, alltså offentligt, och sådant att folk faktiskt vill dela det. Du kan också arbeta med den typen av innehåll som är lätt att dela separat – bilder med text i och korta textade filmer (textat eftersom många tittar på mobilerna med ljudet av). Tänk också på att engagemang i form av kommentarer och gilla-markeringar betyder delning. 
• Strategiskt arbete i sociala medier förutsätter också att du identifierat din målgrupp. Vem vill du nå? Vilka tror du kommer att vilja följa dig och dela ditt innehåll? På vilka plattformar finns de – och när är de aktiva?
• Strategiskt arbete i sociala medier förutsätter också att du vet vad du vill säga, alltså att du har ett tydligt budskap i ditt innehåll. Såväl för varje enskilt inlägg (”Vad vill jag säga med just detta?”) och på längre sikt (”Vad vill jag att min kommunikation i sociala medier säger om mig?”). 

En pragmatisk sociala medier-strategi för varumärkesbyggande.

Tre plattformar, tre typer av originalinnehåll, och så mycket återanvändning och automatisering som möjligt – så ser mitt förslag till en pragmatisk sociala medier-strategi ut. Basen i Instagram, som är en stadigt växande plattform och än så länge tämligen fritt från troll, hot och hat. Nackdelen är att innehåll på Instagram inte är helt lätt för dina följare att dela. Påbyggnaden i Facebook som nästan alla använder idag, antingen en personlig ”vanlig” sida (om du känner att du kan hålla din släkt och privata vänner just privat) eller en gilla-sida (page). Överbyggnad i Twitter som visserligen inte är så stort i Sverige men där viktiga målgrupper finns – politiker, opinionsbildare och inte minst journalister.

Instagram

Originalinnehåll: ”jag”, alltså bilder från din vardag och verksamhet som samtidigt berättar om dina värderingar och kärnvärden, som det så vackert heter, men också om människor du möter, platser du besöker, evenemang du deltar i. Frekvens: åtminstone 2–3 gånger per vecka, och försök att inte spamma dina följare med alltför många poster per dag (använd hellre funktionen för att lägga flera bilder i en och samma post). Genom att använda relevanta hashtaggar hittar många dina inlägg även om de inte följer dig själva. Var inte rädd för att ta selfies, och kom ihåg att det gör inget om bilden lutar – det hör liksom till på den här plattformen! Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Facebook

Den här bilden är gjord i Canva. En bra storlek är 599x337
pixlar; då beskärs inte bilden när den delas på Twitter. Lägg
en källa i bilden så ser alla att det är din bild och ditt budskap
när den delas vidare. 

Originalinnehåll: lite längre texter om hur du tycker och tänker, kanske kommentarer till något som hänt, nyheter från din verksamhet – också här kommunicerar du värderingar och kärnvärden. Komplettera med aktuella bilder om du har. Vill du kan du använda speciella grafikverktyg för att lägga koncentrerade textbudskap på färgplattor eller i bilder (tänk sådana som många nyhetsredaktioner arbetar med), de gör att du syns bättre i flödet och det är lätt för dina följare att dela bara bilden vidare. Mitt eget favoritverktyg för just detta är Canva (gratis men du måste ha ett konto). Kom ihåg bara att här är det verkligen så att less is more, och är du nöjd med en bild du gjort så behåll den som mall och byt bara ut texten. Har du tid och lust så gör gärna korta filmer där du själv berättar det du vill ha sagt. Här gäller principen ju kortare desto bättre, och se till att texta filmen eftersom många tittar utan ljud! Gör du filmer kan du gott skapa en Youtube-kanal också. Då finns filmerna samlade och – inte minst viktigt – du kan använda Youtubes eget verktyg för textning (bloggen Teknikfik visar hur). Frekvens: åtminstone någon gång i veckan, och försök att inte spamma dina följare till den grad att de tröttnar på dig. Återanvändning: publicera dina Instagram-poster i ditt Facebookflöde. Det enda du behöver göra är att koppla kontona och kryssa i delningsrutan på Instagram. Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Twitter

Originalinnehåll: länkar till intressanta/relevanta artiklar du läst med en kort kommentar till innehållet (av typen ”Det här förslaget från regeringen riskerar att slå undan benen för landets svampplockare” eller vad det nu kan handla om som är viktigt för dig). Också här kan du försöka använda relevanta hashtaggar för att göra det lättare för andra att hitta dina tweets och samtidigt visa vilka kontexter/debatter du ingår i. Var inte rädd för att föra dialog med andra, men försök att inte dras med i Twitters många gånger hårda tonläge – det vinner du inte på. Frekvens: åtminstone ett par gånger om dagen (du kan retweeta dig själv), gärna dessutom vid olika tillfällen under dagen (eftersom olika målgrupper är aktiva vid olika tidpunkter), ingen egentlig gräns uppåt. Automatisering: passa på att skriva flera tweets när du ändå håller på. Schemalägga dem med ett Twitterverktyg som Twitters eget Tweetdeck (gratis). Återanvändning: använd tjänsten IFTTT (gratis men du måste ha ett konto) för att publicera dina bilder från Instagram (det går till så att du väljer en så kallad applet som ser till att din Instagram-post förvandlas till en prydlig tweet med bild och länk till Instagramposten), dela länkar till dina textinlägg på Facebook (”Nu har jag skrivit om slutet för kantarellplockningen [länk]”) och dela de bilder och filmer du gjort som egna tweets – bilder och filmer syns bra i flödet och delas betydligt mer än ”bara text”-tweets. Följ själv: andra som liknar dig så att de ser att du finns, de hjälper dig att synas genom att interagera och dela ditt innehåll.

Igen: originalinnehåll för de olika plattformarna och så mycket återanvändning och automatisering som möjligt. Ungefärlig tidsåtgång när du fått rull på det: en kvart om dagen plus kanske en halvtimme, en timme någon gång i veckan för mer genomarbetade inlägg. Välj en nivå som du känner dig bekväm med och våga pröva dig fram. Mitt absolut bästa tips: lägg en kvart om dagen på att kolla runt lite på vad andra gör på Instagram, Facebook och Twitter, följ de du tycker är intressanta, kommentera dela deras innehåll och var en ”vanlig” sociala medier-användare – då blir du också en bättre pragmatisk strategisk användare.

Fotnot: Påbyggnadskursen fokuserar på mätbara mål, alltså att sätta upp rimliga mål för sin sociala medier-närvaro – som att öka antalet följare med x personer, öka antalet delningar med x procent, öka antalet engagemang (gillamarkeringar, kommentarer, delningar) på varje post, vilka verktyg man kan använda för att mäta hur väl målen uppnås samt strategier för att nå målen.

En sista not om desinformationsstudien

I början av sommaren offentliggjordes de sakkunnigutlåtanden som Uppsala universitet lät göra med angående av kritiken mot studien Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case av Martin Kragh och Sebastian Åberg som publicerades i Journal of Strategic Studies i januari.
     Jag har läst de båda sakkunnigutlåtandena – de är offentliga handlingar och går att beställa från Uppsala universitet. De två sakkunniga, historieprofessorn Gunnar Åselius vid Försvarshögskolan och Håvard Hegre, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, konstaterar att artikeln inte är att betrakta som oredlighet i forskning. Däremot riktar de metodologisk kritik mot artikeln och kritiserar den utifrån vad som anses vara god forskningskritik. Till exempel skriver Hegre så här:

”Jeg gir under anmelderne medhold i flera av kritikkene som retter seg mot MK’s artikkel og ser et antall brudd på god forskningsskikk. Jeg vurderer dem likevel til å vare såpass usystematiske, og svakhetene i så stor grad åpenbare for en grundig leser, at det neppe er et bevisst forsøk på å villede leserne.”

Med andra ord: I vissa fall är artikeln så uppenbart dålig att den just därför inte är vilseledande. Åselius noterar dessutom följande:

”Det är också ganska säkert att om Kragh hade sänt in tidskriftsartikeln till en medievetenskaplig tidskrift, bedömarna där skulle ha efterlyst andra tillägg och omarbetningar än de som verkar ha kommit från bedömarna i Journal of Strategic Studies ( …) Man måste acceptera att olika ämnestraditioner intresserar sig för olika aspekter av verkligheten ( … ) vilket alltid innebär att andra perspektiv samtidigt försummas.”

Min kritik mot artikeln och mot den initiala medierapporteringen med anledning av den står fast. Min kritik finns att läsa här: Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten [170117].

Hen verkar ha hittat sin plats

Förekomsten av ordet hen i svensk storstadspress, prioriterad landsortspress samt landsortspress, kvartalsvis. Källa: Retrivers Mediearkivet.

Tänk att det fortfarande finns människor (mest män, faktiskt) som är fullständigt övertygade om att samhället kommer att gå under bara för att vi börjat använda ett könsneutralt personligt pronomen. Jag tänker förstås på det så oerhört praktiska hen. 
     Själv använder jag hen i de fall jag inte vet om den jag skriver om är en man eller en kvinna, eller i de fall det inte spelar någon roll. Jag använder också hen i de fall personen jag syftar på själv vill bli omskriven med hen. 
     Svårare än så är det inte. För de allra flesta av oss, vill säga. Vi som inte är övertygade om att den ökande användningen av hen är ett tecken på samhällets undergång.

2012 beskrev jag min egen användning av hen här på bloggen (Hen är ett ovanligt praktiskt ord, 20120203). Då var debatten om ordet hen ganska färsk. Hur har användningen av hen ökat – generellt – sedan dess? En sökning i Retrievers Mediearkivet ger svaret. Jag har sökt på svensk storstadspress, prioriterad landsortspress samt landsortspress kvartalsvis från 2012 och till nu. Urvalet är gjort med tanke på att jag egentligen inte är intresserad av exakt hur många gånger ordet hen har tryckts eller använts på webben, utan mer av att se en trend – och då är svensk tryckt press en bra indikator eftersom tidningsspråk speglar normalanvändning tämligen väl.
     Resultatet visar att användningen av ordet hen har ökat stadigt sedan 2012 men att ökningen nu verkar plana ut. Jag tolkar det som att ordet hen nu har en etablerad plats i det svenska språket. De absoluta metparten av träffarna är sådana där hen används i löpande text som ett personligt pronomen, och alltså inte diskussioner om själva ordets vara eller icke vara. Alltså tämligen odramatiska träffar.
     En inte oväntad utveckling, om jag får säga det själv. Jag är inte språkvetare, men jag ser det som att hen fyller en faktisk och praktisk funktion i språket. Det är faktiskt ett ovanligt praktiskt litet ord.

Fotnot: I ett uppföljande inlägg, snart fem år gammalt (Hen tar ytterligare ett litet steg framåt, 20120629), berättade jag att jag hittat fyra förekomster av ordet hen i det årets SOM-rapport I framtidens skugga. Årets stora SOM-rapport har inte publicerats ännu, men i fjolårets Ekvilibrium förekommer hen tre gånger, i kapitel om social sammanhållning, nätnyheter och utlandssvenskarnas medievanor. Språket i SOM-rapporterna är också en god indikator på normal språkanvändning.

Nio medieforskare på och om sociala medier i spännande omgjorda Nordicom Information

Allt fler forskare och akademiker använder sociala medier för att kommunicera forskning. Medieforskare är inget undantag – även om min känsla är att vi trots eller kanske tack vare vårt ämne generellt sett är lite mer tillbakadragna än forskare i andra discipliner.
     I senaste numret av Nordicom Information intervjuar redaktören Maarit Jaakkola nio nordiska medieforskare om olika sätt att använda sociala medier:

”More and more scholars are using Twitter, Facebook, Instagram and other social networking sites to communicate their research to the larger audiences but also to connect with each other. Nordicom Information asked some academic users in the Nordic countries about their strategies and experiences in the most popular platforms of social media. They told us how to use – and not to use – Twitter, blogs, Facebook, Instagram, Snapchat, LinkedIn and Academia.edu. It seems that core issues are how to find time to produce content, keep yourself motivated and find networks relevant to your own research.”

Själv berättar jag om mitt bloggande, alltså det som den här texten är ett exempel på. Pelle Snickars beskriver sig som en ”typical lurcer on Twitter” och Elza Dunkels slår ett slag för den akademiska selfien.
     Texten The scholary use of social media: How to make the most of it? kan läsas på Nordicom Informations sajt eller laddas hem som pdf.

* * *

Temat för senaste numret av Nordicom Information 39 (1), förresten det första efter omgörning och med Maarit Jaakkola som redaktör, är samarbetet – eller bristen på samarbete – mellan medieforskning och bransch. Såväl forskare som branschaktörer bidrar med texter, och allt är öppet och gratis att läsa om man inte föredrar att köpa ett pappersexemplar.

#drottninggatan #openstockholm

Det delades en hel del rykten, spekulationer och överdrifter på Twitter igår. Det var skottlossning här, utpekade gärningsmän där, falska citat från ministrar på ett håll, ett malande om ett samhälle i kollaps på andra.
     Twitter passar ju så otroligt bra för sådant. Även den minst verklighetsförankrade tokgök kan skapa sig en plattform att publicera sina dumheter, och tack vare delningslogiken finns chansen att det börjar delas, och delas in också i våra egna flöden. Vi delar sådant som väcker våra känslor, och ju mer det berör oss desto mer villiga är vi att dela. Om det sedan handlar om hittepå eller om verkliga händelser spelar liksom mindre roll för den del av vår hjärna som driver delningslogiken.

Men det är inte detta jag kommer att minnas av Twitter igår. Istället är det att folk mest twittrade med sans och balans och delade viktig information – om blodbanken, kollektivtrafiken, avspärrningar, skjutshjälp, övernattningsmöjligheter, förskolehämntningskedjor …
     Och all denna medmänsklighet, alla som räckte ut en hand till de rädda eller frustrerade på Twitter och bjöd på lite tröstande dialog.
     Jag såg knappt någon enda privatperson som delade bilder på omkomna eller skadade.
     Väldigt få i mina flöden delade innehåll från tveksamma källor.

Det var som att Twitter bestämde sig för att ta sig i kragen och uppföra sig, ta mig f-n! Det är detta jag kommer att minnas av Twitter igår.

Några tankar om våra nyhetsmedier så här dagen efter

Det har gått ett dygn efter attentatet i Stockholm. Vi vet fortfarande inte svaret på frågorna vem eller vilka och varför. Men vi vet att mitt i allt det hemska gjorde polis och räddningstjänster ett fantastiskt jobb. Och vi vet att folk ställde upp och hjälpte varandra på ett sätt som gör mig alldeles hjärtevarm.
     Jag följde händelseutvecklingen på håll och främst med hjälp av Twitter (jag är privilegierad – bara någon minut efter att fordonet körts in i Åhléns entré hade jag säkra uppgifter från källor jag litar på om vad som hänt och att situationen var mycket allvarlig). Jag gjorde också nedslag på nyhetsmediernas sajter för att ta del av den löpande rapporteringen.
     Det är mot den bakgrunden som följande tankar och iakttagelser ska läsas. Som ett försök att fortfarande nära i tid men ändå lite på håll försöka resonera lite övergripande.
     Många är idag kritiska till nyhetsmediernas löpande rapportering om händelseutvecklingen igår, och det är de mest uppenbara misstagen och etiska övertrampen som kommer att fasta i minnet. Själv tycker jag att nyhetsmedierna gjorde ett i huvudsak väldigt bra jobb, trots misstagen. Följande ska alltså inte läsas som mediekritik.

Förtroende

Det pratas numera mycket om ett minskat förtroende för våra nyhetsmedier. Det är inte helt sant. Från undersökningar som gjordes för SVT strax efter attackerna i Paris och Bryssel vet vi att när vi får veta att något allvarligt har hänt (till exempel lyssnar många på radio dagtid) så vänder vi oss till de stora nyhetsredaktionerna för mer information: Aftonbladet, SVT, SR och TV4 Nyheterna (vilken källa beror mycket på vilken tid på dagen det är). Ingenting tyder på att det skulle varit på annat sätt igår. Dessutom tycks DN och SvD haft stor betydelse för vår kunskapsinhämtning under gårdagen. När det är allvar väljer vi alltså traditionella nyhetsmedier. 

Läs också Bengt Johansson: Bra och dåliga saker i rapporteringen om attentatet i Stockholm

Liverapportering

De större nyhetsredaktionerna började livesända eller liverapportera nästan omgående. Vid en händelse som den igår tycker jag det är befogat. Men liveformatet med dess alldeles egna medielogik medför vissa konsekvenser – när en redaktion ska rapportera kontinuerligt krävs ett konstant flöde av nytt innehåll – och många redaktioner snubblade rejält under gårdagen.
     Ögonvittnen intervjuades, också i direktsändning,  bara en kort stund efter händelserna. Det handlar alltså om människor i chock. Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Ett konstant tryck att leverera nytt innehåll ger också större risk att sprida felaktiga uppgifter. Tiden att kontrollera källor och uppgifter minskar eller försvinner helt, och många redaktioner korshänvisar till varandra i en slags ond cirkel. Jag såg mycket sådant, till exempel uppgifter om skottlossningar (vilket vi vet inte är sant),  i gårdagens rapportering.
     Journalistiken vill så gärna leverera en komplett story – det är ju som det som är journalistikens kärna. I en liverapportering ökar risken att man fyller i de hål som fattas med rena spekulationer och falska orsakssamband, eftersom narrativet inte rymmer ett ”vet ej”. Också detta såg jag alltför mycket av under gårdagen.
     Sammanfattningsvis tror jag redaktionerna måste se till att skapa sådana rutiner vid liverapportering att risken att göra den här typen av misstag minimeras. Nyhetsmedierna saknar tillräckliga rutiner för liverapportering i kris. 

Läs också Kjell Häglund: Hur bör tv live-sända ett terrordåd? Vad har SVT att lära sig av SR?

Nya rutiner på redaktionerna

Utifrån de nyhetsrapporteringar jag tog del av under gårdagen tycker jag ändå att nyhetsmedierna har blivit mycket bättre på många sätt: Betalväggar revs i stort sett omedelbart. Många redaktioner publicerade särskilda ”det här vet vi säkert just nu”-texter (jättebra för snabb uppdatering). Många redaktioner var noga med att tala om vilka uppgifter som inte var bekräftade. Många publicerade också på engelska.
     Många nyhetsredaktioner utnyttjade också sina konton i sociala medier för löpande nyhetsrapportering, alltså inte bara för att länka till innehåll som publicerats på egna sajten. I en krissituation är detta ett sätt bra att utnyttja den positiva kraften i delningslogiken.
     En sak som är mindre bra är att många också publicerade bilder på omkomna och skadade. Igen: Enligt publicitetsreglerna ska största möjliga hänsyn visas i sådana här situationer.
     Mitt övervägande intryck är ändå att nyhetsmedierna lär sig av tidigare misstag.

Läs också Nick Näslund (Mediemänniskan): 7 saker medierna lärt sig av live-vågen

De ”nya” journalisterna

Till sist några ord till de journalister som byggt en egen parallell plattform i sociala medier (främst Facebook och/eller Twitter) med tiotusentals följare och som igår utnyttjade detta mest till att dela osorterade länkar och leverera egna löpande – spekulativa – kommentarer:
     Jag önskar att ni (och andra journalister med många följare i sociala medier) tar ett extra ansvar för journalistiken sådana här gånger. Inga spekulationer. Inga överdrifter. Inga länkningar till tveksamma källor. Och istället använder era stora privata nätverk (och er trovärdighet) till att dela nyhetssammanfattningar och -översikter samt länkar till samhällsviktig information (som från krisinformation.se, eller kris- och anhörignummer). Tro mig, sådana här gånger vinner det egna personliga varumärket mer på att försöka vara lite större. 

Läs också Aske Kammer: Terrorisme i realtid. 22. juli 2011 i danske og norske netaviser

Tänkt efter på podd

Jag har begått poddpremiär! Och pratat journalister och journalistik med Torbjörn Sjöström och Brit Stakston, i senaste avsnittet (#14) av podd ’n’ vlogen Sanity Check.
     ”Terapisamtal” kallar Torbjörn Sjöström de här samtalen, och det tror jag stämmer. Ibland måste man bara få prata ett tag, om saker man funderar på. I det här fallet kanske lite ostrukturerat (men det kännetecknar ju genren), definitivt alldeles för långt (tycker själv att poddar bör hålla sig runt max halvtimmen) och klart lyssningsvärt (enligt de recensioner jag hört och väljer att lita på).
     Länk till såväl podd som vlog finns på Novus sajt: Novus Sanity Check #14.

Spelar det någon roll hur journalister är? Min kommentar till Novus/Timbros undersökning

Idag var jag bjuden till Timbro Medieinstitut för att kommentera en ny undersökning av journalisters attityder som genomförts tillsammans med Novus. Banverket ville annorlunda – när jag väl var framme i Stockholm var lunchseminariet precis avslutat.
     Men jag har ju trots allt läst rapporten och förberett kommentarer, så …

Först lite om själva rapporten. Novus har frågat ett urval om 1 008 yrkesarbetande om deras syn på sin egen arbetssituation samt synen på några aktuella samhällsfrågor. I det här urvalet ingår 107 journalister, och på vissa av frågorna svarar journalisterna signifikant olika övriga yrkesarbetande.
     I huvudsak visar undersökningen att journalisterna är mer oroliga för sin egen ekonomiska framtid än andra yrkesgrupper, och de ser inte sitt eget jobb som ett framtidsyrke.
     Samtidigt, visar undersökningen, är journalisterna mindre oroliga för Sveriges ekonomi och mindre oroliga för brott, både vad gäller risken att själva bli utsatta och brottsutvecklingen mer generellt.
     Hela rapporten finns att ladda ner som pdf här.

Vad betyder då det här? Till att börja med ska man komma ihåg att det här är en begränsad studie, både vad gäller antalet journalister i urvalet och vad gäller antalet och urvalet av frågor. Samtidigt visar undersökningen på signifikanta skillnader mellan journalister och andra yrkesarbetande. Och jag är inte förvånad över resultatet.
     Journalistiken genomgår just nu stora förändringar. Digitalisering, en delningsdriven distribution, osäkra betalmodeller, nya ägarstrukturer, nedskärningar och slimmade redaktioner … Det är klart att det inte är särskilt kul att vara journalist idag, alla gånger. Och det är klart att journalister, med bakgrund i den här osäkerheten, oroar sig för sitt eget jobb. Det är till och med sannolikt att den här osäkra arbetssituationen påverkar hur de kan utföra sitt jobb.
     Vad gäller synen på brottslighet tror jag att en förklaring till skillnaderna mot övriga yrkesgrupper istället kan sökas i något helt annat – det är kanske inte journalisterna som avviker mest här. Från alla tidigare undersökningar vet vi att SD-sympatisörer sticker ut vad gäller synen på brottslighet. Jag tror alltså att det vi egentligen ser i just den här frågan är att journalister och andra skiljer sig från SD-sympatisörerna, inte att journalisterna skiljer sig från alla andra, och det skulle vara intressant att se utfallet om man ställer upp materialet så istället.

I sin undersökning utgår Novus och Timbro från ett antagande att hur journalisterna är och vad de tycker också påverkar innehållet i det de producerar. Hur är det med den saken?
     Inom journalistik- och samhällsforskningen finns ett antagande att det spelar en viss roll hur journalisterna är för hur det innehåll blir som journalisterna producerar, främst eftersom journalister har lättare att beskriva verkligheten utifrån de egna referensramarna. Journalister fungerar i stort sett som alla andra. Men som grupp skiljer de sig från alla andra i några avseenden: De är mer välutbildade (mer än 80 procent av alla journalister har högskole- eller universitetsutbildning), de flesta har medelklassbakgrund, de flesta bor i storstäder. Dessutom skiljer de sig i att de är mer aktiva och engagerade, och att de har generellt sett en mer kritisk samhällssyn. Det här hänger starkt samman med yrkesrollen som journalist – en journalist ska ju granska makten, avslöja saker etc.
     Men man måste samtidigt komma ihåg att journalister också är väldigt bra på att vara just journalister och att lägga det egna tyckandet och tänkandet åt sidan.
    Och man ska inte bara fokusera på journalisterna som individer. Andra faktorer, på andra nivåer, spelar också roll: hur redaktionerna fungerar (jag tänker på sådant som arbetsrutiner, nyhetsvärdering och medielogiker), yrkesideal och yrkesetik, ägarstrukturer, mediemarknad, hur duktiga olika utomstående aktörer är på att utnyttja medielogikerna för att få medieutrymme … Mycket spelar roll.

Seminariet med Timbro Medieinstituts Andreas Ericson, Novus vd Torbjörn Sjöström samt Johan Hakelius, Fokus chefredaktör som också var inbjuden att kommentera, spelades in och går att titta på i efterhand. Tyvärr alltså utan min medverkan, men det var inte mycket att göra – urspårningar och tågkaos är inte mycket att göra åt.

Fotnot: Min beskrivning av de svenska journalisterna utgår från Journalistundersökningarna, en återkommande studie baserat på ett representativt och slumpmässigt urval av svenska journalister, som genomförs av JMG vid Göteborgs universitet. Resultaten presenteras bland annat i boken Svenska journalister 1989–2011 (pdf).

Uppdaterat 170314: Rättat diverse korrfel och rätat ut några oklarheter.

Förlåt att jag tjatar, men källkritik är viktigt!

Idag uppmärksammas för första gången Källkritikens dag på olika sätt. Bakom arrangemanget står Metros Viralgranskaren, men det är många andra som också tar tillfället i akt att prata källkritik. Så också jag.
     I samband med terrorattentaten i Bryssel för snart ett år sedan twittrade jag en grundkurs i källkritik. Grundkursen är fortfarande giltig och bäst av allt – den finns samlad i en Storify som du hittar här.
     Jag pratade också källkritik i ett inslag i Radio Sweden i förra året. Det inslaget hittar du här.

Jack Werner är en av den svenska källkritikens främsta fanbärare. Hans checklista här till höger är av typen ”klipp ur och sätt upp på kylskåpet”. Inga konstigheter, mer en påminnelse om att med sunt förnuft kommer man långt.

PS: Internetstiftelsen har en jättebra guide till källkritik. Pdf eller på webben. Den hittar du här.

Uppdatering 180418: Storify har lagt ner sin plattform, men grundkursen i källkritik finns sparad som pdf här.

Det sköna i den rena texten

För mig är det viktigt att inte formen står i vägen för innehållet när jag skriver. Jag har ju arbetat som redigerare och är van att formatera text så till den grad att jag har svårt att skriva text i ett format som är dåligt formaterat (och tro mig, det gäller de flesta formaten).
     När man ska skriva klart sin avhandling – eller vilken annan längre text som helst, förresten – är detta extremt obra.

Nu skriver jag därför i stort sett all text i ett rent textverktyg. Jag kan överhuvudtaget inte formatera texten när jag skriver. Ja, jag kan välja typsnitt när jag skriver, om jag trivs bäst med en serif eller en sans-serif, men inte mycket mer.
     All formatering i texten anger jag med markdown. Jag talar alltså om att de här orden ska vara halvfeta men inte mer än så. Eller att något är en rubrik, eller en mellanrubrik. På min skärm ser det lika ut.
     Skärmdumpen här nedan visar hur just den här texten såg ut i helskärmsläget på desktop när jag skrev den. Jag har valt svart bakgrund på helskärmsläget för att det är lite mer vilsamt för ögonen. Och helskärmsläge för att då stör ingenting annat.
     Och det är så oerhört skönt.

Vitsen med ren text och markdown är att den färdiga texten kan exporteras till i stort sett vilket format som helst: HTML, ePub, Word-dokument, pdf eller ren text. Det finns ett antal färdiga stilmallar för de här formaten att välja på, eller så anpassar man ett av dem efter hur man vill att det färdiga resultatet faktiskt ska se ut. Till exempel har jag gjort om ett av HTML-formaten till att passa för Eftertänkt. Producerar jag en tidning vill jag förmodligen följa den tidningens grafiska profil. En bok ska se ut som en bok. Och så vidare.
     Poängen med markdown är också att samma text kan bli olika saker – det är bara att exportera till en annan stilmall.
     Igår kväll gjorde jag överkursen och gjorde en stilmall (CSS) för mina egna akademiska papers. Från grunden. Bestämde marginaler, typsnitt, rubrikstorlekar, luft, hur blockcitat ska se ut, var pagineringen ska ligga, indrag här men inte där … Alltså så här (de här raderna talar om att efter rubriker eller annat ska brödtexten börja utan indrag):


paragraph:first {
     first-line-indent:     0pt
}


Alltså: Aldrig mera sitta och ändra allting i Word tills allt ser ut som jag vill ha det. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv.

Fotnot: Verktygen jag använder är Ulyssesapp (betalapp), finns för desktop, iPad och iPhone och sparar och synkar i iCloud. Det finns många likvärdiga alternativ också för Android och pc. CSS:en bygger jag i RStudio (R fungerar fint) och exporterar till Ulyssesapp.

Kostar LIVE mer än det smakar?

Det har smugit sig in en slags övertro bland svenska nyhetsredaktioner att ”bara vi rapporterar live så fort något händer så … ”.
     I grunden är naturligtvis liverapporteringar vid större nyhetshändelser något bra. Men samtidigt vet vi att när något händer – en explosion, en skjutning, en olycka – så tar det en stund innan ens blåljuspersonal på plats har en uppfattning om vad som egentligen har hänt, och innan bilden klarnar sprids det ofta en massa rykten. Som överdriver händelsens omfattning och konsekvenser, som pekar ut den ena eller de andra som gärningsmän, som vill låta påskina att de är ögonvittnen fast de kanske befinner sig någon helt annan stans. Det tar en stund innan bilden av vad som hänt klarnas så pass att det är möjligt för nyhetsredaktioner och journalister på plats att skilja troliga uppgifter från rykten och rena lögner.
     Därför, menar jag, borde nyhetsredaktionerna faktiskt vänta ett par minuter till innan de går live vid större nyhetshändelser. Hellre rätt från början än fort och fel.
     Alla håller naturligtvis inte med mig om detta. ”Publiken vill inte vänta” är det främsta argumentet, gärna parat med argument om att ”informationen finns ändå redan på nätet”, ”alla pratar om det på sociala medier” och liknande. ”Det är journalistikens skyldighet att berätta omedelbart.” Men är det verkligen det? Jag är alls inte övertygad. Hellre rätt från början än fort och fel.

Numera sänds också presskonferenser om ditten och datten live av nyhetsredaktioner. Den som anordnar presskonferensen (regeringen, ett politiskt parti, polisen, ett stort företag …) får då möjlighet att vända sig till en betydligt större publik, direkt och ofiltrerat – ställer någon av de närvarande journalisterna en besvärlig fråga kan man lägga ut texten precis på det sätt som passar en själv.
     Om man definierar journalistik som ett innehåll där en journalist har sorterat massor av uppgifter och ser till att fokusera på det viktigaste, att de besvärliga frågorna ställs och blir besvarade, att innehållet blir sant och relevant, att alla berörda parter kommer till tals, och inte minst att innehållet håller sig inom lagens och pressetikens ramar, då är en livesänd presskonferens inte journalistik. För journalistik är någonting annat.
     Alla håller naturligtvis inte med mig om detta heller. ”Det är väl jättebra att vi kan sända presskonferenser direkt så att folk själva kan höra vad som sägs.” Visst, men journalistik är något annat.

Det här är egentligen ett ganska nytt fenomen inom journalistiken. Medielogiskt kan det förklaras främst av den tekniska utvecklingen – det är så mycket enklare och billigare än för bara några år sedan – och av att det inte finns några egentliga deadlines längre, samt av att många nya aktörer konkurrerar om en allt mer fragmenterad nyhetspublik. Numera ter det sig rationellt att gå live så fort det händer något.
     ”Ett livevirus drar fram inom journalistiken” skrev Länstidningens Tord Andersson nyligen och radade upp ytterligare exempel: live när Nanne Grönwall blir sjukskriven, live när Bengt Frithiofsson slutar på TV4, live när det blåser … ”Resultatet blir ofta besvärande dålig journalistik.” Jag håller helt med honom. (Och nej, alla håller naturligtvis inte med, jag är medveten om det.)
     Ibland kanske det är bättre att faktiskt avstå, och istället göra en artikel eller ett inslag till ordinarie produktion. Ofta är det kanske bättre att faktiskt vänta en stund med att gå live, tills man vet lite bättre vad som faktiskt har hänt och har hunnit samla och sortera åtminstone den initiala informationen. Det verkliga värdet i journalistiken ligger inte i att vara först eller att ha den mest spektakulära vinkeln, utan i saklighet, bredd och djup.

* * *

Nu visar en studie som i dagarna publicerats i den vetenskapliga tidskriften Journalism att även journalister börjat ifrågasätta värdet av livesändningar. Studien Breaking news productions processess in US metropolitan newspapers bygger bland annat på intervjuer med journalister i amerikansk dagspress. Ofta går redaktionerna live för att de helt enkelt är rädda att bli tvåa på rapporteringen, menar de som intervjuas i studien, men samtidigt så ser de också hur livesändningarna bidrar till att undergräva förtroendet för journalistiken. För även om en livesändning kan upplevas som nog så relevant för publiken, så tar de ständiga livesändningarna samtidigt resurser från att producera annan journalistik – den sortens journalistik som journalisterna själva ser som mer viktig och som ligger närmare de traditionella journalistiska yrkesidealen om att granska och avslöja.

Så även om kanske inte alla håller med mig så ger mig forskningen stöd – liverapportering kan faktiskt kosta journalistiken mer än det smakar.

Fotnot: Studien Breaking news productions processess in US metropolitan newspapers: Immediacy and journalistic authority av Nikki Usher är publicerad som open access och kostar alltså ingenting att läsa för den som är intresserad.

Fotnot: Journalisten Nick Näslund, som kommenterar som Mediemänniskan här nedan, har gjort om sin kommentar till en text på sin egen blogg: Hur kan vi laga dålig live-bevakning?. För den som är intresserad av journalistik finns mycket intressant läsning på den bloggen – rekommenderas varmt.

NODA Awards 2017: And the winners are …

Under lördagens galamiddag för deltagarna vid datajournalistikkonferensen NODA i Odense presenterades årets vinnare av NODA Awards:

• Feature: Where are you at life? (Helsingin Sanomats), som visar hur man kan personalisera journalistiken.
• Applications: innsyn.no (Fædrelandsvennen), en sajt som gör Oslos offentliga diarier och arkiv mer lättillgängligt för allmänheten.
• Investigative: Tvangsprotokollene (Verdens Gang), ett klassiskt gräv berättat med modern teknik.

Alla inskickade projekt presenteras på projektsidan Nodabase, och där finns också länkar till alla originalpubliceringar, liksom tidigare års bidrag och – inte minst – tips och verktyg för alla datajournalister. Nästa års datajournalistikkonferens kommer att arrangeras vid Södertörns högskola.

Relaterat inlägg: NODA Awards 2017: Val, personalisering och gräv [170118]

NODA Awards 2017: Val, personalisering och gräv

Annorlunda datajournalistik: Alla färger i världens
alla flaggor, sorterade efter färg. Från danska Ferdio. 

Det är juryarbete igen. 2017 års vinnare av NODA Awards ska utses. Och precis som föregående år så är det ett rent nöje att sitta i juryn.
     Behövs datajournalistik? Ja, jag tycker det. Oavsett om den datadrivna journalistiken använder myndighetsdata eller på olika sätt skapar sin egen data. Journalister ser andra saker i materialet än forskare eller tjänstemän som jobbar med samma data, och hittar helt enkelt en annan sorts nyheter än vi är vana vid.

NODA Awards är det nordiska datajournalistikpriset, och pristagarna tillkännages på den årliga nordiska datajournalistikkonferensen NODA som i år arrangeras i danska Odense.
     I år har vi fått 45 bidrag från Sverige, Danmark, Norge och Finland. Av dessa har vi nu vaskat fram fem i vardera kategorin Feature, Applications och Investigative som vi i juryn nominerar och som vi ska titta lite närmare på.
     Och ännu mer än föregående år är kvaliteten genomgående mycket hög. Vilket i sig faktiskt kan komma att bli ett problem i framtiden – hur ska en liten redaktion kunna mäta sig bredvid de större som har många gånger mer resurser att lägga på den här sortens datadriven journalistik? Vi ser också flera olika sätt att använda datajournalistik för att personanpassa ett journalistiks innehåll.
     I Feature är följande bidrag nominerade: The digital election team at dr.dk (DR), Flag Stories (Ferdio, som är en infografikbyrå), Where are you at life? (Helsingin Sanomats), Undervisning i minoritetsspråk (SR) och The Middle East: a guide to the chaos (VG).
     Applications: Traffic and weather live centre (Bergens Tidende), Innsyn.no – the Oslo records (Fædrelandsvennen),  EM-profeten (VG), Syrien: Svår konflikt på lättbegripligt sätt (SR) och Community radar (YLE).
     Investigative: De hemmelige bonusmillionene (Sunnmørsposten), Miljardnotan (Aftonbladet), Utpressningsvirusen (Dagens Nyheter), Momsrytterne (DR) samt Tvangsprotokollene (VG).
     Vinnarna i respektive kategori tillkännages 27 januari, i samband med konferensens galabankett.
     Alla inskickade bidrag och tidigare års bidrag är samlade på NODA:s projektsajt. Här finns också verktygslådor och andra resurser samlade för de journalister och redaktioner som arbetar med datajournalistik.

I juryn (vi har blivit fler!) sitter nu Magnus Bjerg, danska TV2, Filip Wallberg, Syddansk Universitet, Bente Kalsnes, Høyskolen i Oslo og Akershus, Tormod Utne, Høgskulen i Volda, Kristofer Sjöholm, Sweco, Carl-Gustav Lindén, Helsinki Universitet, och Rasmus Vouori, Aalto Universitet. Och så jag.

Fotnot: Lyssna gärna på Jens Finnäs, en av Sveriges ledande datajournalister, i Journalistpodden.

Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten

Exempel från Jesper Enboms och Erik Lindenius genomgång av artikeln Russia's strategy for influence … En artikel som uppvisar den här typen av brister ska helt enkelt inte kunna publiceras.

Jag ska göra det här kort, och jag ska försöka göra det på ett principiellt plan, utan att gå in på detaljer.
     För en dryg vecka sedan publicerade den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies en artikel med titeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case av Martin Kragh och Sebastian Åsberg.  Studien bygger på olika sorts innehållsanalyser. Eftersom den handlar om ryska desinformationskampanjer riktade mot Sverige – ett högaktuellt ämne, minst sagt – och dessutom pekade ut redaktioner, organisationer och personer som ganska centrala i spridningen av desinformation fick studien stor uppmärksamhet. ”Titta här, här finns forskning som bevisar det vi har diskuterat den senaste tiden!” skulle man kunna sammanfatta reaktionerna med.

Problemet är bara att läser man studien (alltså själva artikeln och inte pressmeddelanden eller intervjuer med författarna) så inser man ganska snart att slutsatserna vilar på en väldigt svag vetenskaplig grund.
     Artikeln är full av svepande formuleringar, generaliseringar, inkonsekvenser, oklara referenser, oklara definitioner av nyckelbegrepp … Metodbeskrivningen är rapsodisk. (Den som är intresserad av en genomgång på strikt akademiska grunder kan med fördel lyssna på podden Mediespanarna, som görs av två medieforskare vid Umeå universitet, Jesper Enbom och Erik Lindenius. Artikeln, och även till dels medierapporteringen kring den, gås igenom i avsnitten #262 och #263.)
     Hade jag reviewat den för en tidskrift inom journalistik hade jag föreslagit reject, alltså underkänt den. Med detta lämnar jag just den biten därhän – jag ska ju försöka göra detta på ett principiellt plan.

I en intervju i tidningen Journalisten avfärdar Kragh Umeåforskarnas kritik med att ”de två forskarna … saknar förankring i den forskningslitteratur vi använder, nämligen säkerhetspolitik och statsvetenskap”. Men det spelar ingen roll för den kritik som riktas mot artikeln. Kritiken handlar om metod och om vetenskaplighet, och man kan tycka att även säkerhetspolitiska forskare ska leva upp till vissa grundkrav. Annars undergräver de förtroendet för hela sin disciplin. Men:

Utifrån den teori, den bakgrund, den metod och det empiriska material som artikelförfattarna redovisar i sin artikel går det inte att dra de slutsatser som görs. Så enkelt – och så skrämmande – är det. 

När man sedan får höra Kragh intervjuas i Medierna i P1 och säga att en del fakta som artikeln bygger på kommer att redovisas vid ett senare tillfälle, i form av grävande journalistik … ja, ni får ursäkta. Det är ju bara efterhandskonstruktioner. Det har ingenting som helst med vetenskaplighet att göra.
     Att artikeln alls publicerats får mig också att fundera på tidskriften Journal of Strategic Studies och om den kan betraktas som seriös. En vetenskaplig artikel ska vila på egen grund, så att säga. Metod och material ska redovisas. Att publicera en artikel som hänvisar till ”framtida belägg” är ju bara konstigt.
     Och detta oavsett om det handlar om säkerhetspolitisk forskning eller om medieforskning. Grundprinciperna är samma. Speciellt som det i det här fallet dessutom handlar om innehållsanalyser – är det något medieforskare är bra på så är det innehållsanalyser.

Det som förvånar mig, och samtidigt skrämmer mig, är det genomslag denna artikel fått i svenska nyhetsmedier. Har de inte läst? Men kanske är det så att artikelns egentliga syfte är att visa hur lättmanipulerade svenska nyhetsmedier är?

Fotnot: Jag ska göra det lätt för Kragh att avfärda min kritik: Jag är kvinna, så jag förstår mig inte riktigt på säkerhetspolitik. Jag är dessutom bara doktorand, så vad vet väl jag om vetenskaplighet överhuvud taget. Och till råga på allt är jag doktorand i journalistik, så egentligen borde jag väl inte uttala mig över huvud taget.

En fotnot till: Tidningen Journalisten plockar upp min kritik och sätter den i ett sammanhang: Krav på haveriutredning.

Uppdatering 170901: Den sakkunniggranskning som gjordes efter att artikelns vetenskaplighet kritiserats på flera håll blev klar i början av sommaren. Denna granskning pekar på flera brister i den vetenskapliga artikeln. Hör om granskningens resultat (eller läs en sammanfattning) i Mediespanarna eller läs min text En sista not om desinformationsstudien [170901].

Den politiska satiren finner ny form – som mobilspel

När Postnord sitter i krismöte med näringsministern om brev som kommer bort, paket som är trasiga, leveranser som aldrig sker och omfattande klagomål från allmänhet och myndigheter, då slår den nya politiska satiren till – med ett mobilspel.
     I Paketmord kör man ut paket och samlar provision. ”Väldigt realistiskt,” tycker en av recensenterna. ”Väldigt kul!” tycker jag som gillar den här nya formen av satir.
     Hur är det som spel då? Jag är ingen vidare spelmänniska, men det funkar som underhållning och som en stunds tidsfördriv.
     Paketmord finns för både Android och IOS, och är producerat av företaget 3D Interactive.

Fotnot: Jag gillar den här formen av politisk satir, och mobilspel som inlägg i den dagsaktuella debatten. Vet du andra exempel får du gärna berätta om dem, antingen i en kommentar eller direkt till mig.

Väjern i topp när 2016 summeras

2016 var inte mycket till bloggår. Jag lekte med statistik istället. Fördjupade mig i litteratur. Twittrade när jag hade något att säga. Och bloggade ibland. Årets topplista över mest visade (och kanske också mest lästa) inlägg ser ut så här:

1. Vägen till Väjern – Västsveriges vanligaste väg [160607]
2. 7 saker du inte visste om svenska journalister [160107]
3. Åtta yrkesetiska kom ihåg för journalister som twittrar [160327]
4. Ny forskning: Hur skiljer sig nyhetsläsandet mellan papper och webb? [160219]
5. Nytt SOM-kapitel: Vem vill följa en nyhetsredaktion på Facebook? [160628]

Listan toppas i år av en granskande kommentar till (över)användandet av genrebilder i dagspressen, och följs av ett försök att sammanfatta en av mina senaste forskningsartiklar i en listicle. Just sådana vill jag skriva fler av – det tvingar mig som forskare att formulera mig mer koncentrerat och mer begripligt.
     Märkligt nog har jag konstant trafik till Eftertänkt, även de perioder jag inte uppdaterar. Då rör det sig dels om folk som sökt något medieforskningsrelaterat, dels om en massa trafik från ryska eller östeuropeiska sajter – de som egentligen inte är intresserade av vad jag skriver här, utan som jagar inlänkar och trafik.