I grunden är naturligtvis liverapporteringar vid större nyhetshändelser något bra. Men samtidigt vet vi att när något händer – en explosion, en skjutning, en olycka – så tar det en stund innan ens blåljuspersonal på plats har en uppfattning om vad som egentligen har hänt, och innan bilden klarnar sprids det ofta en massa rykten. Som överdriver händelsens omfattning och konsekvenser, som pekar ut den ena eller de andra som gärningsmän, som vill låta påskina att de är ögonvittnen fast de kanske befinner sig någon helt annan stans. Det tar en stund innan bilden av vad som hänt klarnas så pass att det är möjligt för nyhetsredaktioner och journalister på plats att skilja troliga uppgifter från rykten och rena lögner.
Därför, menar jag, borde nyhetsredaktionerna faktiskt vänta ett par minuter till innan de går live vid större nyhetshändelser. Hellre rätt från början än fort och fel.
Alla håller naturligtvis inte med mig om detta. ”Publiken vill inte vänta” är det främsta argumentet, gärna parat med argument om att ”informationen finns ändå redan på nätet”, ”alla pratar om det på sociala medier” och liknande. ”Det är journalistikens skyldighet att berätta omedelbart.” Men är det verkligen det? Jag är alls inte övertygad. Hellre rätt från början än fort och fel.
Numera sänds också presskonferenser om ditten och datten live av nyhetsredaktioner. Den som anordnar presskonferensen (regeringen, ett politiskt parti, polisen, ett stort företag …) får då möjlighet att vända sig till en betydligt större publik, direkt och ofiltrerat – ställer någon av de närvarande journalisterna en besvärlig fråga kan man lägga ut texten precis på det sätt som passar en själv.
Om man definierar journalistik som ett innehåll där en journalist har sorterat massor av uppgifter och ser till att fokusera på det viktigaste, att de besvärliga frågorna ställs och blir besvarade, att innehållet blir sant och relevant, att alla berörda parter kommer till tals, och inte minst att innehållet håller sig inom lagens och pressetikens ramar, då är en livesänd presskonferens inte journalistik. För journalistik är någonting annat.
Alla håller naturligtvis inte med mig om detta heller. ”Det är väl jättebra att vi kan sända presskonferenser direkt så att folk själva kan höra vad som sägs.” Visst, men journalistik är något annat.
Det här är egentligen ett ganska nytt fenomen inom journalistiken. Medielogiskt kan det förklaras främst av den tekniska utvecklingen – det är så mycket enklare och billigare än för bara några år sedan – och av att det inte finns några egentliga deadlines längre, samt av att många nya aktörer konkurrerar om en allt mer fragmenterad nyhetspublik. Numera ter det sig rationellt att gå live så fort det händer något.
”Ett livevirus drar fram inom journalistiken” skrev Länstidningens Tord Andersson nyligen och radade upp ytterligare exempel: live när Nanne Grönwall blir sjukskriven, live när Bengt Frithiofsson slutar på TV4, live när det blåser … ”Resultatet blir ofta besvärande dålig journalistik.” Jag håller helt med honom. (Och nej, alla håller naturligtvis inte med, jag är medveten om det.)
Ibland kanske det är bättre att faktiskt avstå, och istället göra en artikel eller ett inslag till ordinarie produktion. Ofta är det kanske bättre att faktiskt vänta en stund med att gå live, tills man vet lite bättre vad som faktiskt har hänt och har hunnit samla och sortera åtminstone den initiala informationen. Det verkliga värdet i journalistiken ligger inte i att vara först eller att ha den mest spektakulära vinkeln, utan i saklighet, bredd och djup.
* * *
Nu visar en studie som i dagarna publicerats i den vetenskapliga tidskriften Journalism att även journalister börjat ifrågasätta värdet av livesändningar. Studien Breaking news productions processess in US metropolitan newspapers bygger bland annat på intervjuer med journalister i amerikansk dagspress. Ofta går redaktionerna live för att de helt enkelt är rädda att bli tvåa på rapporteringen, menar de som intervjuas i studien, men samtidigt så ser de också hur livesändningarna bidrar till att undergräva förtroendet för journalistiken. För även om en livesändning kan upplevas som nog så relevant för publiken, så tar de ständiga livesändningarna samtidigt resurser från att producera annan journalistik – den sortens journalistik som journalisterna själva ser som mer viktig och som ligger närmare de traditionella journalistiska yrkesidealen om att granska och avslöja.
Så även om kanske inte alla håller med mig så ger mig forskningen stöd – liverapportering kan faktiskt kosta journalistiken mer än det smakar.
Fotnot: Studien Breaking news productions processess in US metropolitan newspapers: Immediacy and journalistic authority av Nikki Usher är publicerad som open access och kostar alltså ingenting att läsa för den som är intresserad.
Fotnot: Journalisten Nick Näslund, som kommenterar som Mediemänniskan här nedan, har gjort om sin kommentar till en text på sin egen blogg: Hur kan vi laga dålig live-bevakning?. För den som är intresserad av journalistik finns mycket intressant läsning på den bloggen – rekommenderas varmt.
3 kommentarer:
Intressanta synpunkter, som vanligt!
Drar man det ännu ett varv, skulle jag vilja ställa frågan: kan det vara så att det är DÅLIGT genomförd live-bevakning som skadar förtroendet?
Precis som i en annan pågående (?) debatt inom journalistiken – den om multikompetens – så döms nya fenomen ut när de är dåligt genomförda. I parallellen borde frågan vara "dålig multijournalistik vill ju ingen ha; hur kan vi göra den bättre?"
Jag tror att även live-bevakningen sakta kommer att mogna. Dåliga direktsändningar blir nämligen ingen glad av. Utförarna kommer att inse att det inte går att snacka hela tiden, eftersom man måste vänta på de uppgifter som faktiskt kommer. Vi journalister kommer förhoppningsvis att inse att vi måste vara ännu tydligare med vilka uppgifter som är bekräftade och vilka som är osäkra.
Tittar man på andra länder finns det saker för svenska redaktioner att lära sig. Rullande live-bilder kan lämnas okommenterade under perioder: det är när det måste krystas fram något som det garanterat blir fel.
När det gäller direktsända presskonferenser finns ett problem med att redaktionen inte tar ansvar för vilka uppgifter som publiceras – det blir istället den som håller i presskonferensen som avgör. Därför kan det ofta vara olämpligt att sända polisens presskonferenser direkt, eftersom det kan råka komma med både namn och andra uppgifter som journalister inte vill publicera.
Man måste helt enkelt vara ansvarsfull, även vid live-bevakning.
En positiv konsekvens av "lajvandet" är att reportrar faktiskt är på plats när det händer. Inget borde vara bättre i jakten på felaktiga fakta än att utsikt över vad som inträffar. Att ringa och få andra- eller tredjehandsuppgifter ur en polisrapport dagen efter behöver nödvändigtvis inte innebära att det blir mer rätt vid publicering.
Att sända politiska tal eller presskonferenser kan ibland höra till mediernas uppdrag att informera, tycker jag – men måste naturligtvis kompletteras med det granskande uppdraget. Däremot är åtminstone inte jag beredd att slänga ut den informerande rollen (den är ju viktig för demokratin om inte annat).
Jag delar bilden att journalister själva ifrågasätter live-bevakningen (har hört mycket kritik internt i branschen under "live-revolutionen").
Nu gäller det att välja rätt väg när vi går vidare utifrån de insikterna -- och själv är jag inte säker på att det rätta är att dra ur kontakten.
Håller med dig om att lösningen inte är att dra ur kontakten, utan precis det som du säger – man måste hitta rutiner för både urval (av vad som ska livesändas), form och hur man kan säkra upp innehållet (t ex momentan fakta- och källkontroll).
Härligt när vi håller med varandra!
(Och "jakten på felaktiga fakta" i min kommentar ska naturligtvis vara jakten på korrekt fakta – även om man jagar fel för att få bort dem).
Skicka en kommentar