Det sköna i den rena texten

För mig är det viktigt att inte formen står i vägen för innehållet när jag skriver. Jag har ju arbetat som redigerare och är van att formatera text så till den grad att jag har svårt att skriva text i ett format som är dåligt formaterat (och tro mig, det gäller de flesta formaten).
     När man ska skriva klart sin avhandling – eller vilken annan längre text som helst, förresten – är detta extremt obra.

Nu skriver jag därför i stort sett all text i ett rent textverktyg. Jag kan överhuvudtaget inte formatera texten när jag skriver. Ja, jag kan välja typsnitt när jag skriver, om jag trivs bäst med en serif eller en sans-serif, men inte mycket mer.
     All formatering i texten anger jag med markdown. Jag talar alltså om att de här orden ska vara halvfeta men inte mer än så. Eller att något är en rubrik, eller en mellanrubrik. På min skärm ser det lika ut.
     Skärmdumpen här nedan visar hur just den här texten såg ut i helskärmsläget på desktop när jag skrev den. Jag har valt svart bakgrund på helskärmsläget för att det är lite mer vilsamt för ögonen. Och helskärmsläge för att då stör ingenting annat.
     Och det är så oerhört skönt.

Vitsen med ren text och markdown är att den färdiga texten kan exporteras till i stort sett vilket format som helst: HTML, ePub, Word-dokument, pdf eller ren text. Det finns ett antal färdiga stilmallar för de här formaten att välja på, eller så anpassar man ett av dem efter hur man vill att det färdiga resultatet faktiskt ska se ut. Till exempel har jag gjort om ett av HTML-formaten till att passa för Eftertänkt. Producerar jag en tidning vill jag förmodligen följa den tidningens grafiska profil. En bok ska se ut som en bok. Och så vidare.
     Poängen med markdown är också att samma text kan bli olika saker – det är bara att exportera till en annan stilmall.
     Igår kväll gjorde jag överkursen och gjorde en stilmall (CSS) för mina egna akademiska papers. Från grunden. Bestämde marginaler, typsnitt, rubrikstorlekar, luft, hur blockcitat ska se ut, var pagineringen ska ligga, indrag här men inte där … Alltså så här (de här raderna talar om att efter rubriker eller annat ska brödtexten börja utan indrag):


paragraph:first {
     first-line-indent:     0pt
}


Alltså: Aldrig mera sitta och ändra allting i Word tills allt ser ut som jag vill ha det. Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv.

Fotnot: Verktygen jag använder är Ulyssesapp (betalapp), finns för desktop, iPad och iPhone och sparar och synkar i iCloud. Det finns många likvärdiga alternativ också för Android och pc. CSS:en bygger jag i RStudio (R fungerar fint) och exporterar till Ulyssesapp.

Kostar LIVE mer än det smakar?

Det har smugit sig in en slags övertro bland svenska nyhetsredaktioner att ”bara vi rapporterar live så fort något händer så … ”.
     I grunden är naturligtvis liverapporteringar vid större nyhetshändelser något bra. Men samtidigt vet vi att när något händer – en explosion, en skjutning, en olycka – så tar det en stund innan ens blåljuspersonal på plats har en uppfattning om vad som egentligen har hänt, och innan bilden klarnar sprids det ofta en massa rykten. Som överdriver händelsens omfattning och konsekvenser, som pekar ut den ena eller de andra som gärningsmän, som vill låta påskina att de är ögonvittnen fast de kanske befinner sig någon helt annan stans. Det tar en stund innan bilden av vad som hänt klarnas så pass att det är möjligt för nyhetsredaktioner och journalister på plats att skilja troliga uppgifter från rykten och rena lögner.
     Därför, menar jag, borde nyhetsredaktionerna faktiskt vänta ett par minuter till innan de går live vid större nyhetshändelser. Hellre rätt från början än fort och fel.
     Alla håller naturligtvis inte med mig om detta. ”Publiken vill inte vänta” är det främsta argumentet, gärna parat med argument om att ”informationen finns ändå redan på nätet”, ”alla pratar om det på sociala medier” och liknande. ”Det är journalistikens skyldighet att berätta omedelbart.” Men är det verkligen det? Jag är alls inte övertygad. Hellre rätt från början än fort och fel.

Numera sänds också presskonferenser om ditten och datten live av nyhetsredaktioner. Den som anordnar presskonferensen (regeringen, ett politiskt parti, polisen, ett stort företag …) får då möjlighet att vända sig till en betydligt större publik, direkt och ofiltrerat – ställer någon av de närvarande journalisterna en besvärlig fråga kan man lägga ut texten precis på det sätt som passar en själv.
     Om man definierar journalistik som ett innehåll där en journalist har sorterat massor av uppgifter och ser till att fokusera på det viktigaste, att de besvärliga frågorna ställs och blir besvarade, att innehållet blir sant och relevant, att alla berörda parter kommer till tals, och inte minst att innehållet håller sig inom lagens och pressetikens ramar, då är en livesänd presskonferens inte journalistik. För journalistik är någonting annat.
     Alla håller naturligtvis inte med mig om detta heller. ”Det är väl jättebra att vi kan sända presskonferenser direkt så att folk själva kan höra vad som sägs.” Visst, men journalistik är något annat.

Det här är egentligen ett ganska nytt fenomen inom journalistiken. Medielogiskt kan det förklaras främst av den tekniska utvecklingen – det är så mycket enklare och billigare än för bara några år sedan – och av att det inte finns några egentliga deadlines längre, samt av att många nya aktörer konkurrerar om en allt mer fragmenterad nyhetspublik. Numera ter det sig rationellt att gå live så fort det händer något.
     ”Ett livevirus drar fram inom journalistiken” skrev Länstidningens Tord Andersson nyligen och radade upp ytterligare exempel: live när Nanne Grönwall blir sjukskriven, live när Bengt Frithiofsson slutar på TV4, live när det blåser … ”Resultatet blir ofta besvärande dålig journalistik.” Jag håller helt med honom. (Och nej, alla håller naturligtvis inte med, jag är medveten om det.)
     Ibland kanske det är bättre att faktiskt avstå, och istället göra en artikel eller ett inslag till ordinarie produktion. Ofta är det kanske bättre att faktiskt vänta en stund med att gå live, tills man vet lite bättre vad som faktiskt har hänt och har hunnit samla och sortera åtminstone den initiala informationen. Det verkliga värdet i journalistiken ligger inte i att vara först eller att ha den mest spektakulära vinkeln, utan i saklighet, bredd och djup.

* * *

Nu visar en studie som i dagarna publicerats i den vetenskapliga tidskriften Journalism att även journalister börjat ifrågasätta värdet av livesändningar. Studien Breaking news productions processess in US metropolitan newspapers bygger bland annat på intervjuer med journalister i amerikansk dagspress. Ofta går redaktionerna live för att de helt enkelt är rädda att bli tvåa på rapporteringen, menar de som intervjuas i studien, men samtidigt så ser de också hur livesändningarna bidrar till att undergräva förtroendet för journalistiken. För även om en livesändning kan upplevas som nog så relevant för publiken, så tar de ständiga livesändningarna samtidigt resurser från att producera annan journalistik – den sortens journalistik som journalisterna själva ser som mer viktig och som ligger närmare de traditionella journalistiska yrkesidealen om att granska och avslöja.

Så även om kanske inte alla håller med mig så ger mig forskningen stöd – liverapportering kan faktiskt kosta journalistiken mer än det smakar.

Fotnot: Studien Breaking news productions processess in US metropolitan newspapers: Immediacy and journalistic authority av Nikki Usher är publicerad som open access och kostar alltså ingenting att läsa för den som är intresserad.

Fotnot: Journalisten Nick Näslund, som kommenterar som Mediemänniskan här nedan, har gjort om sin kommentar till en text på sin egen blogg: Hur kan vi laga dålig live-bevakning?. För den som är intresserad av journalistik finns mycket intressant läsning på den bloggen – rekommenderas varmt.