Om vetenskaplighet och förtroende för forskning – och om mediernas förhållande till vetenskapligheten

Exempel från Jesper Enboms och Erik Lindenius genomgång av artikeln Russia's strategy for influence … En artikel som uppvisar den här typen av brister ska helt enkelt inte kunna publiceras.

Jag ska göra det här kort, och jag ska försöka göra det på ett principiellt plan, utan att gå in på detaljer.
     För en dryg vecka sedan publicerade den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies en artikel med titeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case av Martin Kragh och Sebastian Åsberg.  Studien bygger på olika sorts innehållsanalyser. Eftersom den handlar om ryska desinformationskampanjer riktade mot Sverige – ett högaktuellt ämne, minst sagt – och dessutom pekade ut redaktioner, organisationer och personer som ganska centrala i spridningen av desinformation fick studien stor uppmärksamhet. ”Titta här, här finns forskning som bevisar det vi har diskuterat den senaste tiden!” skulle man kunna sammanfatta reaktionerna med.

Problemet är bara att läser man studien (alltså själva artikeln och inte pressmeddelanden eller intervjuer med författarna) så inser man ganska snart att slutsatserna vilar på en väldigt svag vetenskaplig grund.
     Artikeln är full av svepande formuleringar, generaliseringar, inkonsekvenser, oklara referenser, oklara definitioner av nyckelbegrepp … Metodbeskrivningen är rapsodisk. (Den som är intresserad av en genomgång på strikt akademiska grunder kan med fördel lyssna på podden Mediespanarna, som görs av två medieforskare vid Umeå universitet, Jesper Enbom och Erik Lindenius. Artikeln, och även till dels medierapporteringen kring den, gås igenom i avsnitten #262 och #263.)
     Hade jag reviewat den för en tidskrift inom journalistik hade jag föreslagit reject, alltså underkänt den. Med detta lämnar jag just den biten därhän – jag ska ju försöka göra detta på ett principiellt plan.

I en intervju i tidningen Journalisten avfärdar Kragh Umeåforskarnas kritik med att ”de två forskarna … saknar förankring i den forskningslitteratur vi använder, nämligen säkerhetspolitik och statsvetenskap”. Men det spelar ingen roll för den kritik som riktas mot artikeln. Kritiken handlar om metod och om vetenskaplighet, och man kan tycka att även säkerhetspolitiska forskare ska leva upp till vissa grundkrav. Annars undergräver de förtroendet för hela sin disciplin. Men:

Utifrån den teori, den bakgrund, den metod och det empiriska material som artikelförfattarna redovisar i sin artikel går det inte att dra de slutsatser som görs. Så enkelt – och så skrämmande – är det. 

När man sedan får höra Kragh intervjuas i Medierna i P1 och säga att en del fakta som artikeln bygger på kommer att redovisas vid ett senare tillfälle, i form av grävande journalistik … ja, ni får ursäkta. Det är ju bara efterhandskonstruktioner. Det har ingenting som helst med vetenskaplighet att göra.
     Att artikeln alls publicerats får mig också att fundera på tidskriften Journal of Strategic Studies och om den kan betraktas som seriös. En vetenskaplig artikel ska vila på egen grund, så att säga. Metod och material ska redovisas. Att publicera en artikel som hänvisar till ”framtida belägg” är ju bara konstigt.
     Och detta oavsett om det handlar om säkerhetspolitisk forskning eller om medieforskning. Grundprinciperna är samma. Speciellt som det i det här fallet dessutom handlar om innehållsanalyser – är det något medieforskare är bra på så är det innehållsanalyser.

Det som förvånar mig, och samtidigt skrämmer mig, är det genomslag denna artikel fått i svenska nyhetsmedier. Har de inte läst? Men kanske är det så att artikelns egentliga syfte är att visa hur lättmanipulerade svenska nyhetsmedier är?

Fotnot: Jag ska göra det lätt för Kragh att avfärda min kritik: Jag är kvinna, så jag förstår mig inte riktigt på säkerhetspolitik. Jag är dessutom bara doktorand, så vad vet väl jag om vetenskaplighet överhuvud taget. Och till råga på allt är jag doktorand i journalistik, så egentligen borde jag väl inte uttala mig över huvud taget.

En fotnot till: Tidningen Journalisten plockar upp min kritik och sätter den i ett sammanhang: Krav på haveriutredning.

Uppdatering 170901: Den sakkunniggranskning som gjordes efter att artikelns vetenskaplighet kritiserats på flera håll blev klar i början av sommaren. Denna granskning pekar på flera brister i den vetenskapliga artikeln. Hör om granskningens resultat (eller läs en sammanfattning) i Mediespanarna eller läs min text En sista not om desinformationsstudien [170901].