Åtta yrkesetiska kom ihåg för journalister som twittrar

Twitter har fyllt tio år. Många har tagit tillfället i akt att antingen hylla Twitter eller spå dess död. Jag tänker i stället tala om några av de problem jag ser i hur journalister använder Twitter. 

Som journalist kan du inte vara ”privat” på Twitter. Missförstå mig inte nu. Du kan vara hur personlig och privat som helst i ditt twittrande även om du arbetar som journalist, och de mest framgångsrika journalisterna på Twitter är ofta väldigt personliga och ibland också privata i sitt twittrande. Men som journalist kan du inte hävda att ditt Twitterkonto inte har med din yrkesroll som journalist att göra. Ändå är det många som gör just det.
     De flesta journalister som använder Twitter (ca 55 procent enligt Journalistpanelen 2014) använder sitt konto för en rad jobbrelaterade användningsområden som kanske inte alltid syns utåt: omvärldsbevakning, trendspaning, koll på personer i bevakningsområdet, nätverkande med kollegor och potentiella källor, varumärkesbyggande och professionell positionering … Många twittrar om jobbet, detaljer från vardagen som journalist, delar länkar till intressant läsning de hittat. En hel del svarar på frågor och småpratar med kända eller okända om ditten eller datten. Och i dessa delningslogikens dagar sprider journalister länkar till sådant de publicerat själva eller sådant som andra på redaktionen publicerat. Dessutom brukar de flesta journalister som twittrar vara åtminstone lite personliga eller privata ibland – det ligger som i Twitters natur att professionellt blandas med personligt, att gränserna suddas ut.
     Min poäng är att så snart en journalist använder sitt Twitterkonto till något jobbrelaterat överhuvud taget går det inte att hävda att det är ett renodlat privat konto som inte har något med arbetet som journalist att göra. Oavsett om journalisten har en disclaimer eller inte i presentationen (13 procent av alla svenska journalister twittrar med en disclaimer) är det faktiskt bara dumt.
     Se på det från ett annat håll: De flesta journalister som har ett Twitterkonto talar om i sin presentation att de är journalister eller att de jobbar på en viss redaktion. Eller så framgår detta klart och tydligt av innehållet i det de skriver. Att då tro att följarna inte tolkar det journalister skriver utifrån att de är journalister och anställda på den ena redaktionen eller den andra är faktiskt lika dumt det (oavsett om där finns en disclaimer eller inte).
     Journalister som twittrar måste helt enkelt sluta låtsas som att det de gör på Twitter inte har något med jobbet att göra.

Med utgångspunkt i att journalister på Twitter twittrar i sin yrkesroll finns det ett par saker att fundera extra på:

• arbetstidslagstiftning
• digital stress
• den ökade risken att utsättas för hot och hat 
• det juridiska ansvaret för innehållet i det man skriver
• press- och yrkesetik

De tre första punkterna har med arbetsmiljö att göra i första hand och jag tänker inte gå närmare in på dem här. Också juridiken lämnar jag därhän. Den sista punkten rör yrkesrollen. Journalister som twittrar måste inse att det inte går att komma undan med att hävda att ”jag twittrar som privatperson” och att de därför skulle ha rätt att bete sig precis hur illa som helst. Vare sig man vill eller inte är det så att hur journalister twittrar kommer att påverka publikens uppfattning om hur journalister sköter jobbet – och i förlängningen publikens förtroende för journalistiken.
     Som journalist på Twitter är det dags att börja twittra med samma omsorg om fakta, kvalitet och innehåll som vore det en vilken annan slags journalistik som helst. De press- och yrkesetiska reglerna är en bra utgångspunkt också för det egna twittrandet.
     Som arbetsgivare är det dags att inte bara ställa krav på att ens redaktionella medarbetare använder Twitter (allt fler redaktioner har en sociala medier-policy som beskriver att en anställd förväntas ha ett Twitterkonto och arbeta aktivt med det för att öka personliga nätverk och räckvidd), utan också ta ett utökat ansvar för hur medarbetarna använder sina konton. Det går inte att vifta bort en anställds övertramp med att ”det är ett privat konto och har inget med jobbet att göra” – det är ändå ingen som tror på det. 

Jag tror att jag utan att överdriva det minsta kan säga att jag har väldigt bra koll på hur svenska journalister twittrar från sina privata konton, och jag tvekar inte att säga att den absoluta majoriteten av svenska journalister på Twitter twittrar med oerhört gott omdöme. Om du inte redan följer en eller flera journalister så gör det – ditt twitterflöde kommer att må bra av det!
     Men undantagen – de där som tror att de kan komma undan med precis vad som helst genom att hävda att ”det är privat” – sticker ut mer och mer och riskerar att skjuta förtroendet för hela kåren och för journalistiken i sank.
     Så, du journalist som twittrar: Kom ihåg att faktakolla innan du rt:ar. Kom ihåg att kolla att citat är äkta. Kom ihåg att inte lyfta någon annans tweet ur sin kontext. Kom ihåg att din tolkning av en tweet kanske inte alls är den rätta. Kom ihåg att visa särskild hänsyn till barn, unga och andra som inte är att betrakta som offentliga personer. Följ vem du vill, men kom ihåg att ett ensidigt rt:ande eller diskuterande kan uppfattas som att du inte är neutral. Kom ihåg att de du följer sannolikt inte är representativa för Twitter och definitivt inte för befolkningen. Och kom ihåg att allt du gör på Twitter kommer att bedömas utifrån att du är journalist.

Fotnot: Lyssna gärna på Medieormens podd Twitter är död? Leve Twitter! där bland annat de här frågorna diskuteras.

Fotnot: Det finns faktiskt journalister som har rent privata Twitterkonton. Men dessa konton är helt och hållet anonymiserade: de twittrar under pseudonym, talar aldrig om att de är journalister och twittrar aldrig om jobb. De är med andra ord på Twitter enbart i sin roll som privatpersoner. Men de här helt anonyma journalistkontona är inte många.