NordMedia2015: Vad gör Twitter med journalistiken?

Trapporna på  KUA2 är verkligen häftiga! 

Idag har jag presenterat pågående (alltså ännu inte riktigt färdigtänkt) forskning kring Twitter i journalistiken på konferensen NordMedia 2015. I panelen om sociala medier i journalistiken fanns också Aske Kammer, Syddansk universitet, och Anders O Larsson, Oslo universitet.
     Min pågående forskning handlar om om hur journalister använder Twitter, utifrån främst data från journalisters privata Twitterkonton. Min utgångspunkt är att i takt med att man blir en mer och mer van twittrare (det engelska begreppet jag utgår från är appropriation) och också använder Twitter för att positionera sig själv (det är lite mer än bara branding), så kan man faktiskt räkna Twitter-kunskaper som en professionell färdighet och tillgång. Som inte alla journalister äger. Så hur skiljer sig olika grupper av journalister i hur de använder Twitter, och vilka konsekvenser har skillnaderna?

Här och nu nöjer jag mig med att konstatera att olika gruppers användning av Twitter skiljer sig åt. Rejält. Somliga twittrar hela tiden, andra knappt alls, somliga har jättestora nätverk, andra mindre. Det har jag skrivit om förut. Den här tabellen visar skillnaderna tydligt, och att en ganska liten grupp journalister står för merparten av aktiviteten:

Kommentar: n=2 543.

Fler siffror finns i den presentation jag visade i morse. Är du intresserad kan du ladda ner den här (pdf).

Istället för att gå in på skillnaderna i detalj ställer jag här och nu fyra frågor. Det är detta som jag ska fortsätta att tänka kring:

• Fyra av tio svenska journalister använder aldrig eller nästan aldrig Twitter. Om det nu är en professionell färdighet – och i mångas ögon kanske till och med nödvändighet – att kunna använda Twitter, vad händer då med de som inte äger den färdigheten? Och med de som inte kan visa ett aktivt Twitterkonto med vidhängande nätverk på nästa anställningsintervju?
• Utifrån mina data kan man säga att den grupp som är mest aktiv och har störst nätverk också är väldigt liten, cirka 8 procent av kåren. Man kan misstänka att den här minoriteten står som en slags förebild för hur andra journalister ska bete sig på Twitter. Men är de en bra förebild? Och hur påverkar detta hur journalistiken utvecklas?
• De allra mest aktiva av svenska journalister på Twitter är män som jobbar på kvällstidningarna. Det är de som syns mest och tar mest plats. Hur påverkar det publikens och allmänhetens uppfattning om vad journalistik och hur journalister är?
• Och slutligen: Det finns en särskild sociala medier-logik som gör att om man vill bli framgångsrik så ska man blanda professionellt innehåll med personligt och gärna också krydda med lite privat. Gränserna mellan jobb och privatliv suddas ut, ena stunden livetwittrar en journalist från en presskonferens och i nästa delar hen en bild på barnen. Hur påverkar detta de enskilda journalisterna och deras familjer? 

Fotnot: Empiriskt utgår jag i den här studien i första hand från data insamlat från 2 543 svenska journalisters Twitterkonton (antal uppdateringar, storlek på nätverk etc) i kombination med manuellt kodade bakgrundsvariabler för att kunna se skillnader mellan olika grupper.

Relaterade inlägg: Journalisten på Twitter – så här ser hen ut [140729]

Relaterat: Aske Kammer sammanfattar vår panel och konferensen på sin blogg.