Vad kan industrikriser lära oss om journalistiken?

Hur ställer journalistiken ansvariga ministrar till svars för en industriell kris? Mats Ekström, Monika Djerf-Pierre, Bengt Johansson och Nicklas Håkansson har analyserat ett 30-tal så kallade ansvarsintervjuer från krisernas 70-tal (textil- och varvsindustrin) 00-tal (framför allt Saab).

     Resultaten presenteras i artikeln Negotiating politicians’ responsibilities in news interviews i Journalism Practice, för den som är intresserad av hur journalistikens utveckling avspeglas i en bit svensk industrihistoria. 

Lokalpressens läsartapp går allt fortare – och de yngre slutar läsa oavsett plattform

Lokaltidningarnas vikande upplagor är inte så mycket ett symptom på att lokala nyheter inte längre intresserar läsarna som ett uttryck för att hela dagstidningsmarknaden gungar. Det visar Ingela Wadbring och Annika Bergström i A print crisis or a local crisis? Local news use over three decades, som publicerades i Journalism Studies härom dagen.
     De båda forskarna har följt dagspressläsningen sedan 1989 (med hjälp av siffror från Dagspresskollegiet), och visar att nyhetsläsningen minskar överlag – lokalpress, riksmedia och gratistidningar drabbas lika – och att minskningen går allt snabbare. Och vad värre är (åtminstone om man anser det är viktigt att vi som medborgare tar del av nyheter och lokal debatt): Det tycks som om de yngre generationerna är på väg att överge dagstidningsläsningen helt, oavsett vilken plattform nyheterna levereras på.

”Professional with a touch of love”

De mest frekventa (>50) betydelsebärande substantiv, pronomen och verb i en korpus som består av presentationerna på 2 543 svenska journalisters Twitterkonton. Namn på medieföretag är exkluderade.

En sak till, apropå min presentation på NordMedia 2015: Svenska journalister är väldigt mycket journalister i hur de beskriver sig själva på sina Twitterkonton.
     De mest frekventa substantiven hänger ihop med yrkesrollen – vad man arbetar med, var man arbetar.
     I avdelningen pronomen dominerar första person singular. Och det är inte ett uttryck för twittares egocentrering, utan handlar mer om att när man presenterar sig själv så försöker man i normalfallet undvika ett kungligt vi eller att tala om sig själv i tredje person.
     Tittar vi istället på mest frekventa verb hittar vi ord som beskriver journalisters personlighet. De ”twittrar”, så klart, men de ”gillar” också, allt från trädgårdsarbete till ett eller annat fotbollslag. Och de ”älskar”.

Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här [140728]

NordMedia2015: Vad gör Twitter med journalistiken?

Trapporna på  KUA2 är verkligen häftiga! 

Idag har jag presenterat pågående (alltså ännu inte riktigt färdigtänkt) forskning kring Twitter i journalistiken på konferensen NordMedia 2015. I panelen om sociala medier i journalistiken fanns också Aske Kammer, Syddansk universitet, och Anders O Larsson, Oslo universitet.
     Min pågående forskning handlar om om hur journalister använder Twitter, utifrån främst data från journalisters privata Twitterkonton. Min utgångspunkt är att i takt med att man blir en mer och mer van twittrare (det engelska begreppet jag utgår från är appropriation) och också använder Twitter för att positionera sig själv (det är lite mer än bara branding), så kan man faktiskt räkna Twitter-kunskaper som en professionell färdighet och tillgång. Som inte alla journalister äger. Så hur skiljer sig olika grupper av journalister i hur de använder Twitter, och vilka konsekvenser har skillnaderna?

Här och nu nöjer jag mig med att konstatera att olika gruppers användning av Twitter skiljer sig åt. Rejält. Somliga twittrar hela tiden, andra knappt alls, somliga har jättestora nätverk, andra mindre. Det har jag skrivit om förut. Den här tabellen visar skillnaderna tydligt, och att en ganska liten grupp journalister står för merparten av aktiviteten:

Kommentar: n=2 543.

Fler siffror finns i den presentation jag visade i morse. Är du intresserad kan du ladda ner den här (pdf).

Istället för att gå in på skillnaderna i detalj ställer jag här och nu fyra frågor. Det är detta som jag ska fortsätta att tänka kring:

• Fyra av tio svenska journalister använder aldrig eller nästan aldrig Twitter. Om det nu är en professionell färdighet – och i mångas ögon kanske till och med nödvändighet – att kunna använda Twitter, vad händer då med de som inte äger den färdigheten? Och med de som inte kan visa ett aktivt Twitterkonto med vidhängande nätverk på nästa anställningsintervju?
• Utifrån mina data kan man säga att den grupp som är mest aktiv och har störst nätverk också är väldigt liten, cirka 8 procent av kåren. Man kan misstänka att den här minoriteten står som en slags förebild för hur andra journalister ska bete sig på Twitter. Men är de en bra förebild? Och hur påverkar detta hur journalistiken utvecklas?
• De allra mest aktiva av svenska journalister på Twitter är män som jobbar på kvällstidningarna. Det är de som syns mest och tar mest plats. Hur påverkar det publikens och allmänhetens uppfattning om vad journalistik och hur journalister är?
• Och slutligen: Det finns en särskild sociala medier-logik som gör att om man vill bli framgångsrik så ska man blanda professionellt innehåll med personligt och gärna också krydda med lite privat. Gränserna mellan jobb och privatliv suddas ut, ena stunden livetwittrar en journalist från en presskonferens och i nästa delar hen en bild på barnen. Hur påverkar detta de enskilda journalisterna och deras familjer? 

Fotnot: Empiriskt utgår jag i den här studien i första hand från data insamlat från 2 543 svenska journalisters Twitterkonton (antal uppdateringar, storlek på nätverk etc) i kombination med manuellt kodade bakgrundsvariabler för att kunna se skillnader mellan olika grupper.

Relaterade inlägg: Journalisten på Twitter – så här ser hen ut [140729]

Relaterat: Aske Kammer sammanfattar vår panel och konferensen på sin blogg.

Another conference, another presentation

This weekend, I am in Copenhagen, Denmark, and the NordMedia 2015 conference. Media and communication researchers from the Nordic countries are gathered to share the latest research in our field. In the journalism division, where I spend most of my session time, there are presentations on the sharing economy in news, data journalism, social media in journalism, professional practices, framing, media economy…
     Earlier today, I presented a work in progress as part of a social media in journalism-panel together with Aske Kammer, University of Southern Denmark, and Anders O Larsson, University of Oslo. If you are interested, you can download my presentation via this link:
     Work in progress: Patterns of use among Swedish journalists on Twitter (pdf)

Related: Aske Kammer’s NordMedia 2015 in review, in which he summarizes the conference and our social media in journalism panel.

Bevakningen av svininfluensan visar skillnader i hur journalistiken fungerar

Jag tänker försöka bli bättre på att skriva om annan svensk medieforskning än min egen. Alltså på klassiskt manér skriva en anmälan när en ny studie från någon av mina JMG-kollegor publiceras i en tidskrift.
     Först ut i den här nystarten är The Partisans, the Technocrats and the Watchdogs. Studien, som är gjord av JMG-forskarna Marina Ghersetti och Tomas Odén tillsammans med Alessio Cornia och Paolo Mancini, har nyligen publicerats i Journalism Studies. 
     Forskarna har jämfört hur mediernas rapportering kring svininfluensan 2009 såg ut i Sverige, Italien och Storbritannien, och använder detta för att visa skillnader i hur journalistiken ser ut och fungerar i de tre länderna. De visar att även om omfattningen av rapporteringen är lika, så skiljer det sig i hur man skrev om svininfluensan. I Italien och Storbritannien blev svininfluensan i högre grad en politisk fråga, och i Italien spelade dessutom tidningens politiska färg roll för hur vinklingen. Svenska medier fokuserade i högre grad på mer tekniska frågor.

Ett cirkeldiagram som säger nästan allt som behöver sägas

Könsfördelningen på 16 svenska nyhetssajter
11 augusti 2015. Källa: Genews.io

De flesta redaktioner idag försöker ha en jämn könsfördelning i det de publicerar, men de flesta lyckas inget vidare. Därför blir jag så glad när jag ser den nya tjänsten Genews. Varje dag räknar Genews män och kvinnor på 16 svenska nyhetssajter, och så publicerar de resultatet i ett enkelt cirkeldiagram.
     Dagens diagram visar att på två män i nyheterna går det en kvinna. Och tro mig – siffrorna kommer inte att se särskilt annorlunda ut imorgon.
     De nyhetssajter som ingår i räkningen just nu är Aftonbladet, Expressen, Kvällsposten, Metro, IDG, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Dagens Industri, Ny Teknik, Göteborgs-Posten, Sydsvenskan, Dalademokraten, UNT, Corren, SVT Nyheter samt Rapport. Det är ett urval som sannolikt speglar också de generella förhållandena, men det vore så klart bra om Genews successivt utökar urvalet till att omfatta samtliga svenska nyhetssajter eller åtminstone till att inkludera ett större urval lokaltidningar och också kommersiella tv-nyheter.
     Överkursen är att utveckla en tjänst som håller reda på i vilken roll människor syns. Om antalet kvinnor och män är lika många, men de som syns i egenskap av makthavare och experter är män och kvinnor samtidigt är i majoritet bland ”illustrerande case”, så är det ändå inte särskilt jämlikt.

Fotnot: Det mediekritiska nätverket Allt är möjligt bevakar just hur människor skildras i medierna.