Det är jag som är själva problemet

Det pågår en debatt om svensk medieforskning. Pelle Snickars, professor vid Umeå universitet med inriktning mot digital humaniora, skriver om ”medie- och kommunikationsvetenskapens fullständiga oförmåga att upphöra med ’enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar [med] sociala medier’. Det är just detta som är själva problemet.”
     Det är jag – och min forskning – som är själva problemet. Själva debatten tycker jag är lite märklig; den verkar i mycket handla om att skapa medieuppmärksamhet inför lanseringen av en forskningsantologi som publiceras i höst där Snickars är en av författarna. Men jag tycker inte det är helt rättvist att utmåla min forskning som själva problemet, speciellt inte som Snickars inte verkar ha en susning om vad jag egentligen gör eller vilken min forskningsfråga är.
     Jag är inte helt säker på att jag kan få Snickars att byta åsikt om vad själva problemet är. Men jag kan berätta lite om min forskning, min forskningsfråga och mina metodval. Men först en kort beskrivning av själva debatten, så som den publicerats på kultursidorna på Mittmedias sajter (att jag väljer att länka till Östersunds-Posten beror helt enkelt på att det är min gamla arbetsplats).

• Debatten inleds med Snickars artikel Så trångsynt att man blir mörkrädd [150510]. Bland annat vänder sig Snickars mot den forskning som med hjälp av surveystudier kan visa tidsserier över svenskarnas medievanor; i dagens digitala medielandskap är det enda rätta att istället lita till branschens egna användardata, framför allt när politiska beslut ska fattas.
• Fem medieforskare svarar i artikeln ”Vi kan inte lita på maskinernas statistik” [150531]. De påpekar att surveystudier inte förlorat i värde bara för att digitala användardata finns tillgängliga – och att surveystudier till skillnad från digitala användardata kan besvara frågor om hur publiken uppfattar och värderar olika egenskaper hos olika medier. Dessutom framhåller de värdet av olika metoder och olika typer av forskning. De fem är Ulla Carlsson, professor vid Göteborgs universitet, Lennart Weibull, seniorprofessor vid Göteborgs universitet, Ingela Wadbring, föreståndare för Nordicom, samt Lars Nord och Jesper Strömbäck, som båda är professorer vid Mittuniversitetet. 
• Svaret kommer samma dag under rubriken Snickars: Ni skapar ett förakt för medieforskningen [150531]. Användardatan ”handlar inte om egenuppskattat medieumgänge – utan om ett faktiskt sådant” och det är den typen av data som svenska medieforskning måste utgå ifrån.
• Också Gunnar Nygren, professor vid Södertörn, svarar Snickars: Löst tyckande istället för fakta [150531]. Nygren vill visa medieforskningens mångfald i såväl forskningsfrågor som val av metod, och exemplifierar med forskningen kring sociala medier i journalistiken.
• Under rubriken Medieforskningens historiska ironi skriver så Snickars [150602] ett inlägg på sin egen blogg. Det är här jag och min forskning (samt närliggande forskning på Södertörn) utmålas som själva problemet.

Hur är det då med min forskning? Jag är intresserad av journalistiken som profession, och av de svenska journalisterna. Vilka är de? Vilka normer och ideal håller de högst? Och hur påverkas professionen av en allt ökande användning av sociala medier? Håller journalistiken på att förändras?

     Jag använder surveydata. Svenska journalistundersökningarna har ställt frågor till svenska journalister vart femte år med start 1989, och med hjälp av den datan finns goda möjligheter att se hur inställningen till olika normer och ideal ändras över tid. Till exempel kan jag visa att de journalister som är flitigast användare av sociala medier har en helt annan inställning till publikmedverkan och -dialog än de mer skeptiska användarna (däremot kan jag inte besvara frågan om vad som är hönan och ägget i det här fallet). Med hjälp av bakgrundsvariablerna i surveydatan kan jag se tydliga skillnader i vilka grupper av journalister som är flitiga användare (yngre samt kvällstidnings- och SR-journalister) och vilka som använder minst (äldre samt journalister på landsortspress). Särskilt intressant är det att se att faktiskt inte alla använder, och att gruppen extremt flitiga användare är rätt så liten – det glöms ofta bort när man pratar om mediedominansen på Twitter, till exempel. 

     Jag använder digital användardata också. Jag har samlat data via Twitters öppna API om hur svenska journalister faktiskt twittrar. I mitt urval har jag alla sorters journalister, från de flitigaste till de som har ett konto de aldrig använder. Den datamängden har jag dessutom kodat på tillgängliga bakgrundsvariabler, som kön och typ av arbete, för att kunna se skillnader mellan olika grupper av journalister. Frilansare är till exempel inte alls så aktiva på Twitter som de borde vara om man ser Twitter som en plattform för personligt varumärkesbyggande och nätverkande.

     Dessutom analyserar jag det manifesta innehållet i det journalister twittrar, genom att göra en manuell innehållskodning av insamlade tweets (det går att låta en algoritm sköta innehållskodningen, men jämförande studier har visat att den blir mer nyanserad om man gör det manuellt). Det senaste jag presenterat från den delen av min forskning är att trots att journalister gärna framhåller betydelsen av att prata med publiken på Twitter så är det sällan man faktiskt gör det. 

      Som ni kanske förstår har jag väldigt svårt att se mig själv som en person som är fullständigt oförmögen att ”upphöra med ’enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar [med] sociala medier’” och som en del i ”själva problemet”. Jag tror heller inte att min forskning är ointressant, vare sig för bransch eller för samhälle. 

     Kan jag besvara mina forskningsfrågor med digital användardata? Nej, det kan jag inte. Ens om jag skulle få tillgång till den. 

Forskare har alltid bråkat. Förr (och kanske fortfarande på sina håll) gick den stora skiljelinjen mellan positivister och hermeneutiker. Idag vill de som, likt Snickars, är sålda på big data och/eller digital användardata positionera sig gentemot alla andra. 

     Till syvende og sist är det ändå så att olika forskningsfrågor kräver olika typer av metod för att kunna besvaras. Snickars beskriver sitt Spotifylyssnande i fjol – 19 570 minuter berättar den digitala användardatan, uppdelat i genrer, artister, vilken apparat han använde när han lyssnade, vilket land han lyssnade i. Och det är ju kul att veta. Eller? Själv undrar jag om Snickars musiksmak skiljer sig från andra medelålders, vita manliga akademikers, om han kanske lyssnar på FM-radio någon gång då och då eller om den strömmande musiken tagit över helt i öronen, vilka nyhetsmedier han följer… alltså frågor som den digitala användardatan inte svarar på. Fast ska jag vara ärlig är jag totalt ointresserad av Snickars egna medievanor – hur en enskild individ beter sig är inte alls lika intressant som att veta hur grupper beter sig, och vilka egenskaper som definierar olika grupper.  

Transparens: Jag har aldrig träffat Pelle Snickars, och hans publicerade arbeten har ingen egentlig relevans för min egen forskning. Ulla Carlsson sitter ett par rum bort på JMG, Lennart Weibull var min chef under mitt år på SOM-institutet, Ingela Wadbring var inte bara min chef när jag arbetade för Dagspresskollegiet utan är också en god vän, min man har arbetat tillsammans med Lars Nord, och Jesper Strömbäck var kursansvarig för en av de doktorandkurser jag gått. Gunnar Nygren har jag träffat flera gånger på olika konferenser.