Visst, ”alla kan lära sig Twitter själva”, men begriper alla på Twitter vad de håller på med?

Igår publicerade Aftonbladet en text som i sin uppbyggnad är ett skolexempel på klickfiske, Betalade 6 000 kr i timmen för Twitterkurs. I korthet har Formas betalt för en föreläsning om Twitter för en grupp högre tjänstemän, inklusive generaldirektören. Aftonbladets reportrar har slagit ut föreläsningskostnaden på antalet tweets som skickats av deltagarna efter kursen, och kommit fram till summan 47 kronor per tweet.
     I skrivande stund har texten delats drygt 800 gånger på Facebook och 250 gånger på Twitter. Och det är inte så konstigt: Det krävs inte mycket kunskaper i sociala medier för att dela en nyhetstext, och visst är det lockande att raljera lite över att skattepengar slösas på något så onödigt som att lära tjänstemän att twittra. För det kan väl alla, eller hur?
     ”Alla kan lära sig Twitter själva” är också det ena stående temat i kommentarerna på Twitter. Det andra är att ”inte någon framstående twittrare gått någon sådan kurs”.

Jag har flera invändningar mot den här kritiken, men jag tänker börja i min egen verksamhet, i undervisningen om sociala medier för journaliststudenter. Jag har kollegor runt om som på allvar tycker att vi som utbildare inte behöver lägga tid på att undervisa om sociala medier för ”det kan de ändå, de är ju unga”. Men journaliststudenterna behöver lära sig att se på olika sociala medier med journalistögon, och lära sig att använda olika plattformar på olika sätt för att nå olika strategiska syften. I deras fall handlar det främst om research, omvärldsbevakning, publikdialog, innehållsspridning, varumärkesbyggande och nätverkande. Vilka är målen, och hur ska de, som individer eller som redaktion, agera för att nå dit? Det handlar min undervisning om.
     När jag pratar om Twitter visar jag inte bara hur man rent praktiskt twittrar (journaliststudenter är precis som alla andra och en del har aldrig använt Twitter). Jag pratar också om Twitter som struktur och som system, jag visar exempel på olika sorters användning, jag pratar Arabisk vår och kapade kampanjhashtaggar, jag pratar drev och hat och hot, jag pratar etik och säkerhet inklusive källskydd, jag pratar om mina egna och andras fantastiska nätverk, jag pratar innehålls- och nätverksanalys, jag diskuterar behovet av transparens och Twitter som främst ett verktyg för dialog och kommunikation… Delen om hur man rent praktiskt twittrar är väldigt liten. Nämnde jag lagstiftning?
     Visst kan vi utgå från att våra journaliststudenter lär sig allt detta på egen hand, men det är mer effektivt att inkludera sociala medier i undervisningen.

För att återgå till kritiken mot just den här Twitterkursen:

• Det är farligt att jämställa kvalitet med kvantitet, alltså att mer per automatik är bättre, att utfallet av en Twitterkurs ska mätas i antalet tweets per föreläsningskrona. 
• Twitter handlar inte bara om att twittra. Jag håller med om att i princip vem som helst kan lära sig att twittra, men jag är inte helt övertygad om att alla som twittrar begriper vad de håller på med eller är en del av. Personer med inställningen att ”alla kan lära sig Twitter själva” har förmodligen en tämligen primitiv användning själva, alldeles oavsett hur många tweets de fått iväg eller hur många följare de har. Det är inte svårt att twittra mycket, det är betydligt svårare att använda Twitter på rätt sätt.
• Twitter är fortfarande, hävdar jag bestämt, ett elitmedium. Att då kräva av högre tjänstemän att de bara ska ”sätta igång att twittra” för att så småningom själva komma fram till en personlig insikt och strategiska mål och handlingsplaner för såväl den personliga användningen som organisationens – det är väldigt naivt. Det är oerhört viktigt att såväl organisation som högre tjänstemän har en samsyn i strategiska mål och handhavande/agerande, och den samsynen är ingenting som bara uppstår utan den måste organisationen arbeta för. 
• De ”framstående twittrare” jag själv skulle lyfta fram som exempel är kanske inte de flitigaste twittrarna, utan de som – förutom att twittra själva – läser det de kommer över och går på kurser och seminarier om strukturanalyser, publik- och användarstudier, forskning och kritik, och till detta lägger till en portion kunskap om strategisk kommunikation.

Fotnot: Jag vet inte om just den här Twitterkursen som Aftonbladets text handlar om var bra eller dålig ur mitt perspektiv. Mediestrategen Brit Stakston som höll i den beskriver upplägget kort i texten Twitterkurs för 10 000 kr – slöseri eller kompetenshöjning?, och av de delade presentationsbilderna att döma innehåller kurstimmarna mer än att lära sig twittra rent praktiskt.