BBC har äntligen bestämt sig – falsk objektivitet om alla ska komma till tals

Trots att jag har arbetat många år som journalist och numera är medieforskare så misströstar jag rätt ofta vad gäller vetenskapsjournalistiken. Därför blev jag så glad idag när jag läste BBC:s Trust Conclusions on the Executive Report on Science Impartiality Review Actions (långt namn, jag vet, det betyder ungefär BBC:s nya policy för vetenskapsjournalistik). Där står det nämligen:

• Det är alldeles för många gubbar i vetenskapsjournalistiken, både som programpresentatörer och som representanter för vetenskap och akademi. BBC försöker lösa problemet genom att anställa fler kvinnor på vetenskapsredaktionerna, och genom att aktivt försöka balansera andelen män och kvinnor som syns och hörs. Dessutom har BBC tillgång till en expertdatabas med bara kvinnor, vilket fått effekt även i den ”vanliga” nyhetsrapporteringen.
• Det är  alldeles för många gubbar från Oxford, Cambridge och London som syns i vetenskapsrapporteringen. Detta försöker BBC lösa på ungefär samma sätt som gubbfrågan, även om BBC fortfarande argumenterar för att de väljer medverkande akademiker utifrån ”meriter”.
• BBC:s journalister och redaktionsledare får fortsatt vetenskaplig vidareutbildning genom seminarier och workshops. Via College of Journalism hittar man flera exempel.
• Men viktigast av allt: BBC konstaterar att i vetenskaplig rapportering är det viktigt att faktiskt se till vetenskaplig konsensus, och i vetenskapsjournalistik är inte journalistisk objektivitet detsamma som att släppa fram så många avvikande uppfattningar som möjligt. 

Den här sista punkten är viktig: Fakta är med andra ord ingen åsikt som kan debatteras. Klimatförnekare och andra (vissa av dem onekligen "knäppgökar", som Journalisten väljer att kalla dem när tidningen rapporterar om BBC:s nya policy) kommer också fortsättningsvis att få medieutrymme, men inte så mycket, och forskning kommer fortsatt att granskas. Så här skriver man:  

”The key point the workshops tried to impart is that impartiality in science coverage does not simply lie in reflecting a wide range of views, which may result in a ’false balance’. More crucially it depends on the varying degree of prominence such views should be given. In this respect, editorial descisions should be guided by where the scientific concensus might be found on any given topic, if it can in fact be determined.”

Nu önskar jag att svenska redaktioner tar efter. Fakta är ingen åsikt. Det är viktigare att debattera vad vi kan och ska göra mot klimathotet, till exempel, än att i all oändlighet låta en minoritet debattera om det existerar.
     Kom ihåg att journalistik är en av människors viktigaste källor till kunskap. Hur ska man själv kunna avgöra vad som är sant när fakta har gjorts till en åsikt? 

Objektivitet är ett av de allra starkaste journalistiska idealen, det visar till exempel JMG:s journalistundersökningar. Men objektivitet är inte det samma som att rikta mikrofonen åt två håll och låta alla prata lika länge, det leder till en falsk objektivitet.
     Denna falska objektivitet är, enligt min uppfattning, åtminstone till delar resultatet av en latmaskjournalistik som i tider av redaktionella besparingar tycks tillämplig på alla möjliga fält, inte bara inom vetenskapsjournalistiken. Man slipper lägga tid och kraft på ta reda på vad fakta egentligen är eller var konsensus ligger, och man har alltid ryggen fri. Exemplen är otaliga.
   

Fotnot: ”Låt alla komma till tals”-förespråkarna inom journalistiken påpekar ofta att vetenskap är ingen sanning – det som är bortitok idag kan vara sanning i morgon. Ja, så är det. Men är inte akademin en bättre arena för den typen av debatter än journalistiken?