13 procent av landets journalister på Twitter har någon form av förbehåll (ibland också kallat disclaimer med ett låneord från engelskan) i presentationen på sina personliga Twitterkonton.
Med förbehållet vill journalisten markera att hen twittrar som privatperson, att eventuella åsikter inte kan tillskrivas arbetsgivaren/redaktionen, eller att en retweet inte nödvändigtvis betyder att journalisten håller med om innehållet i det hen skickar vidare till sina egna följare.
Ett sådant förbehåll kan se ut på olika sätt. ”Twittrar privat”, ”Åsikterna här är mina egna” samt ”RT betyder inte medhåll” är typiska formuleringar.
Jag har funderat en hel del på om jag tycker att 13 procent är en alltför låg andel eller inte, och kommit fram till att den kanske egentligen ska ses som onödigt hög. Det handlar trots allt om personliga konton, i eget namn.
Även om nio av tio journalister i sin presentation talar om att de är journalister, och många dessutom talar om var de jobbar, så handlar det om konton som journalisterna själv har det fulla ansvaret för, juridiskt såväl som etiskt.
Arbetsgivaren har ingen möjlighet att styra hur dess journalister sköter sina sociala medier-konton. Kollektivavtalet (§3) ger anställda journalister långtgående yttrande- och åsiktsfrihet.
Det viktiga undantaget är anställda vid public service som ”är skyldiga att i offentliga sammanhang avhålla sig från sådana uttalanden och åtgärder som kan medföra att företagets opartiskhet, särskilt på det politiska området, med fog kan ifrågasättas. I alla frågor som rör relationer till personer, företag eller institutioner skall medarbetare inom public service-företagen alltid handla så att tilltron till dennes opartiskhet i tjänsten inte med fog kan ifrågasättas” (§3.2). Ett generellt förbehåll i sin Twitterpresentation räcker med andra ord inte för den public service-journalist som vill ta ut svängarna, utan hen är alltid tvungen att tänka på hur hen uttrycker sig.
Enligt det här synsättet borde alltså inte journalister behöva ha något förbehåll i sina Twitterpresentationer.
Samtidigt kan jag tycka att 13 procent är på tok för lågt. Det kan vara svårt för utomstående att göra skillnad mellan det journalister producerar i sin yrkesroll (nyheter, krönikor, analyser etc) och det journalister skriver i sin mer personliga roll på Twitter. För att ta bara ett exempel: Niklas Svensson är för många alltid reporter på Expressen, vare sig man läser en politikerintervju i tidningen eller på Twitter om hur han tänder grillen inför kvällens middag.
Man kan också se på saken ur ett varumärkesperspektiv. Ett varumärke är aldrig starkare än dess enskilda beståndsdelar. Journalisters personliga sociala medier-aktiviteter blir en del av redaktionens varumärke, vare sig man vill eller inte. Är journalisten social på Twitter, svarar på frågor, uttrycker sig väl, skriver intressant, så spiller lite av det positiva intrycket över på arbetsgivaren (om hen har talat om var hen jobbar). Uppför sig journalisten som en buffel eller uttrycker kontroversiella åsikter kan det i ett slag sänka förtroendet för hela redaktionen.
Enligt det här synsättet borde alltså alla journalister ha ett förbehåll i sina Twitterpresentationer. Men det skulle antagligen ändå inte hjälpa. Den som vill sätta likhetstecken mellan en enskild journalists uppfattning och hela redaktionens kommer att göra det i alla fall.
Fotnot: Urvalet består av 2 543 journalisters presentationer på Twitter. Sveriges Radios utvecklingsredaktör för sociala medier, Yasmine El Rafie, skriver om företagets rekommendationer för sociala medier för de medarbetare som bevakar valrörelsen på Medieormen. I företagets sociala medier-handbok finns rekommendationer för samtliga medarbetare.
Relaterade inlägg: De tio vanligaste orden när svenska journalister beskriver sig själva på Twitter – läs listan här [140728], Journalisten på Twitter – så här ser hen ut [140729], Twitters öppna API, bakgrundsvariabler och bristen på kontaktinformation [140730]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar