Hampus Brynolf har fördjupat siffrorna ytterligare i ett inlägg på Intellectabloggen: Journalister och de sociala medierna. Själv tänker jag här fördjupa diskussionen om journalistiken.
Det är många som rent instinktivt skulle säga att det såklart ”lönar sig” att ha en massa journalister som följer en på Twitter. Och att journalister skulle ha svårt att hålla isär sina dubbla roller som dels en person som är aktiv på Twitter och följer en del politiker men kanske inte andra, och som dels en objektiv och granskande journalist.
Enligt det här sättet att resonera skulle många journalistföljare resultera i mer mediebevakning. Och ju fler journalistföljare på Twitter, desto mer mediegenomslag.
Vår undersökning visar att det inte är så – det finns helt enkelt inget samband mellan antalet journalistföljare på Twitter och hur stor medieexponeringen blir.
Enligt den svenska journalistundersökningen som genomförs vid JMG, senast 2011/2012, anser svenska journalister att det viktigaste kriteriet för att en händelse ska bli en nyhet är att den intresserar många människor. Samtidigt ser sig en växande majoritet av alla journalister som granskare av samhällets makthavare som ska förklara händelser enkelt och objektivt förmedla information, samtidigt som de låter olika opinioner komma fram.
Min egen forskning visar att även de mest aktiva journalisttwittrarna håller fast vid de traditionella professionella yrkesidealen.
Vår studie visar att eventuella vänskapsband på Twitter fick inte genomslag i medierapporteringen i årets EU-valrörelse. Istället är det traditionella nyhetskriterier som gäller, vilket syns ganska tydligt i siffrorna över mediebevakning. SD:s valrörelse, till exempel, präglades av motdemonstrationer och protester vilket har ett högt traditionellt nyhetsvärde och också resulterade i en hög medieexponering.
Samtidigt fick redan väl kända toppkandidater, som Marit Paulsen, Marita Ulvskog och nykomlingen Lars Adaktusson, en hög medieexponering enligt ett tydligt mönster: Mest bevakning fick partiledarna och partiernas förstanamn. Med undantag för Junilistan, som fick relativt lite medieexponering veckorna före valet och vars kandidater följs av jämförelsevis få journalister.
När vi jämför antalet journalistföljare som följer EU-kandidaterna toppar Fredrick Federley (C) som följs av 708 journalister. Under den undersökta perioden, från partiledardebatten i SVT:s Agenda till dagen före valdagen, nämns Federley i 144 medietexter eller -inslag, vilket ger honom en 13:e plats i listan över mesta medieexponering. Dem som toppar listan över mesta genomslag är Marita Ulvskog (S) med 810 träffar, hon följs av ungefär hälften så många journalister som Federley. Marit Paulsen (FP) som inte finns på Twitter får 720 träffar.
Resultatet av vår studie är nedslående för alla som hoppas och tror på en journalistföljareffekt, men å andra sidan positivt för alla journalister och redaktörer som värnar de professionella idealen och för alla vi som tycker att den journalistik som bedrivs i Sverige idag i grunden är väldigt bra.
 |
| Kommentar: * Placering på listan över mesta mediegenomslag inom parentes. |
Så här har vi gjort undersökningen: I ett första steg har vi räknat hur många journalister som följer partiledarna och partiernas tre förstanamn på EU-vallistorna på Twitter. Till gruppen journalister har vi räknat personer som beskriver sig själva som ”journalist” eller ”reporter” på sitt Twitterkonto. Därefter har vi sökt på partiledarna och varje kandidat i Retrievers Mediearkivet enligt principen [förnamn efternamn AND eu] under perioden 4 maj (dagen för partiledardebatten i SVT:s Agenda) och lördag 24 maj (dagen före valdagen). Genomslaget har bedömts utifrån antalet träffar i svensk press (storstadspress, prioriterad landsortspress, landsortspress, stadsdelspress samt nyhetsbyråer) och radio/tv.
