Sömnig i Seattle

Jag befinner mig i Seattle på en av världens största konferenser för medieforskare av alla de slag, ICA 2014. I morse presenterade jag min forskning om hur svenska journalister twittrar, och hur de som twittrar mycket skiljer sig från de som twittrar lite eller inte alls.
     Min presentation kan du se här (pdf).
     Det är nio timmars tidsskillnad mot hemma, och jag har rejält svårt att ställa om dygnsrytmen.  Sömnig är bara förnamnet … Det finns ändå så mycket spännande medieforskning att ta del av här på konferensen att jag kommer att göra mitt bästa för att hålla mig vaken.

My presentation on the j-tweeters

This morning, I presented my research on the Swedish j-tweeters on one of the very first sessions of ICA 2014 in Seattle, WA. If you’re interested, you can download my presentation via this link:

J-tweeters. Pointing towards a new set of professional practices and norms in journalism (pdf)

De twittrande journalisterna visar journalistikens framtid

Kommentar: Avser privat och/eller professionell användning. Kolumnen ”Använda Twitter (totalt)” avser det sammanlagda maximumvärdet av ”Twittrar själv” och ”Läser tweets”.

Ta en titt på tabellen ovan. Siffrorna kommer från den svenska Journalistundersökningen, som genomfördes hösten 2011/vintern 2012. Siffrorna är med andra ord ett par år gamla och nivåerna har säkerligen stigit, men de stora skillnaderna i användning är ändå anmärkningsvärda.
     Bara var fjärde journalist använder Twitter dagligen. Nästan hälften använder inte Twitter alls.
     En slutsats jag drar av siffrorna ovan är att den svenska mediebubblan på Twitter utgörs av en mycket begränsad del av den svenska journalistkåren. Å andra sidan – många av de journalister som faktiskt är på Twitter syns och hörs ordentligt …
     En annan slutsats är att journalister trots allt är mer aktiva än befolkningen i sin helhet, även om den passiva användningen (att läsa och följa flöden) är mycket högre än den mer aktiva (att twittra själv).

Är det då ett bekymmer att det är så stora skillnader i hur journalister använder Twitter? För att kunna besvara den frågan måste vi först titta på vilka journalister som är mest aktiva, och vilka som tycks avstå.

Signifikanstest: * p < 0,05, ** p < 0,01, *** p < 0,001, Kendall's tau-c.

Vi ser inga könsskillnader. Däremot är det stora skillnader relaterade till ålder – ju yngre desto mer aktiva twittrare.
     Det är stora skillnader relaterade till var i landet journalisterna bor och arbetar. Mest aktiva är journalisterna i Stockholm.
     Det är också stora skillnader relaterade till var man arbetar, och vilka arbetsuppgifter man har. Mest aktiva är de journalister som jobbar på kvällstidningarna, men de är samtidigt jämförelsevis unga. Mer intressant kanske – men alls inte förvånande – att Sveriges Radio har så många aktiva twittrare. Vd:n Cilla Benkö citeras i företagets sociala medier-handbok (pdf här) så här: ”… målet är att våra journalister ska vara på Twitter och använda det som en del i sitt journalistiska arbete” (sid 8), och företaget utbildar och vidareutbildar sina medarbetare i hur de kan använda sociala medier.
     Stora skillnader ser vi också relaterat till vilken typ av arbete journalisten har. Web/online-journalister är mest aktiva (det finns gott om sådana i kvällspressen), medan printjournalisterna är de minst aktiva, framför allt de som arbetar på lokala eller regionala tidningar: Drygt hälften fanns inte på Twitter när undersökningen genomfördes, 2011/2012.
     Just den här siffran tror jag dock har ändrats de senaste åren. På många arbetsplatser har äldre printjournalister fått erbjudanden om att sluta sina anställningar, och istället har yngre journalister med multimediakompetens (och Twittervana) anställts.
     Ett påpekande: Enligt min bestämda uppfattning måste inte svenska journalister alls ha ett personligt Twitterkonto och vara aktiva på Twitter. Journalister, precis som forskare eller folk i allmänhet, är olika, och Twitter passar en del bra och andra sämre. Däremot bör varje journalist kunna arbeta med Twitter som ett professionellt arbetsverktyg och till exempel kunna researcha också på Twitter, och varje journalist bör också kunna ansvara för redaktionella Twitterkonton.

Vilka skillnader finns då mellan de journalister som twittrar mycket och de som inte gör det? Ja, när det gäller traditionella professionella ideal och värderingar så är skillnaderna faktiskt obetydliga.
     Däremot så är de aktiva twittrarna betydligt mer publikorienterade på så sätt att de värdesätter interaktion, dialog och liknande högre än de mindre aktiva kollegorna.
     Dessutom är de aktiva twittrarna betydligt mer intresserade av nätverkande och att bygga sitt personliga varumärke. Men med tanke på att de mest aktiva twittrarna är de unga är detta troligen ett resultat av att arbetsmarknaden för journalister är osäker och det gäller helt enkelt att synas på alla sätt man kan, också i sociala medier.
     Och kanske kan man också dra slutsatsen att när nu Twitter och andra sociala medier blivit en mer eller mindre självklar del i journalistiken, så kommer också journalistiken att förändras på just de här punkterna – till något mer publikorienterat (vi ser redan tecken på detta) och med en mer individualistisk journalistkår överlag, som bygger personliga nätverk och varumärken. På motsvarande sätt kommer vi att se ännu fler som följer enskilda journalister istället för traditionella nyhetsmedier och -redaktioner.

Mer om hur svenska journalister använder Twitter, och om den normaliseringsprocess som pågår, går att läsa i min vetenskapliga artikel som nyligen publicerades i tidskriften Digital Journalism: J-tweeters. Pointing towards a new set of professional practices and norms in journalism. 
     Jag kommer också att presentera den här forskningen vid en av de stora internationella konferenserna för medie- och kommunikationsforskare, ICA 2014.


Fotnot: Läs mer om resultaten från Journalistundersökningen i boken Svenska journalister 1989–2011 (pdf). Där finns också en grundlig metodredovisning.

Relaterade inlägg: Om de twittrande journalisterna i Digital Journalism [140423], Journalister gör ”mer av allt” i sociala medier [120625], Stora skillnader i hur journalister använder sociala medier i jobbet [120626], Att omvärldsbevaka viktigare än dialogen [120627]

Den mobila doktoranden (7): Mirakelsladd m.m.

Med en sådan här VGA-adapter kan jag koppla plattan till en
projektor, till exempel när jag ska presentera på konferenser.

Äntligen har jag köpt mig en egen VGA-adapter! Den ser verkligen inte mycket ut för världen, men den gör underverk!
     Enklaste sättet att förklara vad en VGA-adapter gör är att säga att den kopplar plattan till exempelvis en projektor, så att man kan visa det som sker eller syns på plattans skärm genom projektorn. Alltså precis som när man kopplar en bärbar dator till en projektor. I min strävan att verkligen minimera den tekniska utrustning jag tvingas släpa runt på så känns det här som en självklar lösning.
     Förutom att adaptern är praktisk när jag vill låta många se det jag ser eller gör på plattan, så finns specialfunktioner kopplade till Keynote, det presentationsprogram som jag installerat på plattan. Antingen kan jag köra en ”ren” presentation från plattan, med alla animationer etc som jag lagt till, eller så kan jag lägga till föreläsningsanteckningar på varje bild och då syns dessa på plattans skärm medan själva bilden visas genom projektorn. Dessutom finns funktioner så att jag till exempel kan rita direkt på föreläsningsbilderna när jag presenterar.
     Presentationerna gör jag antingen i Keynote eller i Officepaketets PowerPoint. Har jag gjort presentationen på en annan enhet importerar jag den till plattan via Gubox (och har jag gjort den på plattan i Keynote kan jag exportera den samma väg – även som .ppt eller .pdf).

Funderar du på att skaffa en egen adapter så se bara till att du får rätt kontakt som passar till just din platta eller mobil. Det verkar också löna sig att göra en prisjämförelse innan köp.

* * *

Jag har bytt eller lagt till några appar, förresten. Jag tycker Photoshop Express (gratis) är bra för bildbehandling på plattan, och i mobilen använder jag nu Camera+ (betalapp). Interviewy (gratis) är bra för att spela in, tagga och transkribera i alla fall kortare intervjuer. Codecademy (gratis) är en app för den som vill eller behöver lära sig koda eller vill fördriva tiden på pendeln med något lite mer produktivt. 

     Till sist: Nu börjar många konferensarrangörer förstå vitsen med konferensappar – nästa vecka när jag åker till Seattle och ICA 2014 hoppar jag konferenskatalogen och håller koll på allt jag vill lyssna på i appen.