Jag ser verkligen fram mot att få grotta ner mig i Twittercensus senare idag. Fram tills dess tänkte jag förbereda mig (och er) genom att fundera lite kring vad Twitter egentligen är, och hur vi kan se på Twitter. För det finns lika många olika Twitter som det finns användare. Så jag tänker diskutera Twitter utifrån horisontella nivåer och vertikala skikt. Utan en enda graf. Häng med nu!
* * *
I början bestod Twitter mest bara av det som vi idag kan beskriva som en mellannivå, kommunikation i form av korta meddelanden från en användare till en avgränsad och definierad skara följare. Som det här exemplet (hämtat från mitt eget flöde idag):
Det är i praktiken bara mina egna följare som ser den här statusen. Jag har hur som helst inte tänkt mig någon annan publik än just mina egna följare. Och det är så den här ursprungliga mellannivån fungerar: Mer eller mindre intressanta meddelanden från en avsändare till en i de flesta fallen tämligen begränsad publik.
Att det i praktiken bara är mina egna följare som ser statusen betyder inte att jag har kontroll över vilka som ser statusen. Till skillnad från många andra sociala nätverk kan folk följa mig utan att jag behöver godkänna det (eftersom jag inte har ett låst konto), och jag behöver inte följa tillbaka. Man behöver dock inte följa en person för att se vad den personen skriver, eftersom allt i praktiken är offentligt.
De som har fördomar om Twitter att det bara består av en massa meningslöst trams och vare sig interaktion eller dialog grundar sin uppfattning i huvudsak på kunskap om den här nivån. Och så här var också stora delar av Twitter för inte alls så länge sedan, och så här är det fortfarande på Twitter. Men Twitter har utvecklats.
Till att börja med har Twitter fått en makronivå. Genom att lägga till en så kallad hashtag med hjälp av tecknet # följt av ett ämnesord visar man att meddelandet inte bara är tänkt för de egna följarna, utan att det ingår i en större diskussion kring en händelse eller ett event.
I all sin enkelhet är hashtaggen en oerhört smart uppfinning. Idag presenteras ju Twittercensus 2014, och genom att lägga till hashtaggen #twittercensus bidrar jag med mitt inlägg till en större diskussion kring Twitteranvändningen i Sverige.
Hashtaggar gör det alltså lätt att följa diskussioner man är intresserad av, eller att samla till exempel allt som twittras under en konferens så att det blir lätt att följa och diskutera presentationer och annat med varandra. Från början var hashtaggen en användaruppfinning, men den är numera accepterad som en del av plattformen.
Och visst, det diskuteras meningslöst trams också på den hashtaggade makronivån. Men också oerhört massa spännande om man bara bryr sig om att leta reda på sådant man är intresserad av. Och i praktiken kan vem som helst lägga sig i de diskussionerna och bidra med innehåll genom att använda en hashtag.
En tredje nivå är mikronivån, som också den i praktiken är uppfunnen av användarna själva. Genom att lägga till tecknet @ följt av ett användarnamn signalerar man att det här meddelandet i första hand är tänkt till en eller flera enskilda individer.
Bruket av mentions gör det möjligt att föra samtal på Twitter. Med personer man känner och kanske behöver komma överens om en fika med, eller personer man kanske aldrig mött men som man kan diskutera gemensamma intressen med (som i exemplet ovan).
Somliga individer använder mentions för att försöka lära känna andra. Andra använder mentions ungefär som hashtags, framför allt när det handlar om kändisar. Det finns också individer som använder mentions för att sprida hat och hot.
Om ett meddelande inleds med ett mention är det i praktiken bara den som nämns och de gemensamma följarna som ser meddelandet i sitt eget flöde. Det betyder dock inte att meddelandet inte går att se för vem som helst. Den som tittar på avsändarens alla tweets ser det, och det kan dyka upp i sökningar.
Tre horisontella nivåer – eller kanske fyra. För jag vill nog påstå att Twitter också är all användardata som hela tiden genereras, och som samlas in och används på olika sätt.
De olika nivåerna är inte avgränsade, utan går in i varandra. De allra flesta Twitteranvändarna rör sig på alla nivåer samtidigt, som jag i exemplen ovan. Det är också enkelt att förflytta ett meddelande från en nivå till en annan, till exempel genom att lägga till en hashtag i ett mention eller tvärtom.
Precis som ett meddelande kan förflyttas horisontellt kan de förflyttas vertikalt, från en tänkt grupp mottagare till en annan. En diskussion som börjar med hashtaggen #jmgbg (allt som rör JMG vid Göteborgs universitet) kan få en ny och större publik om någon lägger till hashtaggen #journalistik.
På motsvarande sätt kan man göra på mikronivån. Genom att inte sätta mentionet först i meddelandet kan man se till att i alla fall hela det egna flödet kan se vad som skrivs (enklast görs detta genom att inleda med en punkt .@).
Det allra enklaste sättet att förflytta ett meddelande vertikalt är att retweeta det, alltså att flytta det från att vara synligt i första hand för en enskild användares följare till att bli synligt för en ny avsändares följare. Många retweets innebär alltså ökad synlighet. Lägg till ett mention eller en hashtag så blir förflyttningen snett uppåt eller nedåt.
Ett vanligt fel är att diskutera Twitter utifrån tron att Twitter är precis som det egna Twitter, och att alla andra använder Twitter precis på samma sätt som man själv. Men det går inte att generalisera på det viset. Twitter är många olika saker, och användarna rör sig på många olika nivåer samtidigt.
Den teoretiska modellen ovan är hämtad från Twitter and Society, redigerad av Katrin Weller, Axel Bruns, Jean Burgess, Marja Mahrt och Cornelius Puschmann. Boken är utgiven 2013 av Peter Lang. Kapitlet Structural Layers of Communication on Twitter är författat av Axel Bruns och Hallvard Moe. Boken har eget Twitterkonto och en egen hashtag, #twitsocbook.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar