Att twittra sitt jobb är svårare än jag trodde

Den här veckan har jag försökt twittra fortlöpande om mitt jobb. Inspirationen till det tror jag kommer från många av de svenska poliser som twittrar om sin vardag, och som jag följer med visst intresse. Precis som journalister har poliser en hel del etiska/juridiska frågor att ta ställning till i sitt twittrande: Hur mycket kan de avslöja om sin arbetsdag utan att riskera personlig integritet hos brottsoffer eller förövare? Vilka detaljer kring ett brott kan de avslöja utan att riskera förundersökningen? Kan de alltid avslöja var de är utan att riskera ett planerat gripande?
     Journalisters avvägningar när de twittrar är naturligtvis inte av samma art, men de är liknande. Meddelarskyddet är i svensk lagstiftning grundlagsskyddat, vilket kräver extra försiktighet också i sociala medier (till exempel ska man som journalist absolut inte vara ”vän” med sina anonyma källor, eller ha platstjänster påslagna så att även en oskyldig fika-tweet kan göra att källan kan spåras på grund av att det syns var man varit). Lägg till detta yrkesetik och pressetiska regler att förhålla sig till.

Tillbaka till mitt jobbtwittrande. Poliser må vara underbetalda, men det händer mer under en normal polisarbetsdag än när en doktorand sitter hemma och förbereder en föreläsning.
     Just det att det inte tycks hända så mycket i livet som medieforskningsdoktorand har å andra sidan tvingat mig att tänka efter vad jag faktiskt gör. Förbereder jag undervisning kan jag ju berätta mer om vad jag undervisar om, hur mycket en doktorand förväntas undervisa etc. Sitter jag på möte med handledarkollegiet kan jag kanske inte berätta vad vi pratar om, men det kan vara intressant att veta att alla som handleder JMG:s doktorander träffas regelbundet och att doktoranderna har en representant (jag) vid dessa möten. Sitter jag hemma och förbereder en föreläsning kan jag berätta vilket privilegium jag tycker det är att ha ett arbete där jag faktiskt kan göra så – ett privilegium som är få förunnat.
     Det är också få förunnat att på betald arbetstid få delta i föreläsningar och seminarier, eller att slinka in i salen när någon gästföreläsare undervisar och i princip nöjeslyssna. I onsdags föreläste Peter Berglez från Örebro universitet om global journalism, och dagen innan var jag med när Anders Thoresson föreläste för första terminens journaliststudenter om sociala medier-verktyg i journalistiken.

Också en twittrande doktorand ställs inför etiska dilemman – det är väl egentligen den enda likheten jag kan se med de twittrande poliserna förutom att vi faktiskt är myndighetsutövare båda två (jag framför allt när jag examinerar studenter).
     Även om en normal arbetsvecka för mig innehåller en del kontakter med studenter, så skulle det aldrig falla mig in att på något sätt ”hänga ut” en enskild student eller ens skriva om specifika studentkontakter även om bara just den specifika studenten känner igen sig. Eller om en kollega, för den delen.
     Dessutom har jag forskningsetiken att förhålla mig till. Till exempel skulle det vara direkt olämpligt för mig att twittra nedlåtande om hur enskilda journalister använder sociala medier, eftersom det är det jag forskar kring. Jag kan – och ska – dra generella slutsatser, men inte ge mig in i diskussioner på individnivå.

Ska jag försöka summera veckan måste jag ändå säga att den – trots händelselösheten – varit lärorik för mig. Jag har tvingats tänka kring mitt jobb, och formulera tankarna i korta tweets. Det är nyttigt. Jag är ändå glad att det bara handlar om en enda vecka med mer intensivt jobbtwittrande. Nu återgår jag till att twittra mer sporadiskt.


Fotnot: JMG utlyser nu tre doktorandanställningar, med start i höst. Sista ansökningsdag är 3 mars. En av tjänsterna är särskilt inriktad mot kriskommunikation och en är allmän (se utlysningen här) och dessutom utlyses en tjänst inriktad mot surveymetodik i samarbete med SOM-institutet (se utlysningen här). Det var inte riktigt meningen att min jobbtwittrarvecka skulle bli reklam för doktorandtjänsterna, men jag misstänker att den blev det ändå. Jag har trots allt ett av världens bästa jobb!