Tror du att nyblivna journaliststudenter hänger på sociala medier hela tiden? Då får du tänka om!

Nu tänker jag göra en hel del redaktionsledare och mediestrateger rejält besvikna: Morgondagens nya journalister är inte alls så hemma i sociala medier som ni gärna tror.
     Så där, nu är det sagt.

Efter min föreläsning för förstaterminens journaliststudenter för två veckor sedan fick de i uppgift att diskutera sin nuvarande sociala medier-användning i grupp. Ett syfte med diskussionerna var att de tillsammans skulle börja se på "sina" sociala medier med journalistögon. Att gå från att bara använda till att börja använda mer strategiskt, helt enkelt. Naturligtvis hade jag också en baktanke: Att själv lära mig mer om alla de sociala medier som unga använder idag.
     För det är ju så våra förutfattade meningar ser ut – att alla unga använder sociala medier precis hela tiden, och att de använder dem på sätt som vi lite äldre har svårt att begripa.
     Redaktionsledare och mediestrateger utgör inget som helst undantag på den här punkten.
     Det är bara det att mina och våra förutfattade meningar är fel.

Man kan sammanfatta gruppdiskussionerna i förra veckan i några korta punkter:

• De flesta använder tre eller fyra olika sociala medier – Facebook, Instagram och något forum. En minoritet av studenterna använder upp mot tio olika konton regelbundet. 
• De flesta använder sociala medier varje dag för att ha kontakt med sina vänner. De är i princip uppvuxna med och i olika chattar. Till skillnad från föräldrarna, som uppges "använda sociala medier på ett mer redovisande sätt över hur deras dag har sett ut" eller "för att ha koll på barnen". "De beter sig på Facebook på samma sätt som när man själv var yngre," skriver en av grupperna. 
• Facebook anses ha gått från att vara personligt till att "mer och mer bli ett forum för åsiktsspridning". Det mest personliga idag är istället Instagram. 
• Studenterna använder olika sociala medier till olika saker och olika nätverk. "Man kanske inte vill skriva en status som alla ens vänner ser och då riktar man sig istället till en mindre utvald grupp."
• Få är aktiva på Twitter. De flesta har öppnat sina Twitterkonton under utbildningen, och ser Twitter som något att använda professionellt (till skillnad från de sociala medier de använt tidigare för privat och personligt bruk).
• Efter att de började på JMG har många börjat rensa sina sociala medier-konton – på uppmaning från mig och från resten av adjunktkåren. De ser över vilka sidor de gillar, grupper de är öppet medlemmar i, fotoalbum, filmklipp etc. Samtidigt påpekar de att "för vår generation kan inte Facebook rensas på allt 'fult' som festbilder, roliga statusuppdateringar eller liknande, eftersom det blir som att rensa bort en del av minnena från vår uppväxt".
• Precis som det finns yrkesverksamma journalister som inte använder sociala medier så finns det journaliststudenter som inte använder sociala medier alls. Och det finns en del som beskriver sig själva som "mer passiva observatörer". 

Men: Det här är användningen just nu. Grupperna diskuterade också fördelarna i att använda sociala medier som  arbetsredskap för research och omvärldsbevakning, och de ser tydliga fördelar i att använda sociala medier för dialog med publiken/läsarna. De har ett par år på sig som studenter att finslipa olika tekniker för detta. Och just eftersom de är uppvuxna online tror åtminstone jag att de har bättre förutsättningar än de flesta av oss andra att bli de där sociala medier-strategiska journalisterna som redaktionerna så gärna vill ha.

Fotnot: I diskussionerna märktes tydlig inspiration, framför allt vad gäller publikdialog, från Sveriges Radios Sociala medier. En handbok för journalister som fungerar som kurslitteratur. 

Att se på sina sociala medier med journalistögon

Idag har jag föreläst för våra journaliststudenter om journalister i sociala medier. Denna första mer teoretiska föreläsning för förstaterminarna är tänkt att ge en översiktsbild över allt från hur redaktioner använder sociala medier (i stora drag) till hur man som enskild journalist bygger sitt varumärke. Ett av mina huvudsyften med föreläsningen är att studenterna ska börja läsa "sina" sociala medier med journalistögon. Hur gör redaktioner? Hur gör andra journalister? Vad pratar om folk om? Vad skulle kunna bli ett bra reportage? Vad kan vara en bra nyhet? Vilken bild av mig själv ger jag andra?
     Man känner sig ganska mör efter tre timmars föreläsning…
     Den som är intresserad hittar föreläsningspresentationen under fliken Presenterat ovan. Den här versionen innehåller dock inga illustrerande exempel.


Uppdatering 140830: På måndag startar en ny termin, och jag kommer att föreläsa för nya studenter. Jag tycker att principen att publicera föreläsningsbilder här på bloggen är bra, men jag måste hitta ett annat system än att låta alla gamla versioner ligga kvar – det blir bara förvirrande. Därför skapar jag nu en ny flik för Undervisning, där den aktuella terminens föreläsningar fylls på allt eftersom. Vid terminsstart flyttar jag de gamla föreläsningarna till papperskorgen.

Att twittra sitt jobb är svårare än jag trodde

Den här veckan har jag försökt twittra fortlöpande om mitt jobb. Inspirationen till det tror jag kommer från många av de svenska poliser som twittrar om sin vardag, och som jag följer med visst intresse. Precis som journalister har poliser en hel del etiska/juridiska frågor att ta ställning till i sitt twittrande: Hur mycket kan de avslöja om sin arbetsdag utan att riskera personlig integritet hos brottsoffer eller förövare? Vilka detaljer kring ett brott kan de avslöja utan att riskera förundersökningen? Kan de alltid avslöja var de är utan att riskera ett planerat gripande?
     Journalisters avvägningar när de twittrar är naturligtvis inte av samma art, men de är liknande. Meddelarskyddet är i svensk lagstiftning grundlagsskyddat, vilket kräver extra försiktighet också i sociala medier (till exempel ska man som journalist absolut inte vara ”vän” med sina anonyma källor, eller ha platstjänster påslagna så att även en oskyldig fika-tweet kan göra att källan kan spåras på grund av att det syns var man varit). Lägg till detta yrkesetik och pressetiska regler att förhålla sig till.

Tillbaka till mitt jobbtwittrande. Poliser må vara underbetalda, men det händer mer under en normal polisarbetsdag än när en doktorand sitter hemma och förbereder en föreläsning.
     Just det att det inte tycks hända så mycket i livet som medieforskningsdoktorand har å andra sidan tvingat mig att tänka efter vad jag faktiskt gör. Förbereder jag undervisning kan jag ju berätta mer om vad jag undervisar om, hur mycket en doktorand förväntas undervisa etc. Sitter jag på möte med handledarkollegiet kan jag kanske inte berätta vad vi pratar om, men det kan vara intressant att veta att alla som handleder JMG:s doktorander träffas regelbundet och att doktoranderna har en representant (jag) vid dessa möten. Sitter jag hemma och förbereder en föreläsning kan jag berätta vilket privilegium jag tycker det är att ha ett arbete där jag faktiskt kan göra så – ett privilegium som är få förunnat.
     Det är också få förunnat att på betald arbetstid få delta i föreläsningar och seminarier, eller att slinka in i salen när någon gästföreläsare undervisar och i princip nöjeslyssna. I onsdags föreläste Peter Berglez från Örebro universitet om global journalism, och dagen innan var jag med när Anders Thoresson föreläste för första terminens journaliststudenter om sociala medier-verktyg i journalistiken.

Också en twittrande doktorand ställs inför etiska dilemman – det är väl egentligen den enda likheten jag kan se med de twittrande poliserna förutom att vi faktiskt är myndighetsutövare båda två (jag framför allt när jag examinerar studenter).
     Även om en normal arbetsvecka för mig innehåller en del kontakter med studenter, så skulle det aldrig falla mig in att på något sätt ”hänga ut” en enskild student eller ens skriva om specifika studentkontakter även om bara just den specifika studenten känner igen sig. Eller om en kollega, för den delen.
     Dessutom har jag forskningsetiken att förhålla mig till. Till exempel skulle det vara direkt olämpligt för mig att twittra nedlåtande om hur enskilda journalister använder sociala medier, eftersom det är det jag forskar kring. Jag kan – och ska – dra generella slutsatser, men inte ge mig in i diskussioner på individnivå.

Ska jag försöka summera veckan måste jag ändå säga att den – trots händelselösheten – varit lärorik för mig. Jag har tvingats tänka kring mitt jobb, och formulera tankarna i korta tweets. Det är nyttigt. Jag är ändå glad att det bara handlar om en enda vecka med mer intensivt jobbtwittrande. Nu återgår jag till att twittra mer sporadiskt.


Fotnot: JMG utlyser nu tre doktorandanställningar, med start i höst. Sista ansökningsdag är 3 mars. En av tjänsterna är särskilt inriktad mot kriskommunikation och en är allmän (se utlysningen här) och dessutom utlyses en tjänst inriktad mot surveymetodik i samarbete med SOM-institutet (se utlysningen här). Det var inte riktigt meningen att min jobbtwittrarvecka skulle bli reklam för doktorandtjänsterna, men jag misstänker att den blev det ändå. Jag har trots allt ett av världens bästa jobb!

Den mobila doktoranden (6): Några uppdateringar

Det mobila kontoret vid köksbordet. Jag har fortfarande vissa utmaningar att tackla när jag försöker jobba…

Appar kommer | appar går | den som rätt väljer | nyttan får.

Jag vet, det är en tämligen usel parafras. Hur som helst: I slutet av sommaren beskrev jag mitt mobila kontor – utrustning, appar som fungerar för doktorandlivet, lite goda råd. Sedan dess har jag installerat några nya appar som fungerar för mig.

Jag räknade mina rss-prenumerationer häromdagen: 260 stycken. Det är tur att en hel del av dem är bloggar som inte uppdateras alltför ofta … Rss:erna läser jag numera i Reeder 2 (betalapp), vilket i princip är en uppdaterad version av den app jag använde förut, och fortfarande tillsammans med Feedly. Fördelen med den här lösningen är att jag kan läsa på tåget och när annars som jag är offline, så länge jag kommer ihåg att uppdatera när jag har tillgång till wifi.
     Jag har hittat en väldigt enkel app för kom ihåg-listor, WorkFlowy (gratis), som jag gillar. Den synkroniserar mellan mina olika mobila enheter (och stationär dator om jag loggar in via webben) vilket väl får anses vara obligatoriskt numera. Det jag gillar är dock enkelheten; allt ligger i en enda lång lista där jag kan fylla på med ”underlistor” och tagga innehåll. När något är klart (alltså gjort, i mitt fall handlar det ofta om tankar som ska in i en föreläsning eller en text) döljer jag det bara. För mig gör det inget att viktiga konferensdeadlines följs av vad jag måste komma ihåg att handla nästa gång jag är på affären – livet är ju ändå ett, så att säga. Det finns många mer avancerade kom ihåg-appar för den som vill eller känner ett behov av att systematisera mera.
     Det bästa fyndet tror jag är en app som scannar dokument och gör till pdf:er. Scanner Pro (betalapp) kräver att du har en hyfsad kamera i mobilen, men ger å andra sidan en möjlighet att fota av dokument och förvandlar dem till pdf:er som du kan spara i din Gubox eller arbeta vidare med i t ex AdobeReader. Jag visste inte att jag saknade en scanner-app innan jag installerade en; nu har jag svårt att se hur jag skulle kunna klara mig utan.