Jag är en så kallad happy clicker. Så kallas alla vi som fyller i marknads- och opinionsundersökningar av olika slag mot löftet att få något i gengäld. Det kan röra sig om sådant som en trisslott, reda pengar eller chansen att vinna en bil.
Som forskare i akademien, som dessutom arbetar med enkätundersökningar i min forskning, har jag inte mycket till övers för studier som bygger på happy clickers. Trovärdigheten i den typen av studier är nämligen nära nog noll, bland annat beroende på det tveksamma urvalet.
Att erbjuda deltagarna ersättning för sitt deltagande är, enligt min åsikt, mindre problematiskt i rena marknadsundersökningar. Marknadsundersökningar är kommersiella produkter från början till slut, och har ingenting med vare sig opinionsundersökningar eller forskning att göra. Är ett företag så korkat att de vill betala för en undersökning om vad folk eventuellt tycker om deras varumärke får de gärna göra det.
Och är ett företag så korkat att de vill betala en för undersökning som betalar mig för att tala om vilken reklam jag har lagt märke till den senaste tiden får de gärna göra det också. Jag svarar sanningsenligt på alla frågor, men jag kan inte hjälpa att jag är extremt bra på att sortera bort alla reklamintryck i min vardag. Dessutom passar jag på att studera surveymetodik, framför allt hur kommersiella paneler ställer sina frågor och skillnader gentemot hur mer seriösa (icke-kommersiella) undersökningar utformas.
Jag vill föreslå en ny beteckning, donation clicker, för sådana som jag som visserligen får ersättning för vårt deltagande men som skänker bort ersättningen dit den gör bättre nytta.
Idag har denna donation clicker fört över 193 kronor till Världsnaturfonden. Det är mindre pengar än ifjol – kanske har DN-panelen börjat misstänka att jag kanske inte är en ideal paneldeltagare?
Relaterade inlägg: Jag är marknadspanelernas värsta mardröm (111210), Alla dessa frågor med värdelösa svar (121217)
Sidor
▼
18 december 2013
17 december 2013
Gaykultur, homopropaganda och referrer spam (Gay culture, homosexual propaganda and spam)
Ett exempel på homopropaganda. |
Eller ja, det är nog inte så att jag har någon enda läsare i varken Ryssland eller Ukraina.
Däremot har bloggen drabbats av såväl referrer spam som comment spam.
Referrer spam ser ut som om en webbplats länkar till dig, men det gör den inte. Det man hoppas på är att få en länk tillbaka (t ex eftersom många automatiskt publicerar listor på "länkande webbplatser") och därigenom ranka lite högre hos exempelvis Google. Alltså en slags sökmotoroptimering. Ibland innehåller länken virus.
Comment spam är kommentarer som väl är tänkta att se allmänt uppskattande ut ("oj, vilket intressant blogginlägg") och som innehåller en länk. Också här hoppas man på publicering och klick på den här länken, också här handlar det om sökmotoroptimering eller att sprida virus.
Såväl referrer spam som comment spam är lite som fotsvamp – svårt att helt bli av med när man väl drabbats. Som läsare ser ni varken eller, eftersom jag inte publicerar "länkande webbplatser" och förhandsmodererar alla kommentarer.
Men jag kan inte låta bli att retas lite med de som står bakom, om någon nu skulle få för sig att faktiskt besöka min blogg.
* * *
In English: This blog is currently sent a lot of referrer spam and comment spam, mostly originating from Russia and Ukraine. I can't do much about the spam – except from not publishing it, of course. But I can warn my spammers and potential readers in Russia and Ukraine that this blog contains a lot of gay culture as well as homosexual propaganda.
Röda kajaker och citizen journalism – om
Darwin och journalistikens utveckling
Min första tanke är "wow!". Jag läser vidare och funderar lite på hur korkat folk kan bete sig. Sen konstaterar jag att nästa gång jag föreläser om publikorientering, citizen journalism och crowdsourcing måste jag komma ihåg att uppdatera powerpointen.
Idag läser jag nämligen i The Guardian att John Darwin arresterats för att ha rest till Ukraina utan tillstånd.
"Vem är John Darwin?" undrar alla ni som inte hört just den föreläsningen. Jo, fallet John Darwin beskrivs i delar av journalistikforskningen som ett av de första exemplen på det som nu kallas citizen journalism (medborgarjournalistik på svenska).
Historien i korthet: I december 2007 klev en man in på en brittisk polisstation och sa att han trodde att han var rapporterad försvunnen. Och det var han. John Darwin hade gett sig ut att paddla kajak i mars 2002 och inte kommit hem igen. Hans hustru rapporterade honom försvunnen, och ett år senare dödförklarades han.
Fem år senare återvände han alltså, och hävdade att han lidit av minnesförlust.
Medge att det är en fantastisk historia. Medierna var i och för sig lite tveksamma, och det var ju lite konstigt kanske att frun emigrerat till Panama strax innan maken återvände, men… en bra nyhet är ju ändå en bra nyhet och medierna lät sig nöja.
Det var en ensamstående mamma med en son som hade svårt att sova om nätterna – jo, hon beskrivs faktiskt så – som spräckte historien. Hon gjorde en sökning på Google, "John + Annie + Panama", och fick träff på en bild som låg på en fastighetsmäklares sida och som var tagen 2006.
"Jag ringde till polisen i Cleveland," har småbarnsmamman berättat.
Naturligtvis hade det varit bättre för historieskrivningen och journalistikforskningen om småbarnsmamman hade publicerat avslöjandet på en egen blogg, eller ringt sin lokaltidning istället. Den här historien brukar ändå berättas som ett lysande exempel på vad som kan hända när folk struntar i de vanliga nyhetskanalerna och letar upp sina egna nyheter, och som ett exempel på hur nyhetsförmedlingen demokratiserats.
Exemplet finns beskrivet i forskningsrapporten Red Kayaks and Hidden Gold av John Kelly, publicerad av Reuters Institute for the Study of Journalism 2009 (pdf).
Journalistiken har förändrats en hel del sedan dess (det låter nästan som en underdrift att säga så). Tänk bara privatgrävarna på Flashback, eller alla fantastiska crowdsourcing-projekt på landets nyhetsredaktioner. Jag tror i och för sig att folk alltid har förmått hitta eller bidra till sina egna nyheter, men idag har redaktionerna blivit så mycket bättre på att se publiken som en verklig och viktig resurs i nyhetsarbetet. Samtidigt som allt fler skapar och publicerar journalistik utanför den traditionella journalistikens plattformar.
I The Guardian idag läser jag alltså att John Darwin arresterats igen. Han och hustrun dömdes båda till fängelse för bedrägeri, och är nu skilda. John Darwin blev villkorligt frigiven 2011. Han arresterades när han återvände från en resa till Ukraina (av alla ställen) och därmed hade brutit mot den villkorade frigivningen.
10 december 2013
Därför har DN fel – annonsen är rasistisk
Jag tänker nu hävda att DN:s Hanne Kjöller har fel, och förklara varför. Jag vill dock påpeka att jag härmed inte ansluter till den debatt som fördes tidigare i höstas.
Dagens Nyheter har fått en hel del kritik för att tidningen valt att publicera en annons för boken Invandring och mörkläggning. I annonsen staplas fakta om invandringen på varann, och kritikerna menar att annonsen är rasistisk. DN:s chefredaktör och ansvarige utgivare Peter Wolodarski försvarar publiceringen med att DN måste ha högt i tak, framför allt med tanke på DN:s ledande ställning, och påpekar samtidigt att man gjort en egen faktakontroll av annonsens påståenden.
I dagens DN går ledarredaktionens Hanne Kjöller ett steg längre och skriver under rubriken Allt är inte rasism som skorrar att det är "intellektuell slapphet" att kalla annonsen rasistisk: "Den som är rasist är också främlingsfientlig, men den som är främlingsfientlig behöver inte vara rasist. Men alltmer har de två begreppen slentrianmässigt kommit att användas som synonymer" skriver hon och hänvisar till en definition av rasism i Nationalencyklopedin.
Det är alltså här jag hävdar att DN och Hanne Kjöller har fel. Annonsen är rasistisk. Kanske inte enligt NE:s definition, men definitivt enligt definitionen av det som i den internationella litteraturen beskrivs som new racism. Kännetecknande för new racism är att man förnekar att man är rasistisk, samtidigt som man pekar på minoritets- eller invandrargruppers olikheter och påstådda tillkortakommanden (de kostar, är för många, begår mer brott, vill inte jobba, utnyttjar välfärden etc). Precis så som annonsen gör i sin uppräkning av fakta. Precis som de gör som säger att "vi måste våga ta debatten".
Det spelar som ingen roll att alla faktauppgifter var för sig är korrekta (om än tagna ur sina sammanhang). Det sammantagna budskapet som levereras är ändå tydligt.
Ibland måste man helt enkelt fundera över hur saker hänger ihop, hur en liten publicering kan ses som en del i ett större sammanhang och varför främlingsfientlighet också är rasism.
Fotnot: Jag är definitivt ingen diskursanalytiker. Jag vill ändå rekommendera Teun A. van Dijks artikel New(s) racism: A discourse analytical approach (pdf här, finns på hans site Discourse in Society) om mediernas roll i new racism.
Dagens Nyheter har fått en hel del kritik för att tidningen valt att publicera en annons för boken Invandring och mörkläggning. I annonsen staplas fakta om invandringen på varann, och kritikerna menar att annonsen är rasistisk. DN:s chefredaktör och ansvarige utgivare Peter Wolodarski försvarar publiceringen med att DN måste ha högt i tak, framför allt med tanke på DN:s ledande ställning, och påpekar samtidigt att man gjort en egen faktakontroll av annonsens påståenden.
I dagens DN går ledarredaktionens Hanne Kjöller ett steg längre och skriver under rubriken Allt är inte rasism som skorrar att det är "intellektuell slapphet" att kalla annonsen rasistisk: "Den som är rasist är också främlingsfientlig, men den som är främlingsfientlig behöver inte vara rasist. Men alltmer har de två begreppen slentrianmässigt kommit att användas som synonymer" skriver hon och hänvisar till en definition av rasism i Nationalencyklopedin.
Det är alltså här jag hävdar att DN och Hanne Kjöller har fel. Annonsen är rasistisk. Kanske inte enligt NE:s definition, men definitivt enligt definitionen av det som i den internationella litteraturen beskrivs som new racism. Kännetecknande för new racism är att man förnekar att man är rasistisk, samtidigt som man pekar på minoritets- eller invandrargruppers olikheter och påstådda tillkortakommanden (de kostar, är för många, begår mer brott, vill inte jobba, utnyttjar välfärden etc). Precis så som annonsen gör i sin uppräkning av fakta. Precis som de gör som säger att "vi måste våga ta debatten".
Det spelar som ingen roll att alla faktauppgifter var för sig är korrekta (om än tagna ur sina sammanhang). Det sammantagna budskapet som levereras är ändå tydligt.
Ibland måste man helt enkelt fundera över hur saker hänger ihop, hur en liten publicering kan ses som en del i ett större sammanhang och varför främlingsfientlighet också är rasism.
Fotnot: Jag är definitivt ingen diskursanalytiker. Jag vill ändå rekommendera Teun A. van Dijks artikel New(s) racism: A discourse analytical approach (pdf här, finns på hans site Discourse in Society) om mediernas roll i new racism.