Sidor

15 augusti 2013

Testat: Bloggen som ett sätt att redovisa en uppgift

De tre inläggen om publikforskning (1, 2 och 3) var inte bara ett sätt för mig att fundera kring publikbegreppet och diskutera publikforskning, utan faktiskt också ett sätt att testa ett nytt (och i det här fallet väldigt individanpassat) sätt att redovisa en läsuppgift i den forskarutbildning jag deltar i som doktorand.
     En stor del av forskarutbildningen består i läsuppgifter – jag ska sätta mig in i medie- och kommunikationsvetenskapen som ämne, och i så många forskningsområden som möjligt. Dessutom ska jag läsa kurser med anknytning till mitt forskningsområde, alltså om journalistik, samt fördjupa mina kunskaper i vetenskaplig metod. Plus lite till.
     Redovisning och examination kan ske på flera sätt: Skriva papers och essäer, göra presentationer, delta aktivt i seminarier… Den här gången blev det en serie bloggposter.

Det finns flera fördelar med att redovisa en läsuppgift som bloggposter:
     Jag tvingas försöka skriva begripligt för en annan publik än medieforskare, och jag tvingas skriva kort (tro mig, jag hade kunnat skriva mycket längre), och för att lyckas med detta har jag fått tänka efter ett eller två varv till. Det duger inte att stapla citat och referenser på varann.
     Dessutom tvingas jag exemplifiera för att göra ämnet någorlunda allmängiltigt. Citizen journalism news produsage process blir lite mer begriplig om man förstår att det faktiskt är så Flashback fungerar.
     En tredje fördel är att på det här sättet tydliggörs inte bara en liten del av forskarutbildningen vid JMG utan samtidigt också delar av i det här fallet publikforskningen för en större allmänhet. Alltså det som talas om som akademiens tredje uppgift, vid sidan av att forska och undervisa.
     Nackdelar? Ja, jag har läst betydligt mer om publikforskning (såväl historiskt som aktuell forskning) än vad som syns i bloggposterna. Och hade jag istället skrivit de tre texterna som akademiska texter hade var eller varannan mening haft referenser i god ordning – de har jag med tanke på genrekonventioner i stort sett hoppat över.
     Den person som examinerar just det här momentet har naturligtvis möjlighet att ställa kompletterande frågor till mig, eller be mig utveckla någon eller några delar för att kontrollera att jag läst det jag ska läsa. Därmed finns det egentligen ingen anledning att börja bekymra sig för att kvaliteten på forskarutbildningen skulle sjunka i och med detta test.


Fotnot: Om jag ska redovisa något i bloggform en gång till, så lovar jag att försöka skriva kortare!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar