Media catching på svenska: Hjälp en journalist

Äntligen har fenomenet media catching börjat debatteras bland svenska journalister, först i ett debattinlägg av journalisten Sara Borsiin i tidningen Journalisten, och idag i en krönika av journalisten Stefan Bergmark i Skånska Dagbladet, också publicerad på hans blogg.
     Det enda jag inte förstår är varför debatten har dröjt så länge.

Den svenska debatten handlar inte om media catching i sig, utan om Facebook-gruppen Hjälp en journalist. Gruppen presenteras där med orden:

Är du (frilans-)journalist? Efterlys intervjupersoner på den här sidan. Vill du synas i media? Nappa när en journalist efterlyser någon som du! Sidan drivs av Marie Hagberg, PR-konsult.

Hjälp en journalist är mer än en Facebook-grupp (med just nu 4 585 "gilla"). På företagets webb finns ingångar för både journalister, som lovas hjälp att hitta intervjupersoner snabbt och effektivt, och företagare, som mot en avgift om 495 kr/mån får "journalisternas efterlysningar ett par dagar innan alla gratisprenumeranter […] vara sökbar för journalister, presentera [sig] för journalister på sidan […] obegränsad kontakt med journalister". Det går också att anmäla sig till ett nyhetsbrev där journalisters efterlysningar publiceras.
     Grundaren Marie Hagberg gör också reklam för gruppen i andra Facebook-grupper riktade till journalister, och i andra sociala medier. Hon presenterar sig själv som PR-konsult och "är dock mest känd som dejtingkonsult" på Twitter.

     Borde inte det få en och annan journalistisk varningsklocka att ringa?

Media catching, som det heter det i PR-branschen och -forskningen, handlar om konsten att få journalister att uppmärksamma just dig eller ditt företag eller din organisation. Hjälp en journalists amerikanska motsvarighet (eller kanske rentav förebild) är Help a reporter out som lovar tillgång till över 200 000 kvalificerade källor.
     I PR-branschen är detta en hel industri. Inget konstigt i det. PR-konsulter lever på att hjälpa sina kunder med allehanda kommunikationsfrågor, att få journalister att skriva om dem är en del i det.
     I PR-forskningen är det, såvitt jag kan bedöma, ett relativt stort forskningsområde. Framför allt den amerikanska PR-forskningen är väldigt inriktad på att hitta best practices, alltså att tala om för branschen hur de ska göra sitt jobb på bästa sätt. Inget konstigt med det heller, egentligen.
     Andra forskare pekar på risken för påverkan på journalistiken. Det får inte finnas minsta misstanke om att innehållet har påverkats av ett företag, en organisation eller individ, för då urholkas – sakta men säkert – förtroendet för journalistiken, vilket i förlängningen är ett demokratiskt problem.
     På den här punkten är också mediebranschen och journalistkåren själva mycket tydliga, och för de flesta journalister är det en självklarhet att inte gå på i alla fall de enklaste PR-tricken.

Det är kanske bäst att jag är tydlig på en punkt: Jag ser inga egentliga fel i det Hjälp en journalist håller på med. Det är en lysande affärsidé. All information om företagets affäridé finns dessutom lätt tillgänglig för den som orkar bry sig att leta efter den.

     Det jag tycker är konstigt är att inte fler journalister genomskådat Facebook-gruppen. Ett exempel: I en krönika i facktidningen Journalisten med rubriken Lär dig hitta de rätta casen nämns Hjälp en journalist som ett exempel på expertförmedlare, sida vid sida med Vetenskapsrådets Expertsvar och ideella Rättviseförmedlingen. Jag håller inte med om att tjänsterna är jämförbara på något vis.