Den mobila doktoranden (4): Fler appar till kontoret

Hemmakontoret. Jag får inte alltid vara ifred…

Förutom de rena produktionsapparna jag skrev om i mitt förra inlägg har jag hittat ett antal väldigt praktiska appar som jag har direkt nytta av i mitt mobila kontor. De här apparna är inte nödvändiga på samma sätt som produktionsapparna, men de har sina poänger.

Ping Pong (gratis) tar mig in på GUL, universitetets lärplattform där varje kurs finns med studieanvisningar, uppgifter, dokumentsamlingar och hemtentor. Jättebra app också när man är kursansvarig.
     GU Guide (gratis) känns ibland lite tunn, men där publiceras nyheter från universitetet, och där finns kartor och – bäst av allt – ett personsök med alla anställda.

Mina rss:er håller jag ordning på med hjälp av Feedly (gratisversionen, där själva prenumerationerna ligger) och Reeder (gratis, som jag använder som läsare kopplad till Feedly). Jag prenumererar på massor av rss-flöden – mediebloggar och -nyheter, forskarbloggar, vetenskapsnyheter, trafikmeddelanden från Västtrafik, lokala nyheter…
     E-böcker, både skönlitteratur från biblioteket hemma och vetenskaplig litteratur från UB, läser jag i Bluefire Reader (gratis).

Med hjälp av Skype (gratisversionen, webb plus app) kan jag videokonferensa med kollegor. Ibland är det bra att ses. Jag är dock ingen hängiven skypare, om man säger så…

Plattans och mobilens förinstallerade webbläsare fungerar inte för allt innehåll, framför allt inte vissa streamade rörliga bilder. Då använder jag Puffin (gratisversionen) istället. (Plus för att loggan är så söt!)

För att kunna uppdatera Eftertänkt överallt använder jag just nu tre olika appar, eftersom ingen av dem är riktigt bra. Med Posts (gratis) kommer jag åt innehållet under flikarna, och det är lätt att lägga till bilder (i rätt storlek) och länkar. Däremot blir styckebrytningen inte som jag vill. Styckebrytning och indrag blir bra i Blogger (gratis), men där kan jag inte länka och jag kommer inte åt att uppdatera innehållet under flikarna. Dessutom har jag Blogsy (betalapp), men den är si så där i användarvänlighet och den stjäl såväl blankrader som indrag. För det mesta bloggar jag via stationär dator, men det är praktiskt att kunna uppdatera var som helst. 

Varje kontor behöver tillgång till SAOL, så också det mobila. SAOL (gratis) har dessutom en korsordshjälp som är fantastisk! När jag ändå är inne på språk och eftersom en stor del av mitt arbete är på engelska: Såväl Tyda (översättning, gratis) som Merriam-Webster (kvalificerad amerikansk ordbok, gratisversionen) har bra och användarvänliga appar.

     Vad mer är bra att ha? Jo, Wikipedia (gratis) och Statistisk årsbok 2013 (gratis), när man behöver kolla faktauppgifter. (Nej, jag tycker inte de är jämförbara i vare sig kvalitet eller innehåll… De får stå tillsammans ändå.)
     Som pendlare uppskattar jag Västtrafiks reseplanerare (gratis).

Till sist: Bloggen Journalisttips har hittat tio mobilappar som kan göra livet lite lättare, här. Jag har inte haft behov av att pröva dem själv men kan se nyttan.


Uppdaterat 150517: Posts fungerar inte längre för mig, jag kommer inte åt Eftertänkt från den. Ska jag blogga utan stationär dator blir det i fortsättning med hjälp av en kombination av Blogger och Blogsy.

Den mobila doktoranden (3): Appar som fungerar

Med krypterat wifi, den speciella stödkudden och en stylus förvandlas soffan till kontor när jag arbetar med nästa artikel. Med appen Adobe Reader kan jag göra allt jag kan göra med penna på papper och lite till – och ta bort allt igen, printa med allt kladd eller e-posta till studenter eller kollegor.

Det spelar egentligen ingen roll hur modern utrustning jag har, hittar jag inte rätt appar som fungerar för just mig kommer jag ändå inte att kunna jobba var jag än befinner mig.
     Betänk att jag är en nästantant i mina bästa år. Jag har i och för sig jobbat med datorer sedan högstadiet (Ramnerödsskolan var en av de första i landet som började med datorundervisning för en liten grupp elever), men jag får nog ändå räkna mig själv som en digital immigrant.
     Just nu använder jag ett antal olika appar i mobilen och på plattan, och tillsammans gör de den här nästantanten mobil. Inte bara så att jag kan förlägga en del av arbetsdagen till tåget när jag pendlar, utan faktiskt så att jag kan åka på konferens i London en vecka utan att ha med mig en bärbar dator, eller på kurs till Sundsvall och ha hela biblioteket med vetenskapliga artiklar och referenser på fickan. För att inte tala om att jag kan rymma och sätta mig och jobba nästan precis varsomhelst. Min forskning är väldigt behändig så sett – jag behöver gubevars inte odla bakterier i petriskålar eller något liknande.
     Följande appar utgör basen i mitt mobila kontor.

För att skriva – vetenskapliga artiklar, uppgifter som ingår i forskarutbildningen, allt där jag använder Word eller Pages på en stationär dator – använder jag SmartOffice2 (betalapp). Via Gubox (se förra inlägget) kan jag ta upp det dokument jag arbetar med och fortsätta skriva, även offline. Och sedan kan jag ta upp dokumentet på jobbet eller hemmadatorn, kanske snygga till det lite (formateringen hänger inte alltid med) och fortsätta skriva igen. Supersmidigt.
     Det finns gratis alternativ till SmartOffice2, Google Drive fungerar mot Google Docs, och CloudOn mot exempelvis Dropbox. Ingen av dessa fungerar dock offline, så för mig går de bort.

Mina presentationer gör jag helst på en stationär dator, kanske för att det är smidigare när jag ska klippa in tabeller, grafik och bilder från många olika håll. Jag har ändå installerat Keynote (betalapp) på plattan, och använder den till mina föreläsningsmanus. Lite skönt att slippa stå och prata med en bunt papper i handen, och så kan jag enkelt göra ändringar i sista minuten om jag behöver… Beroende på vilken teknisk utrustning det är i lärosalar, på konferenser etc tar jag med mig min presentation på en usb-pinne, men det går ofta också att komma åt dem genom att logga in på Dropbox från den utrustning som finns tillgänglig.
     Jag håller på att lära mig Prezi (gratis), som är ett lite hippare alternativ till de vanliga presentationerna, inte minst eftersom så få använder det. Prezi är en molntjänst, appen lätt att navigera och gratisversionen räcker för mig.

Referenshantering kan vara ett problem innan man hittat ett system som fungerar. Jag använder EndNote som jag har tillgång till gratis via universitetet (detsamma gäller för studenter).
     Jag har kopplat min jobb-EndNote till ett webbkonto som jag i sin tur använder för att synka mitt bibliotek mot hemmadator-EndNote och till EndNote-appen (gratis). EndNote-appen ger mig tillgång till hela eller delar av mitt referensbibliotek, inklusive pdf:erna, var jag är, och jag kan anteckna och stryka under. Dessutom kan jag klippa in ett slags temporära referenser i den text jag arbetar med, och lägga till nya referenser i det synkade biblioteket. Igen: Smidigt. UB:s ämnesguide visar precis hur man går tillväga.

En av mina absoluta favorit-appar är AdobeReader (gratis). Här kan jag öppna en pdf och läsa, stryka under, rita, korra – allt jag kan göra med olika sorters pennor i ett pappersmanus och lite till (som att sätta pdf:en i en skrivmaskin och skriva läsbara kommentarer). För två saker är den helt ovärderlig: när jag ska korrekturläsa eller omarbeta mina egna manus och när jag ska rätta och kommentera tentor (inlämnade via GUL eller e-post). Alla anteckningar i pdf:en sparas och kan tas upp i andra program eller printas (tentorna ska ju lämnas ut till studenterna).
     Tidigare använde jag iAnnotate (betalapp) för samma sak, men jag tycker att AdobeReader är smidigare.

Jag saknar inte en app för SPSS eller Stata, även om jag använder dem i mitt arbete. Statistisk analys kräver större skärm, tror jag, och möjlighet att printa. Jag vill kunna lägga ut outputen på bordet framför mig och fundera, verkligen titta på dem för att se vilka samband som finns. Mina datakörningar gör jag på kontoret, analysen kan jag skriva var som helst när jag tänkt färdigt.

Föreläsningsantecknar gör jag faktiskt i Anteckningar, som är förinstallerad på plattan och i mobilen. Vid behov kan jag e-posta anteckningarna och jobba vidare med dem eller printa.
     Jag använder också Evernote (webb plus app). Inte så mycket än, mest privat faktiskt, men möjligheten att tagga innehåll tilltalar mig, liksom möjligheten att e-posta material till olika mappar inne i Evernote. Jag misstänker att när jag ska börja sortera allt mitt forskningsmaterial för kommande delar i mitt avhandlingsarbete så kan den här möjligheten att tagga innehållet underlätta arbetet. Än så länge räcker gratisversionen för mig. Bloggen Journalisttips, en av mina favoriter, skriver om hur journalister kan använda Evernote här.
     Vad mer? Enklare bildbehandling löser jag i Aviary (gratis), och mindmappar gör jag i IdeaSketch (gratis). Dessutom har jag ibland haft nytta av mobilens förinstallerade app för röstinspelning, men jag tror inte den duger för regelrätta forskningsintervjuer. Det finns flera appar för röstinspelning som säkert är utmärkta, problemet med dem är att inspelningarna lagras på en server någon annanstans, vilket är forskningsetiskt mindre lämpligt.
     Höll på att glömma: Skärmdumpar! Jag tar skärmdumpar precis hela tiden! För mig som undervisar blivande journalister och som forskar i hur journalister använder sociala medier är skärmdumpar ovärderliga – som exempel i undervisningen, som underlag för analys (så kallad skärmdumpsempiri) och för att exemplifiera analysen. Skärmdumparna hamnar i bildrullen, men därifrån kan jag importera dem direkt till valfri mapp i Dropbox där de får ligga tills de används, och så kan jag rensa bort dem från bildrullen. Vet du inte hur du tar en skärmdump på plattan eller mobilen lär dig Journalisttips här.

Media catching på svenska: Hjälp en journalist

Äntligen har fenomenet media catching börjat debatteras bland svenska journalister, först i ett debattinlägg av journalisten Sara Borsiin i tidningen Journalisten, och idag i en krönika av journalisten Stefan Bergmark i Skånska Dagbladet, också publicerad på hans blogg.
     Det enda jag inte förstår är varför debatten har dröjt så länge.

Den svenska debatten handlar inte om media catching i sig, utan om Facebook-gruppen Hjälp en journalist. Gruppen presenteras där med orden:

Är du (frilans-)journalist? Efterlys intervjupersoner på den här sidan. Vill du synas i media? Nappa när en journalist efterlyser någon som du! Sidan drivs av Marie Hagberg, PR-konsult.

Hjälp en journalist är mer än en Facebook-grupp (med just nu 4 585 "gilla"). På företagets webb finns ingångar för både journalister, som lovas hjälp att hitta intervjupersoner snabbt och effektivt, och företagare, som mot en avgift om 495 kr/mån får "journalisternas efterlysningar ett par dagar innan alla gratisprenumeranter […] vara sökbar för journalister, presentera [sig] för journalister på sidan […] obegränsad kontakt med journalister". Det går också att anmäla sig till ett nyhetsbrev där journalisters efterlysningar publiceras.
     Grundaren Marie Hagberg gör också reklam för gruppen i andra Facebook-grupper riktade till journalister, och i andra sociala medier. Hon presenterar sig själv som PR-konsult och "är dock mest känd som dejtingkonsult" på Twitter.

     Borde inte det få en och annan journalistisk varningsklocka att ringa?

Media catching, som det heter det i PR-branschen och -forskningen, handlar om konsten att få journalister att uppmärksamma just dig eller ditt företag eller din organisation. Hjälp en journalists amerikanska motsvarighet (eller kanske rentav förebild) är Help a reporter out som lovar tillgång till över 200 000 kvalificerade källor.
     I PR-branschen är detta en hel industri. Inget konstigt i det. PR-konsulter lever på att hjälpa sina kunder med allehanda kommunikationsfrågor, att få journalister att skriva om dem är en del i det.
     I PR-forskningen är det, såvitt jag kan bedöma, ett relativt stort forskningsområde. Framför allt den amerikanska PR-forskningen är väldigt inriktad på att hitta best practices, alltså att tala om för branschen hur de ska göra sitt jobb på bästa sätt. Inget konstigt med det heller, egentligen.
     Andra forskare pekar på risken för påverkan på journalistiken. Det får inte finnas minsta misstanke om att innehållet har påverkats av ett företag, en organisation eller individ, för då urholkas – sakta men säkert – förtroendet för journalistiken, vilket i förlängningen är ett demokratiskt problem.
     På den här punkten är också mediebranschen och journalistkåren själva mycket tydliga, och för de flesta journalister är det en självklarhet att inte gå på i alla fall de enklaste PR-tricken.

Det är kanske bäst att jag är tydlig på en punkt: Jag ser inga egentliga fel i det Hjälp en journalist håller på med. Det är en lysande affärsidé. All information om företagets affäridé finns dessutom lätt tillgänglig för den som orkar bry sig att leta efter den.

     Det jag tycker är konstigt är att inte fler journalister genomskådat Facebook-gruppen. Ett exempel: I en krönika i facktidningen Journalisten med rubriken Lär dig hitta de rätta casen nämns Hjälp en journalist som ett exempel på expertförmedlare, sida vid sida med Vetenskapsrådets Expertsvar och ideella Rättviseförmedlingen. Jag håller inte med om att tjänsterna är jämförbara på något vis.

Den mobila doktoranden (2): Säkert och tillgängligt

Pendlingskontoret. E-posten går över en VPN-tjänst.

Åtminstone när jag arbetar försöker jag hela tiden använda mig av så säkert wifi som möjligt. Nätverket hemma är krypterat, precis som på universitetet.

     På resande fot (och när jag rör mig i universitetets lokaler) har jag som GU-anställd tillgång till Eduroam, ett europeiskt krypterat nätverk som framför allt finns på universitet och högskolor. I Sverige är Eduroam sedan en tid kopplat till SUNET och The Cloud, vilket betyder att jag hittar gratis krypterat wifi på landets järnvägsstationer (perfekt för mig som arbetspendlar!) och på många flygplatser. (Våra studenter har också tillgång till Eduroam, förresten, mer info via Studentportalen.)

     Hittar jag inget Eduroam använder jag universitetets VPN-tjänst för att koppla upp mig på universitetets nätverk via en IP-tunnel, till exempel när jag ska skicka eller ta emot e-post. IP-tunneln ger också direkt tillgång till universitetets intranät och alla tjänster som är kopplat till det, till exempel universitetsbibliotekets tjänster och alla personalsystem (ställa in telefonsvararen på jobbet, lönerapportera, skriva reseräkning…). Också hemmadatorn kan jag VPN-koppla mot GU med hjälp av en enkel konfigurering.

Jag tycker det är oerhört praktiskt att kunna synka vissa program eller funktioner mellan alla mina tre arbetsplatser (jobbet, hemmadatorn och den mobila). För att inte tala om vad det är skönt att slippa printa och släpa alla dessa papper fram och tillbaka, fram och tillbaka…

     Jag har lagt till jobbmejlen på både mobilen och plattan men inte på hemmadatorn, och jag synkar kalendern överallt men ser till att färgkoda jobb och privatliv olika (i ett kanske fåfängt försök att hålla isär de tu).

     De dokument jag behöver ha tillgängliga, av vad slag det vara må, håller jag tillgängliga på alla enheter med hjälp av Dropbox och Wuala (finns som både webbapplikationer och appar). Egentligen skulle jag kunna klara mig med det ena, men dels sprider jag riskerna genom att använda två (båda är molntjänster), och dels använder jag dem till lite olika typer av innehåll. I båda fallen klarar jag mig med gratisversionerna, och ingendera använder jag som säkerhetskopia eller backup.


Uppdatering 130827: Göteborgs universitet testar nu en egen box i molnet, Gubox, som är kopplat till Box. Box finns som appar för plattor och mobiler, och används – så vitt jag kan bedöma – precis som Dropbox. Förutom att i Box har jag tillgång till jämförelsevis gigantiska 50 GB i lagringsutrymme. Jag har anmält mig som beta-användare, och tänker successivt föra över mina jobbdokument till Gubox. 

Testat: Bloggen som ett sätt att redovisa en uppgift

De tre inläggen om publikforskning (1, 2 och 3) var inte bara ett sätt för mig att fundera kring publikbegreppet och diskutera publikforskning, utan faktiskt också ett sätt att testa ett nytt (och i det här fallet väldigt individanpassat) sätt att redovisa en läsuppgift i den forskarutbildning jag deltar i som doktorand.
     En stor del av forskarutbildningen består i läsuppgifter – jag ska sätta mig in i medie- och kommunikationsvetenskapen som ämne, och i så många forskningsområden som möjligt. Dessutom ska jag läsa kurser med anknytning till mitt forskningsområde, alltså om journalistik, samt fördjupa mina kunskaper i vetenskaplig metod. Plus lite till.
     Redovisning och examination kan ske på flera sätt: Skriva papers och essäer, göra presentationer, delta aktivt i seminarier… Den här gången blev det en serie bloggposter.

Det finns flera fördelar med att redovisa en läsuppgift som bloggposter:
     Jag tvingas försöka skriva begripligt för en annan publik än medieforskare, och jag tvingas skriva kort (tro mig, jag hade kunnat skriva mycket längre), och för att lyckas med detta har jag fått tänka efter ett eller två varv till. Det duger inte att stapla citat och referenser på varann.
     Dessutom tvingas jag exemplifiera för att göra ämnet någorlunda allmängiltigt. Citizen journalism news produsage process blir lite mer begriplig om man förstår att det faktiskt är så Flashback fungerar.
     En tredje fördel är att på det här sättet tydliggörs inte bara en liten del av forskarutbildningen vid JMG utan samtidigt också delar av i det här fallet publikforskningen för en större allmänhet. Alltså det som talas om som akademiens tredje uppgift, vid sidan av att forska och undervisa.
     Nackdelar? Ja, jag har läst betydligt mer om publikforskning (såväl historiskt som aktuell forskning) än vad som syns i bloggposterna. Och hade jag istället skrivit de tre texterna som akademiska texter hade var eller varannan mening haft referenser i god ordning – de har jag med tanke på genrekonventioner i stort sett hoppat över.
     Den person som examinerar just det här momentet har naturligtvis möjlighet att ställa kompletterande frågor till mig, eller be mig utveckla någon eller några delar för att kontrollera att jag läst det jag ska läsa. Därmed finns det egentligen ingen anledning att börja bekymra sig för att kvaliteten på forskarutbildningen skulle sjunka i och med detta test.


Fotnot: Om jag ska redovisa något i bloggform en gång till, så lovar jag att försöka skriva kortare!

Publikforskning (3): Inte längre publik utan vadå?

Det kan vara meningsfullt att tala om en publik när man avser de som tar del av en given produkt, det kan vara en tidning, ett tv-program eller varför inte en konsert. Men om produkten och innehållet inte är bestämt utan föränderligt? Och när det är de som tar del av det som samtidigt står för såväl innehållet som förändringarna?
     Då är det inte meningsfullt att tala om publik längre.

Man kan tänka sig flera olika typer av medieinnehåll där publiken har fått en helt annan roll än enbart publikens. Några exempel:

• Sociala medier – där skapar deltagarna själva sina flöden, både genom att bidra med innehåll och genom att välja vilka delar som ska vara med i det egna flödet.
• Spel – visst, tillverkaren tillhandahåller en ram eller en plattform, men precis på samma sätt som i sociala medier så fyller deltagarna på med innehåll. 
• Wikis – folk som slår sina kloka huvuden ihop för att skapa något användbart, och dessutom ser till att redigera, korrigera och uppdatera det andra lägger dit. Ofta med alldeles utmärkt resultat.
• Forum – Flashback eller Familjeliv må stå för ramarna, men resten sköter deltagarna. Och jag vet, det är kanske inte de exemplen på forum som jag skulle visa för en människa med anlag för moralpanik, men de är faktiskt väldigt bra exempel på just forum.
• Kommentarer – vissa tycker till och med att de är mer läsvärda än själva artikeln. Ofta pratar man om nyhetsmedier och artikelkommentarer, men min favorit vad gäller kommentarer finns på en blogg, Lotten. Hur hon har burit sig åt för att odla sina kommentarer begriper jag inte, men jag älskar att läsa dem.
• Fankulturer – där till exempel karaktärer från fiktionen stöps om och får nya liv i nya verk.

Forskaren Axel Bruns har valt att istället för att tala om en konsumerande publik tala om en produsage-kultur, där konsumenten blir producent i en slags ständig rundgång om man försöker anpassa den gamla kommunikationsmodellen för att visa det nya. Användande skapare kanske man skulle kunna översätta uttrycket.
     Produsage utmärks av fyra egenskaper: den är förutsägbar, icke hierarkisk (även om man kan göra sig förtjänt av en högre status), uppdelad i små överblickbara bitar, och ingen – eller alla – äger rätten till innehållet. Tillsammans skapar det möjligheten för att en till exempel en wiki ska fungera, och innehållet blir per definition aldrig "färdigt".

* * *

Har det här något som helst med journalistik och nyhetspubliker att göra?
     Själv kan jag tycka att journalistik är en produkt med specifika egenskaper, och att en av de egenskaperna är att journalistik produceras i huvudsak av journalister och redaktioner, med alla de publicistiska, yrkesmässiga och etiska ställningstagande som hör till journalistiken, en annan att den journalistiska produkten faktiskt blir färdig i det att den paketeras (redigeras) och publiceras. Resten är uppföljningar, alltså ny journalistik, nya produkter. Journalistik i den här bemärkelsen lämpar sig mindre väl för produsage.
     Andra tycker annorlunda. "Alla är journalister," hävdade den unge journalisten Emanuel Karlsten när han 2011 startade Ajour, som han hoppades skulle visa hur journalistik borde byggas på nätet – och samtidigt startade en debatt som pågår än idag. Ett mer välkänt – och väldigt framgångsrikt – exempel är Huffington Post som startade som en kommenterande politisk blogg och numera kan beskrivas som en slags hybrid mellan gammalt och nytt.
     Medieägare och -strateger som ser journalistikens gamla affärsmodell utarmas tittar på produsage-kulturen och hoppas på nya affärer. "Ah, jag får alla mina nyheter på Facebook,"säger somliga unga och ger redaktionscheferna skrämselhicka. Att bjuda publiken att bli mer aktiv (jfr förra inlägget), genom olika former av läsarmedverkan är ett sätt för dem att anpassa sig.

Man kan se på det från ett helt annat håll: Möjligheterna att bedriva citizen journalism har nog aldrig varit bättre, inte minst eftersom distributionen numera inte utgör något egentligt problem. Du behöver inte längre ett tryckeri eller en sändare för att nå ut med din journalistik, det räcker med en webbsida, en blogg eller bara ett Twitterkonto.
     Bruns gör en liknelse med gatekeeper-metaforen (journalister som grindvakter som bestämmer vad som blir nyheter) och föreslår uttrycket gatewatchers för att beskriva hur medborgarjournalister skapar nyheter i en produsage-kultur: Medborgare som håller ögonen öppna skickar in eller laddar upp påbörjade eller mer färdiga nyheter för omedelbar publicering, varpå materialet redigeras eller modereras, samtidigt som inehållet diskuteras och kommenteras och byggs på med nya fakta eller vinklar av alla.
     Ur ett demokratiskt perspektiv är detta en fantastisk utveckling.
     Man kan tycka mycket om Flashback, och det finns många goda anledningar att tycka rätt illa om delar av Flashback. Men Flashback är ett utmärkt exempel på en många gånger väl fungerade citizen journalism news produsage process, som Bruns kallar det.
     Risken är att få tycker det är valet att på ideell basis bevaka det kommunala diariet i Bengtsfors. Å andra sidan gör ju sällan professionella journalister det heller, så argumentet kanske inte håller fullt ut. Risken är också att bara några få bidrar till nyhetsskapandet. Forskning visar att de flesta av oss hellre tar del av befintligt innehåll än skickar in något själva, vare sig det gäller insändare, läsarkommentarer, inlägg på forum eller sociala medier.

För mig som journalistikforskare är det hur som helst spännande tider. Inte bara för att journalistiken förändras och för att villkoren för hur journalistik produceras förändras, utan också för att när det nu kommer helt andra aktörer på fältet (jfr uttrycket "alla är journalister") så utmanas professionen på ett sätt som tydliggör såväl praktiker som normer och värderingar. Journalisterna själva måste fundera ett varv extra på vad det är som gör en journalist till journalist, vilka egenskaper som utmärker en journalist och vad som faktiskt skiljer henne från "alla".
     Det är därför debatten är så intensiv, tror jag, speciellt som allt fler redaktioner drabbats av uppsägningar.
     Debatten är dock inte ny – bara under mina år som yrkesarbetande journalist fördes den dels när Journalistförbundet beslutade vägra kommunikatörer medlemskap i förbundet, dels när tidningarna började ritas på skärm och typograferna skulle omskolas till redigerare. Professionen överlevde då, och lär nog överleva den här gången också.


Fotnot: Axel Bruns bok "Blogs, Wikipedia, Second Life, and beyond" (Peter Lang, 2008) är en bra start för den som vill läsa mer.

Den mobila doktoranden (1): Inte mer än så här!

En platta med wifi, ett tangentbord och en mobil med surf – det räcker för jag ska kunna flytta utomhus.

Jag har förmodligen sagt det förut, men jag säger det igen: Doktorandlivet (och forskarlivet) är på många sätt oerhört privilegierat. Till exempel måste jag inte befinna mig på arbetsplatsen 40 timmar i veckan, utan jag kan jobba en del på tåget (jag arbetspendlar) eller hemma. Och ibland befinner jag mig på resande fot i tjänsten, antingen för att jag deltar i kurser eller seminarier på annat håll i landet, eller för att jag är på konferensresa utomlands.
     Allt det här underlättas naturligtvis av att jag har dator och bredbandsuppkoppling hemma. Men i princip har jag numera allt jag behöver med mig i ryggsäcken vart jag åker. Principen för mitt mobila doktorandliv är tudelad: Det ska vara lätt (inte väga alltför mycket) och det ska vara säkert (och då tänker jag i första hand på nätsäkerhet).
     Följande funkar för mig. Ta gärna fasta på de delar som kanske funkar för dig också, vare sig du är forskare, student, journalist eller annat.

Förutsättningen för att mitt mobila liv ska fungera är en mobil med mobilsurf, och en surfplatta med wifi. Jag använder faktiskt inte särskilt mycket datatrafik över mobilen utan klarar mig gott och väl på 1 GB per månad, eftersom jag har trådlöst både hemma och på jobbet. Vid behov kopplar jag upp plattan via mobilen (internetdelning eller bluetooth).
     Jag har kostat på mig ett löst tangentbord, som jag ansluter via bluetooth, helt enkelt för att få bättre arbetsmiljö. Numera har jag också en speciell kudde som jag stödjer plattan på när jag sitter och läser eller surfar, för nackens och högerarmens skull. Den här kudden är dessutom jättebra när jag läser eller tittar på tv i sängen. Varken tangentbord eller kudde packar jag med mig när jag pendlar.
     Två – eller tre – faktiska ting ska läggas till listan: En stylus, alltså en penna avsedd för skärmen som gör att jag kan skriva och rita lite snyggare än med fingret, en extra laddare samt läsglasögon (jo, så gammal är jag). Resten finns i maskinerna.

     Och jo, ni läser rätt. Ingen bärbar dator. Den är för tung och för obekväm, och numera onödig.

Publikforskning (2): Den aktiva publiken

I gårdagens post (här) beskrev jag publiken som per definition ganska passiv. I masskommunikationens glansdagar var det också så det var. Tänk bara tv: Någonstans producerades ett program som sändes vid ett givet tillfälle till ett stort antal mottagare, och publiken tog del av det här programmet samtidigt och på en specifik plats (oftast hemma i vardagsrummet). Publikforskarna hade det enkelt, bara att fråga folk vad de tittat på, hur länge och kanske vad de tyckte om det och om de gjorde något annat samtidigt (drack kaffe).
     Så är det inte längre. Någonstans produceras fortfarande program, men det sänds inte bara utan streamas eller går att ladda ner. Närsom. Varsom. Publikforskarna har ett litet h-vete, jämfört med hur det var förr. Jo, det går fortfarande att fråga folk vad de tittade på igår, men man riskerar att få missvisande svar. Räknas det du såg i mobilen på pendeln? Och hur kategoriseras en timmes botaniserande i SVT:s Öppet arkiv, eller det där klippet från Kalla Fakta som chefen delade på Facebook? Och om man vill veta hur populärt ett visst program varit, alltså hur många som tittat, hur länge efter första sändning ska man räkna visningar? För att inte tala om att folk inte kommer ihåg ens vad de gjorde för en halvtimme sedan…
     Det var det första problemet. Det andra är att den tidigare passiva publiken numera är aktiv. Inte bara genom att göra ett mer aktivt val av när, var och hur hen ska titta (eller läsa eller lyssna). Utan publiken har blivit en av de viktigaste kanalerna för spridning av medieinnehåll. Jämför det gärna med samtalen i lunchrummet på jobbet, fast mer konkret mätbart och värdefullt.

Smaka lite på uttrycket user-generated distribution, UGD. I mediebranschen är UGD det nya svarta, en av anledningarna till att det är så viktigt för medieföretagen att vara aktiva i sociala medier. Medieföretagens sociala medier-strateger lär redaktionerna hur de ska UGD-anpassa sitt material, och den aktiva publiken diskuterar och upprörs, klickar på länkar, favoritmarkerar och gillar, retweetar och delar på Facebook – och driver trafik. Utan att det egentligen kostar medieföretagen ett öre i marknadsföring.
     Det finns två anledningar till att det fungerar så bra. Dels eftersom sociala medier är som skapta för den här typen av innehållsdistribution ("Intressant artikel på DN idag [länk]", eller "Hur i hela friden kan Guillou med att skriva så här [länk]"). Dels eftersom människan fungerar så att hen hellre litar på folk som står nära – släkt, vänner, jobbarkompisar – än på anonyma organisationer eller företag. Så när en av mina vänner på Facebook rekommenderar mig att läsa en artikel i Aftonbladet är chansen mycket större att jag gör det än om Aftonbladets redaktion själv gör samma sak på en löpsedel.
     En slutsats av detta är att en av anledningarna till att somliga journalister gärna inkluderar "vanligt folk" i sina nätverk i sociala medier är så klart att journalisterna ska kännas lite mer som vänner som går att lita på när de länkar till sina egna eller kollegornas texter/inslag.

Sveriges Radio skriver så här i kapitlet "Spridning" i sin sociala medier-handbok för journalister (sidan 91):

För att något ska få bra spridning måste det vara attraktivt, lättillgängligt och enkelt att dela. Bilder, filmer och ljudklipp är då viktiga ingredienser. Har du en bild, tydlig rubrik och ingress som säljer ökar chanserna för att du skapat ett socialt objekt som folk vill sprida vidare.

Med andra ord: Även nyhetsredaktioner arbetar aktivt och strategiskt med att faktiskt anpassa det redaktionella materialet så att det lättare ska kunna spridas i sociala medier. Cyniskt? Jag tycker inte det. Redaktionellt material har alltid förpackats för att bli så tillgängligt som möjligt och nå så många som möjligt, vare sig det handlar om hur man sätter ihop en nyhetssändning eller en tidningssida, eller att skapa säljande löpsedlar. Och i förlängningen: Högre trafik ger högre annonsintäkter.
     Steget är dock inte långt till så kallade klickbeten, medvetet provocerande innehåll med enda syfte att skapa surr i sociala medier och därmed driva trafik till den egna sajten. Klickbeten är jag mindre förtjust i.

* * *

Också fler och fler journalistikforskare intresserar sig för UGD. Vid ICA13, den internationella mediekonferensen i London i juni, presenterade till exempel de israeliska forskarna Tenenboim och Cohen en studie av vilka nyheter som engagerar folk i sociala medier; sensationella nyheter som brott och olyckor må locka till läsning, men det är politik och samhällsfrågor som lockar till kommentarer. Den intresserade kan också läsa Hermida, Fletcher, Korell och Logan: "Share, like, recommend", publicerad i Journalism Studies 2012, om hur redaktioner använder sociala medier för att distribuera innehåll. Min egen favorit är Phillips: "Sociability, speed and quality in the changing news environment", publicerad i Journalism Practice 2013. Armstrong och Gao: "Now tweet this. How news organisations use Twitter", publicerad i Electronic News 2011, kan också vara intressant.



Fotnot 1: UGD kan jämföras med user-generated content, UGC, alltså olika typer av läsarmedverkan. För nyhetsmedier handlar det i första hand om sådant som artikelkommentarer, läsarbilder, läsarnyheter, crowdsourcing och topplistor (mest klickat etc).

Fotnot 2: Däremot är publiken i det här perspektivet fortfarande att betrakta som en anonym massa där den enskilda individen är irrelevant.

Relaterat inlägg: Nu måste mediehusen lära sig om användarskapad distribution (120422)

Publikforskning (1): Får publiken plats i journalistikforskningen?

När man som jag forskar om journalistik är det lätt hänt att man glömmer de där som redaktionerna faktiskt gör journalistiken för. Kalla dem publik, läsare, tittare, lyssnare, medskapare, journalister (jo, det finns de som hävdar att alla är journalister), kunder, konsumenter, producenter eller vad du vill. Men utan dem så är det hur som helst inte mycket mening med journalistiken.
     Nu menar jag inte att just jag skulle ha lätt för att glömma. Jag har en hel del yrkesverksamma år som journalist på dagstidningar bakom mig, inklusive många möten med läsarna (som vi kallade dem där och då). Och som knuten till Dagspresskollegiet har jag analyserat den svenska dagspressläsningen. Istället menar jag att det är svårt att hela tiden redovisa precis alla perspektiv i den forskning man för tillfället håller på med. Forskar man kring journalistisk praktik så hamnar publiken (läsarna, tittarna, lyssnarna…) ganska långt ner på listan över sådant som är omedelbart relevant. Dessutom finns det ju gott om andra medieforskare som bara ägnar sig åt publiken (läsarna, tittarna, lyssnarna…).

Det finns faktiskt en poäng i att jag inte nöjer mig med att skriva publik utan fortsätter raddan med läsare, tittare, lyssnare, medskapare, journalister, kunder, konsumenter, producenter… Det finns olika sorters publikforskning, och hur vi som forskare benämner publiken avslöjar en hel del om vilken roll vi anser att den har.
     En publik – läsare, tittare eller lyssnare – är per definition ganska passiv. Den får sig ett innehåll levererat, tar till sig detta innehåll i varierande grad, och låter sig eventuellt påverkas av innehållet. En publik kan mätas på längden och på tvären (vilket Dagspresskollegiet gör), och effekterna av påverkan kan också låta sig mätas (i opinions- och attitydförändringar, beteenden eller konsumtionsvanor). Lägg också märke till singularformen, här handlar det om en anonym massa där den enskilda individen är irrelevant.
     Pratar vi till exempel medskapare pratar vi något helt annat. Här ryms crowdsourcing, citizen journalism och användarskapat innehåll – viktiga komponenter i dagens nyhetsmedier. Och framför allt handlar det här om individer. Jämför det med synen på publiken som konsumenter – där gäller det att leverera en optimerad marknadsanpassad vara.

* * *

Normallängd för en vetenskaplig artikel som ska publiceras i en internationell tidskrift är 8 000 ord, och då räknas allt – rubriker, tabeller, referenser… Och tro mig, även om jag just nu sitter och sliter med formuleringarna halvvägs in i en ny artikel, så är det snarare så att jag kommer att behöva stryka material (eller koncentrera texten, som det också heter) än ha utrymme för ytterligare perspektiv när deadline närmar sig.
     Svaret på frågan i rubriken är med andra ord: Nej, publiken ryms sällan i journalistikforskningen.
     Därför kommer jag de närmaste dagarna att ägna några blogginlägg åt publikforskning som kan vara intressant och relevant ur mitt forskningsperspektiv.

Nu ska slow-tv locka svenska tittare genom Göta kanals 58 slussar

Det blev inte en resa längs Dalslands kanal med SVT. Istället blev det sex dygn och 58 slussar längs Göta kanal med TVPlay.
     Med start idag på förmiddagen har slow-tv äntligen debuterat på svenska.

Slow-tv har visat sig vara ytterligt framgångsrikt i Norge. NRK har sänt från såväl Hurtigrutten som Telemarkskanalen, och däremellan åtskilliga järnvägssträckningar och stickning (!).
     Nu är det alltså Sveriges tur. Det är – överraskande nog – TV4Play som är först att nappa på idén med okommenterad live-tv (här finns en länk till sändningen, som pågår till 11 augusti).
     Jag hoppas verkligen jag har fel, men tyvärr tror jag inte att slow-tv i TV4Plays regi kommer att bli en succé. En stor del av framgångarna för NRK:s visningar har varit det massiva publikintresset, såväl längs resan som framför tv-apparaterna. Folk har gått man ur huse för att gå ut och vinka till de förbipasserande tv-kamerorna, och folk och bänkat framför tv:n för att se platser och människor de känner igen.
     Men har du sett någon reklamkampanj inför Göta kanal-resan? Visste du ens att den var på gång? Nej, tänkte väl det…

Nåja, jag hoppas att det här första försöket med svensk slow-tv inte blir det enda, oavsett hur det slår ut. För det är trots allt ganska kul, och exemplet Norge visar att det kan bli en gigantisk tittarsuccé. Och jag tror att vi som mediepublik uppskattar möjligheten att få ta det lite lugnt en stund.


Relaterade inlägg: Paradoxen slow-tv lockar tittarna – idag följer vi med längs Telemarkskanalen (120826), Ännu mer slow-tv från NRK – vad blir först ut på SVT? (130103)