Om kritiskt granskande vetenskapsjournalistik och problematisk pseudovetenskapsjournalistik

Den senaste tiden har vetenskapsjournalistiken debatterats och kritiserats, till exempel i förra veckans specialprogram av Medierna i P1 (läs och lyssna här).
     Själv är jag förtjust i vetenskapsjournalistik. Eller rättare sagt: Jag är förtjust i vissa delar av det som går under samlingsnamnet vetenskapsjournalistik. För vetenskapsjournalistik kan nämligen vara väldigt olika saker.

Till att börja med har vi den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken. Den är baserad på kunskap, journalisterna är väl utbildade, pålästa och uppdaterade inom sitt bevakningsområde, de förmår ställa relevanta frågor samtidigt som de värderar just den aktuella forskning de rapporterar om i förhållande till vetenskapsläget.
     Det är här vi hittar de verkliga vetenskapsjournalisterna, de som tyvärr är allt mer sällsynta på landets redaktioner. Det är den här typen av vetenskapsjournalistik som jag själv är så förtjust i.

Sedan har vi vetenskapsjournalistik som ser vetenskap och forskning som ett bevakningsområde som kan bidra med spännande idéer och uppslag till reportage och feature, alltså ett slags innehållsleverantör. Det kan handla om allt från senaste rönen om "Så kan du fördröja åldrandet" till "Framtidens datorer – så här kan de se ut" eller "Vem sköt Karl XII?".
     En slags populärvetenskap light, alltså. Och egentligen inga fel på vare sig bevakning eller innehåll, men jämfört med den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken så saknas det kritiskt granskande. Journalisterna saknar egna kunskaper om det de skriver om, och därför riskerar det att bli lite platt. Däremot är den här typen av vetenskapsjournalistik ofta mycket underhållande.

"När journalister ringer och 'vill ha med en liten expertröst' blir jag lite störd," konstaterade en kollega nyligen. Hen är inte ensam – varken om att bli uppringd av journalister eller om att bli lite störd.
     Journalister ringer vanligtvis och "vill ha med en liten expertröst" – även om de flesta brukar vara artiga nog att inte uttrycka sig just så – av två anledningar: Antingen behöver de just en liten expertröst till sin artikel för att de måste ha ytterligare en röst i texten (dramaturgi), eller så behöver de någon som säger emot alternativt håller med (journalistisk objektivitet).
     Och det här är egentligen ingenting att säga om. Så här fungerar journalistiken. Synd bara att så många redaktioner verkar tycka att det ska räknas som vetenskapsjournalistik bara för att de ringt en forskare.

Men journalister ringer inte bara för att de "vill ha med en liten expertröst". De ringer också för att kolla hur saker funkar, hur man kan se på ditten eller datten, för att få jämförelser bakåt i tiden eller förutsägelser vad som kommer att hända. För att använda forskarspråk använder de sig av forskare för informantintervjuer.
     Som medieforskare kan man till exempel få berätta för en journalist om mekanismerna i ett nyhetsdrev, eller jämföra olika politiska kampanjstrategier, eller ge ett historiskt perspektiv på hur kvinnor har skildrats i annonser. Lite som att ge en journalist en privat föreläsning i ett ämne.
     De flesta forskare jag känner ställer gärna upp på den här typen av informantintervjuer, trots att vi varken får betalt eller cred (eller ens ett pratminus) för det. Vi ser det som en del av den så kallade tredje uppgiften, helt enkelt. Och ofta är det ganska trevligt att prata en stund med en någorlunda nyfiken och intresserad person.

Det stora problemet uppstår när en journalist som inte är väl utbildad, påläst och uppdaterad inom ett vetenskapligt område får för sig att hen ska ägna sig åt kritiskt granskande vetenskapsjournalistik, och att det "kritiskt granskande" består i att journalisten själv ger sig på att kontrollera eller ifrågasätta en forskares påståenden eller rön – utan att ha någon egen sakkunskap. Och när det forskaren tror är en informell informantintervju inte alls är en informell informantintervju, utan en intervju som spelas in och kommer att publiceras/sändas under helt andra förutsättningar.
     Jag tycker mig märka att den här typen av pseudovetenskapsjournalistik blir allt vanligare. Det är en trist utveckling på många sätt, inte minst för att den riskerar att rasera såväl forskarnas förtroende för journalistiken som allmänhetens förtroende för vetenskapen.


Uppdatering 130521: Jales Rehman skriver i The Guardian om farorna med infotainment science journalism (läs här).