Igår kväll upptäckte jag att Routledge (ett stort vetenskapligt förlag) samlat forskning kring sociala medier i en speciell Social Media Article Collection, med gratis access fram till årsskiftet. Här finns aktuell forskning om allt från hälsobloggar och sexting till presidentvalskampanjer och arabiska våren. En gratisartikel jag tror kan vara extra spännande för svenska läsare är Christian Christensens @Sweden: Curating a nation on Twitter.
Med andra ord: Den här samlingen är en verklig guldgruva för alla som är intresserade av sociala medier på olika sätt, men som inte har tillgång till dyra vetenskapliga tidskrifter.
Väldigt roligt, och samtidigt överraskande, är att min och Monika Djerf-Pierres artikel The Social Journalist: Embracing the social media life or creating a new digital divide? finns med i den här samlingen.
Det är bara att börja läsa! (Eller bara och bara, förresten, det är en vetenskaplig artikel skriven på engelska så den kvalar knappast in i kategorin lättsam hängmatteläsning.)
Vår artikel bygger på siffror från Journalistundersökningen 2011, och beskriver hur, hur mycket och till vad svenska journalister använder sociala medier. Till skillnad från i stort sett alla andra liknande undersökningar bygger vår studie på ett representativt urval, vilket betyder att vi faktiskt kan uttala oss om hela journalistkåren. Den korta slutsatsen är att svenska journalister är använder sociala medier mer än de allra flesta andra, både i jobbet och privat, men att skillnaderna i kåren är stora. Fler än man kanske tror använder sociala medier mycket sparsamt.
I juni åker Monika och jag till London för att presentera vår studie vid ICA:s konferens. Typiskt nog ska vi presentera på självaste midsommaraftons morgon…
Nåja, har vi tur ska vi nog lyckas skaka fram ett par biljetter till Shakespeare's The Globe som kompensation.
Relaterat inlägg: The Social Journalist i Digital Journalism (130313)
21 maj 2013
Nu har Jönköpings-Posten
äntligen blivit med nättidning!
Det tog visserligen dryga året längre tid än vad som var tänkt när beslutet väl fattats – i april 2011 lovade man nättidning senast i början av 2012. Men från och med idag finns också Jönköpings-Posten på nätet, på riktigt.
Välkommen till framtiden! hälsar redaktionschefen Mats Ottosson i sin krönika vilket har renderat en hel del roade kommentarer i sociala medier eftersom JP i praktiken är en av de sista tidningarna att ta steget ut på webben. Men bättre sent än aldrig.
Lite väl tillbakahållen design, skulle jag säga om premiärlayouten. Klokt tänkt med en betalningslösning på plats redan från början, är en annan reflektion. Och framför allt tänker jag att det blir ett lyft för läsarna – är de som folk är mest tar många av dem redan del av nyheter på nätet/i mobilen, och de har vant sig vid att gå till nätet/mobilen för snabba uppdateringar. Nu kommer de att kunna läsa sina lokala nyheter där också.
Relaterade inlägg: En bastion faller – Jönköpings-Posten blir snart med riktig nättidning (110403)
Välkommen till framtiden! hälsar redaktionschefen Mats Ottosson i sin krönika vilket har renderat en hel del roade kommentarer i sociala medier eftersom JP i praktiken är en av de sista tidningarna att ta steget ut på webben. Men bättre sent än aldrig.
Lite väl tillbakahållen design, skulle jag säga om premiärlayouten. Klokt tänkt med en betalningslösning på plats redan från början, är en annan reflektion. Och framför allt tänker jag att det blir ett lyft för läsarna – är de som folk är mest tar många av dem redan del av nyheter på nätet/i mobilen, och de har vant sig vid att gå till nätet/mobilen för snabba uppdateringar. Nu kommer de att kunna läsa sina lokala nyheter där också.
Relaterade inlägg: En bastion faller – Jönköpings-Posten blir snart med riktig nättidning (110403)
19 maj 2013
Om kritiskt granskande vetenskapsjournalistik
och problematisk pseudovetenskapsjournalistik
Den senaste tiden har vetenskapsjournalistiken debatterats och kritiserats, till exempel i förra veckans specialprogram av Medierna i P1 (läs och lyssna här).
Själv är jag förtjust i vetenskapsjournalistik. Eller rättare sagt: Jag är förtjust i vissa delar av det som går under samlingsnamnet vetenskapsjournalistik. För vetenskapsjournalistik kan nämligen vara väldigt olika saker.
Till att börja med har vi den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken. Den är baserad på kunskap, journalisterna är väl utbildade, pålästa och uppdaterade inom sitt bevakningsområde, de förmår ställa relevanta frågor samtidigt som de värderar just den aktuella forskning de rapporterar om i förhållande till vetenskapsläget.
Det är här vi hittar de verkliga vetenskapsjournalisterna, de som tyvärr är allt mer sällsynta på landets redaktioner. Det är den här typen av vetenskapsjournalistik som jag själv är så förtjust i.
Sedan har vi vetenskapsjournalistik som ser vetenskap och forskning som ett bevakningsområde som kan bidra med spännande idéer och uppslag till reportage och feature, alltså ett slags innehållsleverantör. Det kan handla om allt från senaste rönen om "Så kan du fördröja åldrandet" till "Framtidens datorer – så här kan de se ut" eller "Vem sköt Karl XII?".
En slags populärvetenskap light, alltså. Och egentligen inga fel på vare sig bevakning eller innehåll, men jämfört med den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken så saknas det kritiskt granskande. Journalisterna saknar egna kunskaper om det de skriver om, och därför riskerar det att bli lite platt. Däremot är den här typen av vetenskapsjournalistik ofta mycket underhållande.
"När journalister ringer och 'vill ha med en liten expertröst' blir jag lite störd," konstaterade en kollega nyligen. Hen är inte ensam – varken om att bli uppringd av journalister eller om att bli lite störd.
Journalister ringer vanligtvis och "vill ha med en liten expertröst" – även om de flesta brukar vara artiga nog att inte uttrycka sig just så – av två anledningar: Antingen behöver de just en liten expertröst till sin artikel för att de måste ha ytterligare en röst i texten (dramaturgi), eller så behöver de någon som säger emot alternativt håller med (journalistisk objektivitet).
Och det här är egentligen ingenting att säga om. Så här fungerar journalistiken. Synd bara att så många redaktioner verkar tycka att det ska räknas som vetenskapsjournalistik bara för att de ringt en forskare.
Men journalister ringer inte bara för att de "vill ha med en liten expertröst". De ringer också för att kolla hur saker funkar, hur man kan se på ditten eller datten, för att få jämförelser bakåt i tiden eller förutsägelser vad som kommer att hända. För att använda forskarspråk använder de sig av forskare för informantintervjuer.
Som medieforskare kan man till exempel få berätta för en journalist om mekanismerna i ett nyhetsdrev, eller jämföra olika politiska kampanjstrategier, eller ge ett historiskt perspektiv på hur kvinnor har skildrats i annonser. Lite som att ge en journalist en privat föreläsning i ett ämne.
De flesta forskare jag känner ställer gärna upp på den här typen av informantintervjuer, trots att vi varken får betalt eller cred (eller ens ett pratminus) för det. Vi ser det som en del av den så kallade tredje uppgiften, helt enkelt. Och ofta är det ganska trevligt att prata en stund med en någorlunda nyfiken och intresserad person.
Det stora problemet uppstår när en journalist som inte är väl utbildad, påläst och uppdaterad inom ett vetenskapligt område får för sig att hen ska ägna sig åt kritiskt granskande vetenskapsjournalistik, och att det "kritiskt granskande" består i att journalisten själv ger sig på att kontrollera eller ifrågasätta en forskares påståenden eller rön – utan att ha någon egen sakkunskap. Och när det forskaren tror är en informell informantintervju inte alls är en informell informantintervju, utan en intervju som spelas in och kommer att publiceras/sändas under helt andra förutsättningar.
Jag tycker mig märka att den här typen av pseudovetenskapsjournalistik blir allt vanligare. Det är en trist utveckling på många sätt, inte minst för att den riskerar att rasera såväl forskarnas förtroende för journalistiken som allmänhetens förtroende för vetenskapen.
Uppdatering 130521: Jales Rehman skriver i The Guardian om farorna med infotainment science journalism (läs här).
Själv är jag förtjust i vetenskapsjournalistik. Eller rättare sagt: Jag är förtjust i vissa delar av det som går under samlingsnamnet vetenskapsjournalistik. För vetenskapsjournalistik kan nämligen vara väldigt olika saker.
Till att börja med har vi den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken. Den är baserad på kunskap, journalisterna är väl utbildade, pålästa och uppdaterade inom sitt bevakningsområde, de förmår ställa relevanta frågor samtidigt som de värderar just den aktuella forskning de rapporterar om i förhållande till vetenskapsläget.
Det är här vi hittar de verkliga vetenskapsjournalisterna, de som tyvärr är allt mer sällsynta på landets redaktioner. Det är den här typen av vetenskapsjournalistik som jag själv är så förtjust i.
Sedan har vi vetenskapsjournalistik som ser vetenskap och forskning som ett bevakningsområde som kan bidra med spännande idéer och uppslag till reportage och feature, alltså ett slags innehållsleverantör. Det kan handla om allt från senaste rönen om "Så kan du fördröja åldrandet" till "Framtidens datorer – så här kan de se ut" eller "Vem sköt Karl XII?".
En slags populärvetenskap light, alltså. Och egentligen inga fel på vare sig bevakning eller innehåll, men jämfört med den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken så saknas det kritiskt granskande. Journalisterna saknar egna kunskaper om det de skriver om, och därför riskerar det att bli lite platt. Däremot är den här typen av vetenskapsjournalistik ofta mycket underhållande.
"När journalister ringer och 'vill ha med en liten expertröst' blir jag lite störd," konstaterade en kollega nyligen. Hen är inte ensam – varken om att bli uppringd av journalister eller om att bli lite störd.
Journalister ringer vanligtvis och "vill ha med en liten expertröst" – även om de flesta brukar vara artiga nog att inte uttrycka sig just så – av två anledningar: Antingen behöver de just en liten expertröst till sin artikel för att de måste ha ytterligare en röst i texten (dramaturgi), eller så behöver de någon som säger emot alternativt håller med (journalistisk objektivitet).
Och det här är egentligen ingenting att säga om. Så här fungerar journalistiken. Synd bara att så många redaktioner verkar tycka att det ska räknas som vetenskapsjournalistik bara för att de ringt en forskare.
Men journalister ringer inte bara för att de "vill ha med en liten expertröst". De ringer också för att kolla hur saker funkar, hur man kan se på ditten eller datten, för att få jämförelser bakåt i tiden eller förutsägelser vad som kommer att hända. För att använda forskarspråk använder de sig av forskare för informantintervjuer.
Som medieforskare kan man till exempel få berätta för en journalist om mekanismerna i ett nyhetsdrev, eller jämföra olika politiska kampanjstrategier, eller ge ett historiskt perspektiv på hur kvinnor har skildrats i annonser. Lite som att ge en journalist en privat föreläsning i ett ämne.
De flesta forskare jag känner ställer gärna upp på den här typen av informantintervjuer, trots att vi varken får betalt eller cred (eller ens ett pratminus) för det. Vi ser det som en del av den så kallade tredje uppgiften, helt enkelt. Och ofta är det ganska trevligt att prata en stund med en någorlunda nyfiken och intresserad person.
Det stora problemet uppstår när en journalist som inte är väl utbildad, påläst och uppdaterad inom ett vetenskapligt område får för sig att hen ska ägna sig åt kritiskt granskande vetenskapsjournalistik, och att det "kritiskt granskande" består i att journalisten själv ger sig på att kontrollera eller ifrågasätta en forskares påståenden eller rön – utan att ha någon egen sakkunskap. Och när det forskaren tror är en informell informantintervju inte alls är en informell informantintervju, utan en intervju som spelas in och kommer att publiceras/sändas under helt andra förutsättningar.
Jag tycker mig märka att den här typen av pseudovetenskapsjournalistik blir allt vanligare. Det är en trist utveckling på många sätt, inte minst för att den riskerar att rasera såväl forskarnas förtroende för journalistiken som allmänhetens förtroende för vetenskapen.
Uppdatering 130521: Jales Rehman skriver i The Guardian om farorna med infotainment science journalism (läs här).
11 maj 2013
Det skrämmande hotet och hatet mot kvinnor
– och problem med statistiken
Idag presenterar Svenska Dagbladet en enkätundersökning redaktionen gjort bland våra kvinnliga riksdagsledamöter (läs hela granskningen här). Undersökningen visar att varannan riksdagskvinna har hotats det senaste året.
Resultatet stämmer väl överens med resultaten från Journalistpanelen som presenterades av JMG tidigare i veckan. 33 procent av de kvinnliga journalisterna har hotats det senaste året.
Att kvinnliga politiker och journalister hotas i sådan omfattning är skrämmande. Helt jävla skrämmande.
När vi diskuterar de här frågorna måste vi dock komma ihåg att även manliga politiker och journalister hotas.
När det gäller journalisterna är det till och med så att fler manliga journalister utsatts för hot det senaste året: 35 procent (skillnaden mot de kvinnliga journalisterna är signifikant, alltså statistiskt säkerställd). Ser vi till det som i debatten populärt betecknas som "hat", alltså kränkningar och nedsättande omdömen, har 81 procent av männen respektive 74 procent av kvinnorna drabbats (också den här skillnaden är signifikant).
När det gäller hot mot manliga politiker vet vi inte hur det är – i alla fall inte enligt SvD:s undersökning. De manliga politikerna har nämligen inte fått frågan. (Som jämförelse kan nämnas att enligt en rapport från BRÅ utsattes 16 procent av landets förtroendevalda, alltså inte bara riksdagsledamöter, för hot under 2011.)
Missförstå mig nu inte – jag vill inte på något vis förringa problemet med de hot och det hat som kvinnor i offentligheten tvingas utstå. Problemet är väl känt, och många kvinnor har vittnat om vad de tvingas utstå (se till exempel Uppdrag Gransknings avsnitt om näthatet eller läs JMG-uppsatsen För lite kuk om kränkningar av kvinnliga krönikörer).
Men man kan inte göra en undersökning på det sättet SvD gör: Man "vet" att kvinnliga politiker hotas, och då frågar man kvinnliga politiker om de hotas, och då får man svaret att kvinnliga politiker hotas. Men man kommer inte åt det verkliga problemet – hur kvinnor hotas, eller om och hur hoten mot kvinnor skiljer sig från hoten mot män. Till SvD:s försvar ska jag säga att de i sin granskning inte alls påstår att kvinnliga politiker hotas mer än manliga. Men undersökningen hade blivit så mycket bättre om samtliga riksdagsledamöter fått svara på enkäten.
Debatten kring hot utgår alltför ofta från att fler kvinnor än män drabbas. När det gäller journalister vet vi att det inte är sant. Däremot – det finns en hel del som tyder på det – kan det vara så att kvinnor hotas på ett annat sätt. Hoten är grövre, mer sexualiserade, mer personliga. Intensiteten högre.
Varför hotas så många av våra förtroendevalda och våra journalister? Varför är hotet och hatet mot just kvinnor så grovt? Och vad ska vi göra åt det? Det är inga lätta frågor som nu måste besvaras.
Fotnot: Journalistpanelens nyhetsbrev om hot och hat mot journalister, tabellbilaga och metodredovisning.
Resultatet stämmer väl överens med resultaten från Journalistpanelen som presenterades av JMG tidigare i veckan. 33 procent av de kvinnliga journalisterna har hotats det senaste året.
Att kvinnliga politiker och journalister hotas i sådan omfattning är skrämmande. Helt jävla skrämmande.
När vi diskuterar de här frågorna måste vi dock komma ihåg att även manliga politiker och journalister hotas.
När det gäller journalisterna är det till och med så att fler manliga journalister utsatts för hot det senaste året: 35 procent (skillnaden mot de kvinnliga journalisterna är signifikant, alltså statistiskt säkerställd). Ser vi till det som i debatten populärt betecknas som "hat", alltså kränkningar och nedsättande omdömen, har 81 procent av männen respektive 74 procent av kvinnorna drabbats (också den här skillnaden är signifikant).
När det gäller hot mot manliga politiker vet vi inte hur det är – i alla fall inte enligt SvD:s undersökning. De manliga politikerna har nämligen inte fått frågan. (Som jämförelse kan nämnas att enligt en rapport från BRÅ utsattes 16 procent av landets förtroendevalda, alltså inte bara riksdagsledamöter, för hot under 2011.)
Missförstå mig nu inte – jag vill inte på något vis förringa problemet med de hot och det hat som kvinnor i offentligheten tvingas utstå. Problemet är väl känt, och många kvinnor har vittnat om vad de tvingas utstå (se till exempel Uppdrag Gransknings avsnitt om näthatet eller läs JMG-uppsatsen För lite kuk om kränkningar av kvinnliga krönikörer).
Men man kan inte göra en undersökning på det sättet SvD gör: Man "vet" att kvinnliga politiker hotas, och då frågar man kvinnliga politiker om de hotas, och då får man svaret att kvinnliga politiker hotas. Men man kommer inte åt det verkliga problemet – hur kvinnor hotas, eller om och hur hoten mot kvinnor skiljer sig från hoten mot män. Till SvD:s försvar ska jag säga att de i sin granskning inte alls påstår att kvinnliga politiker hotas mer än manliga. Men undersökningen hade blivit så mycket bättre om samtliga riksdagsledamöter fått svara på enkäten.
Debatten kring hot utgår alltför ofta från att fler kvinnor än män drabbas. När det gäller journalister vet vi att det inte är sant. Däremot – det finns en hel del som tyder på det – kan det vara så att kvinnor hotas på ett annat sätt. Hoten är grövre, mer sexualiserade, mer personliga. Intensiteten högre.
Varför hotas så många av våra förtroendevalda och våra journalister? Varför är hotet och hatet mot just kvinnor så grovt? Och vad ska vi göra åt det? Det är inga lätta frågor som nu måste besvaras.
Fotnot: Journalistpanelens nyhetsbrev om hot och hat mot journalister, tabellbilaga och metodredovisning.
6 maj 2013
Är Ring P1 det nya Bar & Politik?
Egentligen skulle det här inlägget handla om utrikesminister Carl Bildts val att slå en signal till Ring P1 idag.
Jag tänkte rada exempel på strategier för att undvika reportrar med svåra frågor, och följa upp med exempel på hur man som till exempel politiker själv kan ta kontroll över en medierapportering.
Och så tänkte jag avsluta med något lite lagom ironiskt om Ring P1 som det nya Bar & Politik där alla vill – eller känner att de måste – vara med.
Men det vill sig inte. Ibland är det svårt att överträffa verkligheten. Därför hänvisar jag i all enkelhet till Ekots egen text. Den som vill kan komplettera med Dagens Medias intervju med Björn Häger tidigare i vår om Carl Bildts mediestrategier. (Uppdaterat: Läs gärna Kulturnyheternas intervju med Anne Lagercrantz, chef för Ekot, också.)
Jag är fullständigt övertygad om att andra kommer att lyckas med både satiren och den kritiska analysen.
Fotnot: För tydlighetens skull vill jag påpeka att det inte alls är fel att ringa in till Ring P1 och säga vad man tycker – eller att lyssna, för den delen. Men jag tycker det blir smått patetiskt – och alldeles för genomskinligt – när man försöker undvika journalistiken på det här sättet.
Jag tänkte rada exempel på strategier för att undvika reportrar med svåra frågor, och följa upp med exempel på hur man som till exempel politiker själv kan ta kontroll över en medierapportering.
Och så tänkte jag avsluta med något lite lagom ironiskt om Ring P1 som det nya Bar & Politik där alla vill – eller känner att de måste – vara med.
Men det vill sig inte. Ibland är det svårt att överträffa verkligheten. Därför hänvisar jag i all enkelhet till Ekots egen text. Den som vill kan komplettera med Dagens Medias intervju med Björn Häger tidigare i vår om Carl Bildts mediestrategier. (Uppdaterat: Läs gärna Kulturnyheternas intervju med Anne Lagercrantz, chef för Ekot, också.)
Jag är fullständigt övertygad om att andra kommer att lyckas med både satiren och den kritiska analysen.
Fotnot: För tydlighetens skull vill jag påpeka att det inte alls är fel att ringa in till Ring P1 och säga vad man tycker – eller att lyssna, för den delen. Men jag tycker det blir smått patetiskt – och alldeles för genomskinligt – när man försöker undvika journalistiken på det här sättet.
2 maj 2013
25 år sedan Lackalänga eller När jag rasade i DN
I vår är det 25 år sedan jag – och ett helt gäng fantastiska människor – lämnade journalistlinjen på Kalix folkhögskola efter avslutad utbildning.
25 år sedan – tänk vad tiden ändå går fort. Och hur avlägset det ändå känns. Jag sökte någonstans mellan 15 och 20 sommarjobb våren 1988. Jag fick fler än tio. Det var bara att vraka och välja var jag ville tillbringa sommaren. Jag valde Karlstad och Värmlands Folkblad först (bra rykte), men Länstidningen i Östersund lyckades övertala mig att komma dit istället. Inte hade jag väl en tanke på att jag skulle bli kvar i Östersund i mer än ett decennium …
Det är också 25 år sedan tv-serien Lackalänga, inser jag när jag botaniserar i SVT:s Öppet arkiv. Jag såg om första avsnittet härom kvällen – det har inte åldrats väl, om jag säger så.
Det betyder att det också är 25 år sedan jag intervjuades i DN och ”rasade” över den ”nidbild” av folkhögskolorna som spreds genom serien, och den skada en sådan bild kunde ge.
I själva verket gick det till så att en av reportrarna på DN:s tv-bilaga, själv en gammal Kalix-student, helt enkelt ringde till vår klassföreståndare och frågade om inte hon hade någon student som kunde ha åsikter. Och av någon numera okänd anledning föll lotten på mig. Och väluppfostrad som jag var (då) levererade jag snällt de pratminus som behövdes till texten.
Fotnot: SVT:s Öppet arkiv har inlett med ganska begränsade nedslag i den svenska tv-historien, men fylls på successivt. Det är lätt – alltför lätt – att fastna.
25 år sedan – tänk vad tiden ändå går fort. Och hur avlägset det ändå känns. Jag sökte någonstans mellan 15 och 20 sommarjobb våren 1988. Jag fick fler än tio. Det var bara att vraka och välja var jag ville tillbringa sommaren. Jag valde Karlstad och Värmlands Folkblad först (bra rykte), men Länstidningen i Östersund lyckades övertala mig att komma dit istället. Inte hade jag väl en tanke på att jag skulle bli kvar i Östersund i mer än ett decennium …
Det är också 25 år sedan tv-serien Lackalänga, inser jag när jag botaniserar i SVT:s Öppet arkiv. Jag såg om första avsnittet härom kvällen – det har inte åldrats väl, om jag säger så.
Det betyder att det också är 25 år sedan jag intervjuades i DN och ”rasade” över den ”nidbild” av folkhögskolorna som spreds genom serien, och den skada en sådan bild kunde ge.
I själva verket gick det till så att en av reportrarna på DN:s tv-bilaga, själv en gammal Kalix-student, helt enkelt ringde till vår klassföreståndare och frågade om inte hon hade någon student som kunde ha åsikter. Och av någon numera okänd anledning föll lotten på mig. Och väluppfostrad som jag var (då) levererade jag snällt de pratminus som behövdes till texten.
Fotnot: SVT:s Öppet arkiv har inlett med ganska begränsade nedslag i den svenska tv-historien, men fylls på successivt. Det är lätt – alltför lätt – att fastna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)