Sidor

6 mars 2013

Strunta i skeptikerna och lär pragmatikerna mer!

Det finns många fördelar med att journalister är aktiva i sociala medier, både ur redaktionellt perspektiv och ur de enskilda journalisternas perspektiv. Ökad transparens ger ökad trovärdighet, på många plan.
     Sociala medier är dessutom, rätt utnyttjade, utmärkta redskap för publikdialog. För att inte tala om att dialogen i sociala medier kan ge både nyhetstips och goda kontakter. För att bara ta några exempel.
     Hur ska man då få alla journalister att bli mer aktiva? Hur ska man omvända skeptikerna?
     Mitt svar är att det ska man inte.
Som jag skrev igår kan den svenska journalistkåren delas in i tre grupper vad gäller användningen av sociala medier:
  • Skeptikerna utgör mellan 10 och 15 procent av kåren. De använder sociala medier, men sparsamt.
  • Pragmatikerna utgör den stora majoriteten. De ser klara nyttor med sin sociala medier-användning, men postar sällan egna inlägg.
  • Entusiasterna är inte fler än max fem procent. De är på sociala medier dygnet runt, och kan nog svårligen tänka sig ett yrkesliv utan sociala medier.
Om jag skulle få ge ett enda råd till alla de redaktioner som nu arbetar med internutbildning och sociala medier-strategier, så skulle det lyda: Strunta i skeptikerna!
     Att skeptikerna inte är flitigare användare beror inte på att de inte förstått eller inte vill förstå. De har gjort sin analys och kommit fram att sociala medier-livet – där professionellt och privat ofta blandas – är inte för dem. Det måste man respektera.
     Strunta i entusiasterna också! De klarar sig bra ändå.
     Satsa istället utbildningsinsatser på pragmatikerna, och hjälp dem att använda sociala medier ännu bättre. I första hand som ett arbetsredskap: Hur bygger man upp effektiva flöden? Hur bygger man sitt nätverk? Hur ska man hantera publikdialogen, så att den blir givande för alla parter? Hur kan man använda sociala medier för crowdsourcing? Hur bygger man ett varumärke som är till nytta för såväl individen som redaktionen?
     Och glöm heller inte att diskussionen om var gränserna egentligen går – mellan professionell och privat, mellan arbetstid och fritid, mellan debattglädje och eget kampanjande – den är viktig, och i den kan alla delta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar