Därför är extremerna inte särskilt intressanta för mig som medieforskare

Jag sitter och funderar på det här med extrema fall, eller outliers som de också kallas i forskningsvärlden.
     Visst är det spännande med variabelvärden eller enskilda case som avviker rejält från resten. De där sommardagarna när temperaturen låg över 25, till exempel – det är ju de man kommer ihåg. Eller den där studenten som skrev VG på samtliga tentor. Eller tågresan genom landet som faktiskt gick som tåget.
     Men det är inte säkert att det är just extremfallen man ska forska på. Det beror lite på vad man är ute efter. För mig som forskar på hur journalister använder sociala medier är extremfallen intressanta mest som kuriosa. Jag återkommer till hur lite längre fram.

Just nu funderar jag på mitt urval till nästa steg i min avhandling, när jag ska genomföra intervjuer med journalister om hur de använder sociala medier. I princip finns det två sätt att konstruera ett urval för den här typen av studier. Antingen väljer jag journalister som åtminstone på ytan är ganska lika – ungefär lika gamla, på samma typ av arbetsplatser, med liknande arbetsuppgifter – för att i analysen försöka se hur de skiljer sig åt och varför de gör det. Eller så väljer jag journalister som är så olika som möjligt – olika åldrar, spridda över landet, på olika medier etc – och försöker hitta likheterna. 
     Jag kommer att göra mitt urval efter mest olika-principen. Men jag vill inte ha med något extremt fall. Jag vill ju veta hur journalistkåren använder sociala medier, och i det fallet är extremfallen tämligen ointressanta. De mer "normala" variationerna, om jag får kalla dem så, är så mycket mer betydelsefulla och intressanta. Att det finns enskilda journalister som vägrar allt vad sociala medier heter, eller tvärt om, säger inte så mycket om de där nittioniokommanittionio procenten däremellan.
     Utom som kuriosa. Ett extremfall kan användas för att tydliggöra teoretiska problem och konflikter exempelvis vad gäller yrkesetik, yrkeskunskaper, arbetsgivaransvar, utgivaransvar eller nätverk – alltså när man diskuterar var gränserna egentligen går och vad som händer när gränserna passeras.

Fotnot: Också när man som forskare använder avancerade statistiska metoder för att analysera en större mängd data ställer extremfallen till det så pass att man helt enkelt i många fall plockar bort dem ur materialet. De kan till exempel höja eller sänka medelvärden orimligt mycket, eller ändra den viktiga lutningskoefficcienten i regressionsanalyser. Det är kanske bäst att påpeka att jag talar om ännu mer extrema fall än varma sommardagar, duktiga studenter eller tåg som går i tid. 

Politologerna bjuder på aktuell statsvetenskap

Idag har en ny statsvetenskaplig blogg publicerats – Politologerna. Bloggen kommer att drivas gemensamt av statsvetare från Göteborgs universitet, Linköpings universitet och SCB. Så här presenterar de sig själva:

Syftet med bloggen Politologerna är att bidra med välgrundade, ofta empiriska, och lättillgängliga observationer om svensk politik. Vi förmedlar forskning men även enkla deskriptiva resultat och analyser. Vi vill väcka debatt om svensk politik, men driver ingen partipolitik och undviker att vara politiserande.

Fakta, med andra ord. Och statistiska analyser av hur det har varit – och vilka slutsatser man eventuellt kan dra av det.
     Första inlägget handlar om hur länge svenska partiledare stannar på sin post, och om chansen (eller risken) att vi kommer att få se ett partiledarbyte i något av riksdagspartierna under 2013. Statistiken säger för övrigt att det är lite, lite högre chans att vi får se ett partiledarbyte under året (53 procent) än att vi inte gör det (47 procent).
     Första inlägget är skrivet av Politologernas initiativtagare Anders Sundell, doktorand vid Göteborgs universitet.

Om jag fick önska en enda sak av Politologerna är det att varje inlägg signeras av skribenten. Förutom att det ökar transparensen, så hjälper det också läsarna att värdera varje enskilt inlägg. Det går visserligen att lista ut vem som skrivit vad genom att klicka på författararkivet i högerspalten, men med tiden kan det bli rätt många namn att gå igenom innan man hittar vem som skrivit ett enskilt inlägg.
     Med den reservationen lägger jag Politologerna till mitt eget rss-flöde. Jag är fullständigt övertygad om att den kommer att bjuda på intressant läsning fortsättningsvis för alla som är det minsta lilla intresserade av svensk politik och samhälle.

I min egen vänsterspalt hittar du flera olika bloggrullar: Medieforskning, Medier, Göteborgs universitet (där du till exempel hittar Politologen) samt Diverse. Där kanske finns något intressant för dig också?


Uppdatering 130113: Det är en hel del saker att ställa in när man startar en ny blogg, och det är sällan allt blir rätt omedelbart. Men från och med nu tycks det som om alla inlägg är signerade. Bra!

Politikens personifiering tydligast i kvällspressen

Stämmer det att mediernas bevakning av politiken blivit allt mer personfixerad och till och med partiledarfokuserad?

     Reflexmässigt skulle jag själv svara "Självklart!" på den frågan. Men då skulle jag ha fel.

     Visst, de svenska kvällstidningarna går utan tvekan mot allt mer personfixering i den politiska bevakningen. Men trenden är inte alls lika tydlig om man istället tittar på de stora morgontidningarna, Sveriges Radio eller TV4 under de senaste tre decennierna.

     Partiledarna får visserligen mer plats i medierna idag än för 30 år sedan, samtidigt som det också finns ett ökat intresse att skriva om personen bakom själva positionen – familj och familjeliv lyfts fram på ett helt annat sätt idag. Nyhetsmedierna har dessutom fler bilder på partiledarna idag än för 30 år sedan.

     Men en generell personifiering av politiken handlar det alltså inte om. 

Idag disputerar JMG:s Johannes Bjerling med avhandlingen The Personalisation of Swedish Politics. Party Leaders in the Election Coverage 1979–2010. Det är alltså Johannes "fel" att jag får lära om om politikens personifiering, och i fortsättningen byta ut mitt "Självklart!" mot ett "Jo, på ett sätt är det så. Å andra sidan…" Det gör jag så gärna!

Fotnot: Du kan läsa mer om avhandlingen här, och ladda ner hela boken (pdf) här. Gör det!

Underbar ironi när årets folkbildare och förvillare utses

Det är inte så lite ironiskt att Vetenskap och Folkbildnings utmärkelse för Årets folkbildare 2012 går till P1:s Medierna, samtidigt som P3:s Nyhetsguiden utses till Årets förvillare (läs motiveringarna här).
     Medierna granskade nämligen Nyhetsguidens tämligen usla rapportering om riskerna med HPV-vaccinet. Du kan läsa mer om inslaget, och lyssna, här.

Jag har tjatat om det förut, och Medierna tjatar om det: Journalister måste lära sig statistikens grunder, och vad som menas med urval, svarsfrekvens och bortfall.
     Dessutom måste journalister lära sig vad som menas med anekdotisk bevisföring. Nyhetsguidens redaktion spekulerade i HPB-vaccinets farlighet och hänvisade till "internet" samt till en ung kvinna som hade drabbats av besvär som inte är bekräftade biverkningar. Spekulation leder inte till bevis.

Grattis till Medierna, säger jag. Till P3 Nyheter, som ersätter Nyhetsguiden, sänder jag en önskan om att redaktionen undviker att likställa beprövad vetenskap med individuell övertygelse.


Relaterade inlägg: Urvall, svarsfrekvens och bortfall – så enkelt men uppenbarligen ändå så svårt (120225), Ateism, fetma och anekdotisk bevisföring (110104)

Ännu mer slow-tv från NRK – vad blir först ut på SVT?

Nu har NRK gjort det igen. Över miljonen bänkade sig framför tv:n för att följa med på en tur längs Nordlandsbanen. NRK Hordaland, som producerade, bjöd inte bara på vackra turer på sträckan Trondheim–Bodö, utan lyckades dessutom visa sträckan under alla fyra årstider – och sända resan parallellt i radio. Jag är imponerad!
     Egentligen borde det inte fungera. NRK:s slow-tv är precis tvärtom mot vad alla förståsigpåare predikar. En resa sänds antingen i direktsändning, som fem dygn med Hurtigrutten (vilket lockade 2,5 miljoner tittare). Eller så filmas sträckan och visas i efterhand, utan klipp eller överhoppade mindre vackra vyer, som sju timmar på Bergensbanen (vilket lockade 1,2 miljoner tittare).
     Resan längs den 73 mil långa Nordlandsbanen tar knappa tio timmar. Programchefen Rune Møklebust säger så här till NRK om tittarsuccén:

Jag tror det er flere grunner till att folk ser på; naturen, det å kjenne seg igen, det å reise, og det lett hypnotiserende bildet av skinnene. Det i seg selv at det er diametralt motsatt av hva som vanligtvis går på tv, er også en av de viktigste grunnene.

Vad blir först ut på SVT? Dalslands kanal är givet, liksom Göta kanal. På räls har vi Inlandsbanan, och tåget mellan Kiruna och Narvik (jag har åkt malmtågslok längs den banan – det är något av det häftigaste jag gjort i resväg). Gör det bara inte till en reality-såpa, för då försvinner hela magin med slow-tv!



Fotnot: Följ med längs Nordlandsbanan här: Nordlandsbanen minutt for minutt.

Relaterade inlägg: Paradoxen slow-tv lockar tittarna – idag följer vi med längs Telemarkskanalen (120826)