En glad (nåja) välgörenhets-klickare

Jag är en så kallad happy clicker. Så kallas alla vi som fyller i marknads- och opinionsundersökningar av olika slag mot löftet att få något i gengäld. Det kan röra sig om sådant som en trisslott, reda pengar eller chansen att vinna en bil.
     Som forskare i akademien, som dessutom arbetar med enkätundersökningar i min forskning, har jag inte mycket till övers för studier som bygger på happy clickers. Trovärdigheten i den typen av studier är nämligen nära nog noll, bland annat beroende på det tveksamma urvalet.

Att erbjuda deltagarna ersättning för sitt deltagande är, enligt min åsikt, mindre problematiskt i rena marknadsundersökningar. Marknadsundersökningar är kommersiella produkter från början till slut, och har ingenting med vare sig opinionsundersökningar eller forskning att göra. Är ett företag så korkat att de vill betala för en undersökning om vad folk eventuellt tycker om deras varumärke får de gärna göra det.
     Och är ett företag så korkat att de vill betala en för undersökning som betalar mig för att tala om vilken reklam jag har lagt märke till den senaste tiden får de gärna göra det också. Jag svarar sanningsenligt på alla frågor, men jag kan inte hjälpa att jag är extremt bra på att sortera bort alla reklamintryck i min vardag. Dessutom passar jag på att studera surveymetodik, framför allt hur kommersiella paneler ställer sina frågor och skillnader gentemot hur mer seriösa (icke-kommersiella) undersökningar utformas.

Jag vill föreslå en ny beteckning, donation clicker, för sådana som jag som visserligen får ersättning för vårt deltagande men som skänker bort ersättningen dit den gör bättre nytta.
     Idag har denna donation clicker fört över 193 kronor till Världsnaturfonden. Det är mindre pengar än ifjol – kanske har DN-panelen börjat misstänka att jag kanske inte är en ideal paneldeltagare?


Relaterade inlägg: Jag är marknadspanelernas värsta mardröm (111210), Alla dessa frågor med värdelösa svar (121217)

Gaykultur, homopropaganda och referrer spam (Gay culture, homosexual propaganda and spam)

Ett exempel på homopropaganda. 

Den senaste tiden har jag haft en massa bloggläsare i Ryssland och Ukraina. Dessa vill jag idag uppmärksamma på att denna blogg innehåller massor av gaykultur och homopropaganda.
     Eller ja, det är nog inte så att jag har någon enda läsare i varken Ryssland eller Ukraina.
     Däremot har bloggen drabbats av såväl referrer spam som comment spam. 

Referrer spam ser ut som om en webbplats länkar till dig, men det gör den inte. Det man hoppas på är att få en länk tillbaka (t ex eftersom många automatiskt publicerar listor på "länkande webbplatser") och därigenom ranka lite högre hos exempelvis Google. Alltså en slags sökmotoroptimering. Ibland innehåller länken virus.
     Comment spam är kommentarer som väl är tänkta att se allmänt uppskattande ut ("oj, vilket intressant blogginlägg") och som innehåller en länk. Också här hoppas man på publicering och klick på den här länken, också här handlar det om sökmotoroptimering eller att sprida virus.

Såväl referrer spam som comment spam är lite som fotsvamp – svårt att helt bli av med när man väl drabbats. Som läsare ser ni varken eller, eftersom jag inte publicerar "länkande webbplatser" och förhandsmodererar alla kommentarer.
     Men jag kan inte låta bli att retas lite med de som står bakom, om någon nu skulle få för sig att faktiskt besöka min blogg.

* * *

In English: This blog is currently sent a lot of referrer spam and comment spam, mostly originating from Russia and Ukraine. I can't do much about the spam – except from not publishing it, of course. But I can warn my spammers and potential readers in Russia and Ukraine that this blog contains a lot of gay culture as well as homosexual propaganda.

Röda kajaker och citizen journalism – omDarwin och journalistikens utveckling

Min första tanke är "wow!". Jag läser vidare och funderar lite på hur korkat folk kan bete sig. Sen konstaterar jag att nästa gång jag föreläser om publikorientering, citizen journalism och crowdsourcing måste jag komma ihåg att uppdatera powerpointen.

     Idag läser jag nämligen i The Guardian att John Darwin arresterats för att ha rest till Ukraina utan tillstånd. 

     "Vem är John Darwin?" undrar alla ni som inte hört just den föreläsningen. Jo, fallet John Darwin beskrivs i delar av journalistikforskningen som ett av de första exemplen på det som nu kallas citizen journalism (medborgarjournalistik på svenska). 

Historien i korthet: I december 2007 klev en man in på en brittisk polisstation och sa att han trodde att han var rapporterad försvunnen. Och det var han. John Darwin hade gett sig ut att paddla kajak i mars 2002 och inte kommit hem igen. Hans hustru rapporterade honom försvunnen, och ett år senare dödförklarades han. 

     Fem år senare återvände han alltså, och hävdade att han lidit av minnesförlust. 

     Medge att det är en fantastisk historia. Medierna var i och för sig lite tveksamma, och det var ju lite konstigt kanske att frun emigrerat till Panama strax innan maken återvände, men… en bra nyhet är ju ändå en bra nyhet och medierna lät sig nöja.

     Det var en ensamstående mamma med en son som hade svårt att sova om nätterna – jo, hon beskrivs faktiskt så – som spräckte historien. Hon gjorde en sökning på Google, "John + Annie + Panama", och fick träff på en bild som låg på en fastighetsmäklares sida och som var tagen 2006. 

     "Jag ringde till polisen i Cleveland," har småbarnsmamman berättat. 

Naturligtvis hade det varit bättre för historieskrivningen och journalistikforskningen om småbarnsmamman hade publicerat avslöjandet på en egen blogg, eller ringt sin lokaltidning istället. Den här historien brukar ändå berättas som ett lysande exempel på vad som kan hända när folk struntar i de vanliga nyhetskanalerna och letar upp sina egna nyheter, och som ett exempel på hur nyhetsförmedlingen demokratiserats. 

     Exemplet finns beskrivet i forskningsrapporten Red Kayaks and Hidden Gold av John Kelly, publicerad av Reuters Institute for the Study of Journalism 2009 (pdf). 

     Journalistiken har förändrats en hel del sedan dess (det låter nästan som en underdrift att säga så). Tänk bara privatgrävarna på Flashback, eller alla fantastiska crowdsourcing-projekt på landets nyhetsredaktioner. Jag tror i och för sig att folk alltid har förmått hitta eller bidra till sina egna nyheter, men idag har redaktionerna blivit så mycket bättre på att se publiken som en verklig och viktig resurs i nyhetsarbetet. Samtidigt som allt fler skapar och publicerar journalistik utanför den traditionella journalistikens plattformar. 

I The Guardian idag läser jag alltså att John Darwin arresterats igen. Han och hustrun dömdes båda till fängelse för bedrägeri, och är nu skilda. John Darwin blev villkorligt frigiven 2011. Han arresterades när han återvände från en resa till Ukraina (av alla ställen) och därmed hade brutit mot den villkorade frigivningen.

Därför har DN fel – annonsen är rasistisk

Jag tänker nu hävda att DN:s Hanne Kjöller har fel, och förklara varför. Jag vill dock påpeka att jag härmed inte ansluter till den debatt som fördes tidigare i höstas.

Dagens Nyheter har fått en hel del kritik för att tidningen valt att publicera en annons för boken Invandring och mörkläggning. I annonsen staplas fakta om invandringen på varann, och kritikerna menar att annonsen är rasistisk. DN:s chefredaktör och ansvarige utgivare Peter Wolodarski försvarar publiceringen med att DN måste ha högt i tak, framför allt med tanke på DN:s ledande ställning, och påpekar samtidigt att man gjort en egen faktakontroll av annonsens påståenden.
     I dagens DN går ledarredaktionens Hanne Kjöller ett steg längre och skriver under rubriken Allt är inte rasism som skorrar att det är "intellektuell slapphet" att kalla annonsen rasistisk: "Den som är rasist är också främlingsfientlig, men den som är främlingsfientlig behöver inte vara rasist. Men alltmer har de två begreppen slentrianmässigt kommit att användas som synonymer" skriver hon och hänvisar till en definition av rasism i Nationalencyklopedin.

Det är alltså här jag hävdar att DN och Hanne Kjöller har fel. Annonsen är rasistisk. Kanske inte enligt NE:s definition, men definitivt enligt definitionen av det som i den internationella litteraturen beskrivs som new racism. Kännetecknande för new racism är att man förnekar att man är rasistisk, samtidigt som man pekar på minoritets- eller invandrargruppers olikheter och påstådda tillkortakommanden (de kostar, är för många, begår mer brott, vill inte jobba, utnyttjar välfärden etc). Precis så som annonsen gör i sin uppräkning av fakta. Precis som de gör som säger att "vi måste våga ta debatten".
     Det spelar som ingen roll att alla faktauppgifter var för sig är korrekta (om än tagna ur sina sammanhang). Det sammantagna budskapet som levereras är ändå tydligt.
     Ibland måste man helt enkelt fundera över hur saker hänger ihop, hur en liten publicering kan ses som en del i ett större sammanhang och varför främlingsfientlighet också är rasism.


Fotnot: Jag är definitivt ingen diskursanalytiker. Jag vill ändå rekommendera Teun A. van Dijks artikel New(s) racism: A discourse analytical approach (pdf här, finns på hans site Discourse in Society) om mediernas roll i new racism.

Och vinnarna är…

Igår kväll prisades vinnarna i Nordic Data Journalism Awards under den nordiska datajournalistikkonferensen vid Södertörns högskola.
     Jag är själv inte på plats, och av twitterflödet att döma missar jag en massa intressanta föreläsningar om datainsamlingsmetoder, analysverktyg, presentationsmöjligheter etc.

I klassen Datadriven undersökande journalistik: Helsingin Sanomat Finnish lobbying.
     Motiveringen: "Imponerande metodiskt arbete inom ett fält som få journalister vågar sig på – nätverksanalys. Förmår utnyttja materialet optimalt, presentera det begripligt och samtidigt sätta fakta i ett större sammanhang. Variationen i visualiseringen ger många infallsvinklar på det breda datamaterialet. Tekniker och metoder kan återanvändas, och visar väg för digital medieproduktion. Ett praktexempel på vad en man med höga ambitioner och 'sisu' kan få till!"

     HS skriver själva om vinsten här (tror jag, min finska är inget vidare ska erkännas).

I klassen Data storytelling: Sunnmørspostens Rush i Ålesund. 

     Motiveringen: "En innovativ story där journalisterna verkligen har tagit datajournalistik ett steg längre. Lyckas engagera läsare på olika plattformar och i sociala medier, före och efter publiceringen. Visar att också en liten redaktion kan skapa originell och nyskapande datajournalistik. En fräsch fläkt bland alla bidrag. Datajournalistik behöver inte bara betyda databaser och siffror – det räcker ibland med en genialt enkel idé, med data på ett annorlunda sätt. Skjuter en pil rakt in i hjärtat!"

     Smp skriver själva om segern här.

I klassen Datadrivna applikationer: Aftonbladets Dödade kvinnor.  

     Motiveringen: "Viktig journalistik som också visar hur en dataapplikation kan användas i en publicering över en längre tidsperiod. Mycket ambitiös genomgång med stort genomslag i andra medier och i forskning. Visar hur mångsidig datajournalist är: den kan också beröra människoöden på ett djupt personligt plan. Utnyttjar webbformatet mycket bra, och ger en oförglömlig inblick i en del av samhället vi annars inte ser. Tyngden i materialet och de oändliga tragedierna lämnar ingen oberörd."

     Och Aftonbladet presenterar vinsten här.

Här är Nordens bästa datajournalistik!

Livet som doktorand: Samtidigt som jag (1) har skrivit klart konferenspaper/artikel om de svenska journalister som är mest aktiva på Twitter och hur de – faktiskt – skiljer sig från sina mindre aktiva kollegor, (2) har examinerat journaliststudenter på en hemtenta om journalistrollen och (3) handleder andra journaliststudenter i deras arbete med kandidatuppsatserna, så (4) sitter jag i juryn för Nordic Data Journalism Awards, det nordiska datajournalistikpriset. Livet som doktorand är med andra ord ganska gott denna regniga november.
     Datajournalistikpriserna delas ut i samband med konferensen Datajournalistik i Norden på Södertörns högskola i slutet av nästa vecka, och jag tänker inte berätta vilka som vinner. Däremot kan jag berätta att det varit fantastiskt roligt att gå igenom alla bidrag, 25 stycken, och i en första omgång vaska fram tolv nomineringar till de olika priserna:

I klassen Datadriven undersökande journalistik:

• Dagbladet: Null CTRL
• SVT: Miljöpejl
• VG: Barnehagegranskningen
• YLE: P-böter vid sjukhus och hälsocentraler
• Helsingin Sanomat: Finnish lobbying

I klassen Data storytelling:

• Bergens Tidende: Janne-saken
• Aftonbladet: Inkomstklyftorna
• Sunnmørsposten: Rush i Ålesund
• Trønder-Avisa: Felttoget

I klassen Datadrivna applikationer:

• Aftonbladet: Dödade kvinnor
• Helsingin Sanomat: Finnish lobbying
• YLE: You be the minister

Tittar man igenom de nominerade bidragen ovan ser man att datajournalistik kan vara väldigt olika saker, och det är också svårt att definiera begreppet och säga vad som skiljer datajournalistik från all annan sorts journalistik – när data kan vara så många olika saker. Minsta gemensamma nämnare skulle kunna vara att man använder programmering/mjukvara i processen att samla in, kombinera, analysera eller presentera information. "Data can be the source of data journalism, or it can be the tool with which the story is told – or it can be both", står det i The Data Journalism Handbook som finns tillgänglig online, och det är en definition så god som någon.

     Själv är jag speciellt förtjust i den datadrivna undersökande journalistiken, där journalister relativt enkelt kan analysera och – inte minst viktigt – åskådliggöra enorma mängder data. Titta på exemplen ovan, och fundera sedan lite över hur nyheterna blivit om det "bara" varit text, radio eller tv. 

Fotnot: Den som vill läsa mer om datajournalistik, eller inspireras, kan besöka  Journalism++.

Spännande journalistikforskning i Cardiff

Gammalt möter nytt på universitetet i Cardiff. Vartannat år möts
journalistikforskare och delar erfarenheter och rön.

Den här veckan har jag varit tillsammans med min kollega Annika Bergström, som också är undersökningsledare på SOM-institutet, på den ledande konferensen för journalistikforskare, Future of Journalism 2013 i Cardiff.

Annika och jag presenterade vårt paper Where the (inter)action is: Journalists' and the audiences' social media use. Vi jämför användar- och attityddata från Journalist '11 och SOM-undersökningen samma år, för att försöka besvara frågan om sociala medier egentligen är den där fantastiska plattformen där publik och journalister möts och interagerar på lika villkor.
     I korthet kommer vi fram till att nej, i alla fall inte ännu. Folk i allmänhet använder inte sociala medier särskilt mycket, och de unga som faktiskt använder är inte särskilt intresserade av nyheter – så varför skulle de vilja interagera med journalister? Användningsmönstren skiljer sig också åt – journalister är på sociala medier i jobbet, allmänheten i huvudsak av privata skäl. Publiken vill gärna ha möjligheter att dela material och interagera, men gör det mycket sällan i praktiken – samtidigt som journalister tycker det är bra att publiken är aktiv men själva inte vill till exempel delta aktivt i debatten i kommentarsfälten. Vill man se sociala medier som en plattform för där publik och journalister möts på lika villkor, eller för den delen om man ser på sociala medier ur ett redaktionellt perspektiv och ser det som en plattform för innehållsdistribution, deltagande, dialog och transparens så har man en del att jobba med, med andra ord.
     Vårt paper väckte en del uppmärksamhet under konferensen – positiv sådan. Det är få andra forskare världen runt som har möjlighet att använda den typen av data som vi är så bortskämda med på JMG. Dels är vi nästan ensamma om att göra en representativ journalistundersökning, och dessutom har vi alltså de representativa SOM-undersökningarna i huset. Att ställa två undersökningar mot varann, som Annika och jag gör i vårt paper, är lite som att jämföra äpplen och ananasar, men de forskare som läst vårt paper och lyssnade på presentationen tyckte att resultatet var väldigt intressanta.
     Vår presentation finns här (pdf), om någon är intresserad. Vi hade tolv minuter på oss att presentera huvuddragen i vårt paper, så presentationen är ganska kort.
     Dessutom så livebloggades den panel där vi ingick. Det referatet finns här. Sammanlagt livebloggades fem paneler (med mellan två och fem presentationer var), och där finns en hel del spännande att ta del av för den som är intresserad av journalistikforskning.

* * *

Det presenterades naturligtvis en massa spännande forskning kring journalistik på den här konferensen, som är en av de få som är intriktade mot bara journalistik. Kraven på att få delta är dessutom rätt höga; många vill vara med med bara runt en fjärdedel blir antagna.
     Mycket av den forskning som presenterades i år handlar om sociala medier på olika vis, annat handlade om publiken och olika former av deltagande.
     En studie av amerikanska tonåringar, som presenterades i samma panel som vårt paper, visar till exempel att tonåringar inte alls vill ha objektiva nyheter, de vill ha hjälp att förstå. Att man klart och tydligt talar om vems felet är, så att säga.
     Och i en europeisk studie om individanpassade nyheter (personalization) kunde man visa att publiken inte är så intresserad av personliga flöden som många kanske tror – man är nämligen rädd för att missa något viktigt, och samtidigt inte riktigt beredd att lägga tid och möda på att bygga ett personligt flöde som man litar på. Den där relevanta överblicken, smörgåsbordet av nyheter, är fortfarande kommersiellt gångbar, med andra ord.



Fotnot: Jag kan verkligen rekommendera en resa till Cardiff. Så länge det inte regnar alltför mycket verkar det vara en synnerligen trevlig stad. Många trevliga affärer att shoppa i, mysiga gator och överbyggda arkader. Men maten… man får helt enkelt försöka undvika det genuint brittiska.

Den mobila doktoranden (5): Några goda råd

Det finns ett par saker till jag skulle vilja skicka med de som kanske funderar på att bli mer mobila och till de som redan är det.

     Till att börja med: Bara för att du kan jobba överallt och när som helst betyder det inte att du ska göra det. Skilj på arbete och fritid! 

Säkerhetskopiera och synka din mobil och din platta! Själv har jag en liten söndagsritual där jag kopplar upp först plattan och sedan mobilen mot hemmadatorn (som i sin tur säkerhetskopieras automatiskt). Kontaktboken och vissa fotoalbum (för privat bruk) synkas, och samtidigt säkerhetskopieras allt innehåll.
     Den dag jag faktiskt lyckades sjabbla bort alla föreläsningsanteckningar hittade jag dem i backupen – efter att jag svurit ve och förbannelse en lång stund. Först över det faktum att jag lyckats få dem att försvinna (vet fortfarande inte riktigt hur) och sedan över att det inte var helt lätt att hitta säkerhetskopian på hemmadatorn (nu vet jag var).

Uppdatera alla program och appar kontinuerligt! Uppdateringarna innehåller små förbättringar, fixade småfel och ibland igentäppta säkerhetshål. Det är inte speciellt besvärligt att se till att hålla sig med senaste versionen.

På plattan eller i mobilen? Du måste inte ha alla appar på båda ställena. De flesta av de appar jag har för att skriva har jag bara på plattan – det är för pilligt att hålla på med sådant i mobilen.

Släng alla appar du ändå inte använder! De tar bara en massa värdefullt utrymme som kan ägnas åt roligare saker.
     Har du betalt för en app du slänger behöver du inte betala igen om du ångrar dig, utan det finns information i ditt konto där du köper appar så att du kan ladda ner den gratis nästa gång.

Den mobila doktoranden (4): Fler appar till kontoret

Hemmakontoret. Jag får inte alltid vara ifred…

Förutom de rena produktionsapparna jag skrev om i mitt förra inlägg har jag hittat ett antal väldigt praktiska appar som jag har direkt nytta av i mitt mobila kontor. De här apparna är inte nödvändiga på samma sätt som produktionsapparna, men de har sina poänger.

Ping Pong (gratis) tar mig in på GUL, universitetets lärplattform där varje kurs finns med studieanvisningar, uppgifter, dokumentsamlingar och hemtentor. Jättebra app också när man är kursansvarig.
     GU Guide (gratis) känns ibland lite tunn, men där publiceras nyheter från universitetet, och där finns kartor och – bäst av allt – ett personsök med alla anställda.

Mina rss:er håller jag ordning på med hjälp av Feedly (gratisversionen, där själva prenumerationerna ligger) och Reeder (gratis, som jag använder som läsare kopplad till Feedly). Jag prenumererar på massor av rss-flöden – mediebloggar och -nyheter, forskarbloggar, vetenskapsnyheter, trafikmeddelanden från Västtrafik, lokala nyheter…
     E-böcker, både skönlitteratur från biblioteket hemma och vetenskaplig litteratur från UB, läser jag i Bluefire Reader (gratis).

Med hjälp av Skype (gratisversionen, webb plus app) kan jag videokonferensa med kollegor. Ibland är det bra att ses. Jag är dock ingen hängiven skypare, om man säger så…

Plattans och mobilens förinstallerade webbläsare fungerar inte för allt innehåll, framför allt inte vissa streamade rörliga bilder. Då använder jag Puffin (gratisversionen) istället. (Plus för att loggan är så söt!)

För att kunna uppdatera Eftertänkt överallt använder jag just nu tre olika appar, eftersom ingen av dem är riktigt bra. Med Posts (gratis) kommer jag åt innehållet under flikarna, och det är lätt att lägga till bilder (i rätt storlek) och länkar. Däremot blir styckebrytningen inte som jag vill. Styckebrytning och indrag blir bra i Blogger (gratis), men där kan jag inte länka och jag kommer inte åt att uppdatera innehållet under flikarna. Dessutom har jag Blogsy (betalapp), men den är si så där i användarvänlighet och den stjäl såväl blankrader som indrag. För det mesta bloggar jag via stationär dator, men det är praktiskt att kunna uppdatera var som helst. 

Varje kontor behöver tillgång till SAOL, så också det mobila. SAOL (gratis) har dessutom en korsordshjälp som är fantastisk! När jag ändå är inne på språk och eftersom en stor del av mitt arbete är på engelska: Såväl Tyda (översättning, gratis) som Merriam-Webster (kvalificerad amerikansk ordbok, gratisversionen) har bra och användarvänliga appar.

     Vad mer är bra att ha? Jo, Wikipedia (gratis) och Statistisk årsbok 2013 (gratis), när man behöver kolla faktauppgifter. (Nej, jag tycker inte de är jämförbara i vare sig kvalitet eller innehåll… De får stå tillsammans ändå.)
     Som pendlare uppskattar jag Västtrafiks reseplanerare (gratis).

Till sist: Bloggen Journalisttips har hittat tio mobilappar som kan göra livet lite lättare, här. Jag har inte haft behov av att pröva dem själv men kan se nyttan.


Uppdaterat 150517: Posts fungerar inte längre för mig, jag kommer inte åt Eftertänkt från den. Ska jag blogga utan stationär dator blir det i fortsättning med hjälp av en kombination av Blogger och Blogsy.

Den mobila doktoranden (3): Appar som fungerar

Med krypterat wifi, den speciella stödkudden och en stylus förvandlas soffan till kontor när jag arbetar med nästa artikel. Med appen Adobe Reader kan jag göra allt jag kan göra med penna på papper och lite till – och ta bort allt igen, printa med allt kladd eller e-posta till studenter eller kollegor.

Det spelar egentligen ingen roll hur modern utrustning jag har, hittar jag inte rätt appar som fungerar för just mig kommer jag ändå inte att kunna jobba var jag än befinner mig.
     Betänk att jag är en nästantant i mina bästa år. Jag har i och för sig jobbat med datorer sedan högstadiet (Ramnerödsskolan var en av de första i landet som började med datorundervisning för en liten grupp elever), men jag får nog ändå räkna mig själv som en digital immigrant.
     Just nu använder jag ett antal olika appar i mobilen och på plattan, och tillsammans gör de den här nästantanten mobil. Inte bara så att jag kan förlägga en del av arbetsdagen till tåget när jag pendlar, utan faktiskt så att jag kan åka på konferens i London en vecka utan att ha med mig en bärbar dator, eller på kurs till Sundsvall och ha hela biblioteket med vetenskapliga artiklar och referenser på fickan. För att inte tala om att jag kan rymma och sätta mig och jobba nästan precis varsomhelst. Min forskning är väldigt behändig så sett – jag behöver gubevars inte odla bakterier i petriskålar eller något liknande.
     Följande appar utgör basen i mitt mobila kontor.

För att skriva – vetenskapliga artiklar, uppgifter som ingår i forskarutbildningen, allt där jag använder Word eller Pages på en stationär dator – använder jag SmartOffice2 (betalapp). Via Gubox (se förra inlägget) kan jag ta upp det dokument jag arbetar med och fortsätta skriva, även offline. Och sedan kan jag ta upp dokumentet på jobbet eller hemmadatorn, kanske snygga till det lite (formateringen hänger inte alltid med) och fortsätta skriva igen. Supersmidigt.
     Det finns gratis alternativ till SmartOffice2, Google Drive fungerar mot Google Docs, och CloudOn mot exempelvis Dropbox. Ingen av dessa fungerar dock offline, så för mig går de bort.

Mina presentationer gör jag helst på en stationär dator, kanske för att det är smidigare när jag ska klippa in tabeller, grafik och bilder från många olika håll. Jag har ändå installerat Keynote (betalapp) på plattan, och använder den till mina föreläsningsmanus. Lite skönt att slippa stå och prata med en bunt papper i handen, och så kan jag enkelt göra ändringar i sista minuten om jag behöver… Beroende på vilken teknisk utrustning det är i lärosalar, på konferenser etc tar jag med mig min presentation på en usb-pinne, men det går ofta också att komma åt dem genom att logga in på Dropbox från den utrustning som finns tillgänglig.
     Jag håller på att lära mig Prezi (gratis), som är ett lite hippare alternativ till de vanliga presentationerna, inte minst eftersom så få använder det. Prezi är en molntjänst, appen lätt att navigera och gratisversionen räcker för mig.

Referenshantering kan vara ett problem innan man hittat ett system som fungerar. Jag använder EndNote som jag har tillgång till gratis via universitetet (detsamma gäller för studenter).
     Jag har kopplat min jobb-EndNote till ett webbkonto som jag i sin tur använder för att synka mitt bibliotek mot hemmadator-EndNote och till EndNote-appen (gratis). EndNote-appen ger mig tillgång till hela eller delar av mitt referensbibliotek, inklusive pdf:erna, var jag är, och jag kan anteckna och stryka under. Dessutom kan jag klippa in ett slags temporära referenser i den text jag arbetar med, och lägga till nya referenser i det synkade biblioteket. Igen: Smidigt. UB:s ämnesguide visar precis hur man går tillväga.

En av mina absoluta favorit-appar är AdobeReader (gratis). Här kan jag öppna en pdf och läsa, stryka under, rita, korra – allt jag kan göra med olika sorters pennor i ett pappersmanus och lite till (som att sätta pdf:en i en skrivmaskin och skriva läsbara kommentarer). För två saker är den helt ovärderlig: när jag ska korrekturläsa eller omarbeta mina egna manus och när jag ska rätta och kommentera tentor (inlämnade via GUL eller e-post). Alla anteckningar i pdf:en sparas och kan tas upp i andra program eller printas (tentorna ska ju lämnas ut till studenterna).
     Tidigare använde jag iAnnotate (betalapp) för samma sak, men jag tycker att AdobeReader är smidigare.

Jag saknar inte en app för SPSS eller Stata, även om jag använder dem i mitt arbete. Statistisk analys kräver större skärm, tror jag, och möjlighet att printa. Jag vill kunna lägga ut outputen på bordet framför mig och fundera, verkligen titta på dem för att se vilka samband som finns. Mina datakörningar gör jag på kontoret, analysen kan jag skriva var som helst när jag tänkt färdigt.

Föreläsningsantecknar gör jag faktiskt i Anteckningar, som är förinstallerad på plattan och i mobilen. Vid behov kan jag e-posta anteckningarna och jobba vidare med dem eller printa.
     Jag använder också Evernote (webb plus app). Inte så mycket än, mest privat faktiskt, men möjligheten att tagga innehåll tilltalar mig, liksom möjligheten att e-posta material till olika mappar inne i Evernote. Jag misstänker att när jag ska börja sortera allt mitt forskningsmaterial för kommande delar i mitt avhandlingsarbete så kan den här möjligheten att tagga innehållet underlätta arbetet. Än så länge räcker gratisversionen för mig. Bloggen Journalisttips, en av mina favoriter, skriver om hur journalister kan använda Evernote här.
     Vad mer? Enklare bildbehandling löser jag i Aviary (gratis), och mindmappar gör jag i IdeaSketch (gratis). Dessutom har jag ibland haft nytta av mobilens förinstallerade app för röstinspelning, men jag tror inte den duger för regelrätta forskningsintervjuer. Det finns flera appar för röstinspelning som säkert är utmärkta, problemet med dem är att inspelningarna lagras på en server någon annanstans, vilket är forskningsetiskt mindre lämpligt.
     Höll på att glömma: Skärmdumpar! Jag tar skärmdumpar precis hela tiden! För mig som undervisar blivande journalister och som forskar i hur journalister använder sociala medier är skärmdumpar ovärderliga – som exempel i undervisningen, som underlag för analys (så kallad skärmdumpsempiri) och för att exemplifiera analysen. Skärmdumparna hamnar i bildrullen, men därifrån kan jag importera dem direkt till valfri mapp i Dropbox där de får ligga tills de används, och så kan jag rensa bort dem från bildrullen. Vet du inte hur du tar en skärmdump på plattan eller mobilen lär dig Journalisttips här.

Media catching på svenska: Hjälp en journalist

Äntligen har fenomenet media catching börjat debatteras bland svenska journalister, först i ett debattinlägg av journalisten Sara Borsiin i tidningen Journalisten, och idag i en krönika av journalisten Stefan Bergmark i Skånska Dagbladet, också publicerad på hans blogg.
     Det enda jag inte förstår är varför debatten har dröjt så länge.

Den svenska debatten handlar inte om media catching i sig, utan om Facebook-gruppen Hjälp en journalist. Gruppen presenteras där med orden:

Är du (frilans-)journalist? Efterlys intervjupersoner på den här sidan. Vill du synas i media? Nappa när en journalist efterlyser någon som du! Sidan drivs av Marie Hagberg, PR-konsult.

Hjälp en journalist är mer än en Facebook-grupp (med just nu 4 585 "gilla"). På företagets webb finns ingångar för både journalister, som lovas hjälp att hitta intervjupersoner snabbt och effektivt, och företagare, som mot en avgift om 495 kr/mån får "journalisternas efterlysningar ett par dagar innan alla gratisprenumeranter […] vara sökbar för journalister, presentera [sig] för journalister på sidan […] obegränsad kontakt med journalister". Det går också att anmäla sig till ett nyhetsbrev där journalisters efterlysningar publiceras.
     Grundaren Marie Hagberg gör också reklam för gruppen i andra Facebook-grupper riktade till journalister, och i andra sociala medier. Hon presenterar sig själv som PR-konsult och "är dock mest känd som dejtingkonsult" på Twitter.

     Borde inte det få en och annan journalistisk varningsklocka att ringa?

Media catching, som det heter det i PR-branschen och -forskningen, handlar om konsten att få journalister att uppmärksamma just dig eller ditt företag eller din organisation. Hjälp en journalists amerikanska motsvarighet (eller kanske rentav förebild) är Help a reporter out som lovar tillgång till över 200 000 kvalificerade källor.
     I PR-branschen är detta en hel industri. Inget konstigt i det. PR-konsulter lever på att hjälpa sina kunder med allehanda kommunikationsfrågor, att få journalister att skriva om dem är en del i det.
     I PR-forskningen är det, såvitt jag kan bedöma, ett relativt stort forskningsområde. Framför allt den amerikanska PR-forskningen är väldigt inriktad på att hitta best practices, alltså att tala om för branschen hur de ska göra sitt jobb på bästa sätt. Inget konstigt med det heller, egentligen.
     Andra forskare pekar på risken för påverkan på journalistiken. Det får inte finnas minsta misstanke om att innehållet har påverkats av ett företag, en organisation eller individ, för då urholkas – sakta men säkert – förtroendet för journalistiken, vilket i förlängningen är ett demokratiskt problem.
     På den här punkten är också mediebranschen och journalistkåren själva mycket tydliga, och för de flesta journalister är det en självklarhet att inte gå på i alla fall de enklaste PR-tricken.

Det är kanske bäst att jag är tydlig på en punkt: Jag ser inga egentliga fel i det Hjälp en journalist håller på med. Det är en lysande affärsidé. All information om företagets affäridé finns dessutom lätt tillgänglig för den som orkar bry sig att leta efter den.

     Det jag tycker är konstigt är att inte fler journalister genomskådat Facebook-gruppen. Ett exempel: I en krönika i facktidningen Journalisten med rubriken Lär dig hitta de rätta casen nämns Hjälp en journalist som ett exempel på expertförmedlare, sida vid sida med Vetenskapsrådets Expertsvar och ideella Rättviseförmedlingen. Jag håller inte med om att tjänsterna är jämförbara på något vis.

Den mobila doktoranden (2): Säkert och tillgängligt

Pendlingskontoret. E-posten går över en VPN-tjänst.

Åtminstone när jag arbetar försöker jag hela tiden använda mig av så säkert wifi som möjligt. Nätverket hemma är krypterat, precis som på universitetet.

     På resande fot (och när jag rör mig i universitetets lokaler) har jag som GU-anställd tillgång till Eduroam, ett europeiskt krypterat nätverk som framför allt finns på universitet och högskolor. I Sverige är Eduroam sedan en tid kopplat till SUNET och The Cloud, vilket betyder att jag hittar gratis krypterat wifi på landets järnvägsstationer (perfekt för mig som arbetspendlar!) och på många flygplatser. (Våra studenter har också tillgång till Eduroam, förresten, mer info via Studentportalen.)

     Hittar jag inget Eduroam använder jag universitetets VPN-tjänst för att koppla upp mig på universitetets nätverk via en IP-tunnel, till exempel när jag ska skicka eller ta emot e-post. IP-tunneln ger också direkt tillgång till universitetets intranät och alla tjänster som är kopplat till det, till exempel universitetsbibliotekets tjänster och alla personalsystem (ställa in telefonsvararen på jobbet, lönerapportera, skriva reseräkning…). Också hemmadatorn kan jag VPN-koppla mot GU med hjälp av en enkel konfigurering.

Jag tycker det är oerhört praktiskt att kunna synka vissa program eller funktioner mellan alla mina tre arbetsplatser (jobbet, hemmadatorn och den mobila). För att inte tala om vad det är skönt att slippa printa och släpa alla dessa papper fram och tillbaka, fram och tillbaka…

     Jag har lagt till jobbmejlen på både mobilen och plattan men inte på hemmadatorn, och jag synkar kalendern överallt men ser till att färgkoda jobb och privatliv olika (i ett kanske fåfängt försök att hålla isär de tu).

     De dokument jag behöver ha tillgängliga, av vad slag det vara må, håller jag tillgängliga på alla enheter med hjälp av Dropbox och Wuala (finns som både webbapplikationer och appar). Egentligen skulle jag kunna klara mig med det ena, men dels sprider jag riskerna genom att använda två (båda är molntjänster), och dels använder jag dem till lite olika typer av innehåll. I båda fallen klarar jag mig med gratisversionerna, och ingendera använder jag som säkerhetskopia eller backup.


Uppdatering 130827: Göteborgs universitet testar nu en egen box i molnet, Gubox, som är kopplat till Box. Box finns som appar för plattor och mobiler, och används – så vitt jag kan bedöma – precis som Dropbox. Förutom att i Box har jag tillgång till jämförelsevis gigantiska 50 GB i lagringsutrymme. Jag har anmält mig som beta-användare, och tänker successivt föra över mina jobbdokument till Gubox. 

Testat: Bloggen som ett sätt att redovisa en uppgift

De tre inläggen om publikforskning (1, 2 och 3) var inte bara ett sätt för mig att fundera kring publikbegreppet och diskutera publikforskning, utan faktiskt också ett sätt att testa ett nytt (och i det här fallet väldigt individanpassat) sätt att redovisa en läsuppgift i den forskarutbildning jag deltar i som doktorand.
     En stor del av forskarutbildningen består i läsuppgifter – jag ska sätta mig in i medie- och kommunikationsvetenskapen som ämne, och i så många forskningsområden som möjligt. Dessutom ska jag läsa kurser med anknytning till mitt forskningsområde, alltså om journalistik, samt fördjupa mina kunskaper i vetenskaplig metod. Plus lite till.
     Redovisning och examination kan ske på flera sätt: Skriva papers och essäer, göra presentationer, delta aktivt i seminarier… Den här gången blev det en serie bloggposter.

Det finns flera fördelar med att redovisa en läsuppgift som bloggposter:
     Jag tvingas försöka skriva begripligt för en annan publik än medieforskare, och jag tvingas skriva kort (tro mig, jag hade kunnat skriva mycket längre), och för att lyckas med detta har jag fått tänka efter ett eller två varv till. Det duger inte att stapla citat och referenser på varann.
     Dessutom tvingas jag exemplifiera för att göra ämnet någorlunda allmängiltigt. Citizen journalism news produsage process blir lite mer begriplig om man förstår att det faktiskt är så Flashback fungerar.
     En tredje fördel är att på det här sättet tydliggörs inte bara en liten del av forskarutbildningen vid JMG utan samtidigt också delar av i det här fallet publikforskningen för en större allmänhet. Alltså det som talas om som akademiens tredje uppgift, vid sidan av att forska och undervisa.
     Nackdelar? Ja, jag har läst betydligt mer om publikforskning (såväl historiskt som aktuell forskning) än vad som syns i bloggposterna. Och hade jag istället skrivit de tre texterna som akademiska texter hade var eller varannan mening haft referenser i god ordning – de har jag med tanke på genrekonventioner i stort sett hoppat över.
     Den person som examinerar just det här momentet har naturligtvis möjlighet att ställa kompletterande frågor till mig, eller be mig utveckla någon eller några delar för att kontrollera att jag läst det jag ska läsa. Därmed finns det egentligen ingen anledning att börja bekymra sig för att kvaliteten på forskarutbildningen skulle sjunka i och med detta test.


Fotnot: Om jag ska redovisa något i bloggform en gång till, så lovar jag att försöka skriva kortare!

Publikforskning (3): Inte längre publik utan vadå?

Det kan vara meningsfullt att tala om en publik när man avser de som tar del av en given produkt, det kan vara en tidning, ett tv-program eller varför inte en konsert. Men om produkten och innehållet inte är bestämt utan föränderligt? Och när det är de som tar del av det som samtidigt står för såväl innehållet som förändringarna?
     Då är det inte meningsfullt att tala om publik längre.

Man kan tänka sig flera olika typer av medieinnehåll där publiken har fått en helt annan roll än enbart publikens. Några exempel:

• Sociala medier – där skapar deltagarna själva sina flöden, både genom att bidra med innehåll och genom att välja vilka delar som ska vara med i det egna flödet.
• Spel – visst, tillverkaren tillhandahåller en ram eller en plattform, men precis på samma sätt som i sociala medier så fyller deltagarna på med innehåll. 
• Wikis – folk som slår sina kloka huvuden ihop för att skapa något användbart, och dessutom ser till att redigera, korrigera och uppdatera det andra lägger dit. Ofta med alldeles utmärkt resultat.
• Forum – Flashback eller Familjeliv må stå för ramarna, men resten sköter deltagarna. Och jag vet, det är kanske inte de exemplen på forum som jag skulle visa för en människa med anlag för moralpanik, men de är faktiskt väldigt bra exempel på just forum.
• Kommentarer – vissa tycker till och med att de är mer läsvärda än själva artikeln. Ofta pratar man om nyhetsmedier och artikelkommentarer, men min favorit vad gäller kommentarer finns på en blogg, Lotten. Hur hon har burit sig åt för att odla sina kommentarer begriper jag inte, men jag älskar att läsa dem.
• Fankulturer – där till exempel karaktärer från fiktionen stöps om och får nya liv i nya verk.

Forskaren Axel Bruns har valt att istället för att tala om en konsumerande publik tala om en produsage-kultur, där konsumenten blir producent i en slags ständig rundgång om man försöker anpassa den gamla kommunikationsmodellen för att visa det nya. Användande skapare kanske man skulle kunna översätta uttrycket.
     Produsage utmärks av fyra egenskaper: den är förutsägbar, icke hierarkisk (även om man kan göra sig förtjänt av en högre status), uppdelad i små överblickbara bitar, och ingen – eller alla – äger rätten till innehållet. Tillsammans skapar det möjligheten för att en till exempel en wiki ska fungera, och innehållet blir per definition aldrig "färdigt".

* * *

Har det här något som helst med journalistik och nyhetspubliker att göra?
     Själv kan jag tycka att journalistik är en produkt med specifika egenskaper, och att en av de egenskaperna är att journalistik produceras i huvudsak av journalister och redaktioner, med alla de publicistiska, yrkesmässiga och etiska ställningstagande som hör till journalistiken, en annan att den journalistiska produkten faktiskt blir färdig i det att den paketeras (redigeras) och publiceras. Resten är uppföljningar, alltså ny journalistik, nya produkter. Journalistik i den här bemärkelsen lämpar sig mindre väl för produsage.
     Andra tycker annorlunda. "Alla är journalister," hävdade den unge journalisten Emanuel Karlsten när han 2011 startade Ajour, som han hoppades skulle visa hur journalistik borde byggas på nätet – och samtidigt startade en debatt som pågår än idag. Ett mer välkänt – och väldigt framgångsrikt – exempel är Huffington Post som startade som en kommenterande politisk blogg och numera kan beskrivas som en slags hybrid mellan gammalt och nytt.
     Medieägare och -strateger som ser journalistikens gamla affärsmodell utarmas tittar på produsage-kulturen och hoppas på nya affärer. "Ah, jag får alla mina nyheter på Facebook,"säger somliga unga och ger redaktionscheferna skrämselhicka. Att bjuda publiken att bli mer aktiv (jfr förra inlägget), genom olika former av läsarmedverkan är ett sätt för dem att anpassa sig.

Man kan se på det från ett helt annat håll: Möjligheterna att bedriva citizen journalism har nog aldrig varit bättre, inte minst eftersom distributionen numera inte utgör något egentligt problem. Du behöver inte längre ett tryckeri eller en sändare för att nå ut med din journalistik, det räcker med en webbsida, en blogg eller bara ett Twitterkonto.
     Bruns gör en liknelse med gatekeeper-metaforen (journalister som grindvakter som bestämmer vad som blir nyheter) och föreslår uttrycket gatewatchers för att beskriva hur medborgarjournalister skapar nyheter i en produsage-kultur: Medborgare som håller ögonen öppna skickar in eller laddar upp påbörjade eller mer färdiga nyheter för omedelbar publicering, varpå materialet redigeras eller modereras, samtidigt som inehållet diskuteras och kommenteras och byggs på med nya fakta eller vinklar av alla.
     Ur ett demokratiskt perspektiv är detta en fantastisk utveckling.
     Man kan tycka mycket om Flashback, och det finns många goda anledningar att tycka rätt illa om delar av Flashback. Men Flashback är ett utmärkt exempel på en många gånger väl fungerade citizen journalism news produsage process, som Bruns kallar det.
     Risken är att få tycker det är valet att på ideell basis bevaka det kommunala diariet i Bengtsfors. Å andra sidan gör ju sällan professionella journalister det heller, så argumentet kanske inte håller fullt ut. Risken är också att bara några få bidrar till nyhetsskapandet. Forskning visar att de flesta av oss hellre tar del av befintligt innehåll än skickar in något själva, vare sig det gäller insändare, läsarkommentarer, inlägg på forum eller sociala medier.

För mig som journalistikforskare är det hur som helst spännande tider. Inte bara för att journalistiken förändras och för att villkoren för hur journalistik produceras förändras, utan också för att när det nu kommer helt andra aktörer på fältet (jfr uttrycket "alla är journalister") så utmanas professionen på ett sätt som tydliggör såväl praktiker som normer och värderingar. Journalisterna själva måste fundera ett varv extra på vad det är som gör en journalist till journalist, vilka egenskaper som utmärker en journalist och vad som faktiskt skiljer henne från "alla".
     Det är därför debatten är så intensiv, tror jag, speciellt som allt fler redaktioner drabbats av uppsägningar.
     Debatten är dock inte ny – bara under mina år som yrkesarbetande journalist fördes den dels när Journalistförbundet beslutade vägra kommunikatörer medlemskap i förbundet, dels när tidningarna började ritas på skärm och typograferna skulle omskolas till redigerare. Professionen överlevde då, och lär nog överleva den här gången också.


Fotnot: Axel Bruns bok "Blogs, Wikipedia, Second Life, and beyond" (Peter Lang, 2008) är en bra start för den som vill läsa mer.

Den mobila doktoranden (1): Inte mer än så här!

En platta med wifi, ett tangentbord och en mobil med surf – det räcker för jag ska kunna flytta utomhus.

Jag har förmodligen sagt det förut, men jag säger det igen: Doktorandlivet (och forskarlivet) är på många sätt oerhört privilegierat. Till exempel måste jag inte befinna mig på arbetsplatsen 40 timmar i veckan, utan jag kan jobba en del på tåget (jag arbetspendlar) eller hemma. Och ibland befinner jag mig på resande fot i tjänsten, antingen för att jag deltar i kurser eller seminarier på annat håll i landet, eller för att jag är på konferensresa utomlands.
     Allt det här underlättas naturligtvis av att jag har dator och bredbandsuppkoppling hemma. Men i princip har jag numera allt jag behöver med mig i ryggsäcken vart jag åker. Principen för mitt mobila doktorandliv är tudelad: Det ska vara lätt (inte väga alltför mycket) och det ska vara säkert (och då tänker jag i första hand på nätsäkerhet).
     Följande funkar för mig. Ta gärna fasta på de delar som kanske funkar för dig också, vare sig du är forskare, student, journalist eller annat.

Förutsättningen för att mitt mobila liv ska fungera är en mobil med mobilsurf, och en surfplatta med wifi. Jag använder faktiskt inte särskilt mycket datatrafik över mobilen utan klarar mig gott och väl på 1 GB per månad, eftersom jag har trådlöst både hemma och på jobbet. Vid behov kopplar jag upp plattan via mobilen (internetdelning eller bluetooth).
     Jag har kostat på mig ett löst tangentbord, som jag ansluter via bluetooth, helt enkelt för att få bättre arbetsmiljö. Numera har jag också en speciell kudde som jag stödjer plattan på när jag sitter och läser eller surfar, för nackens och högerarmens skull. Den här kudden är dessutom jättebra när jag läser eller tittar på tv i sängen. Varken tangentbord eller kudde packar jag med mig när jag pendlar.
     Två – eller tre – faktiska ting ska läggas till listan: En stylus, alltså en penna avsedd för skärmen som gör att jag kan skriva och rita lite snyggare än med fingret, en extra laddare samt läsglasögon (jo, så gammal är jag). Resten finns i maskinerna.

     Och jo, ni läser rätt. Ingen bärbar dator. Den är för tung och för obekväm, och numera onödig.

Publikforskning (2): Den aktiva publiken

I gårdagens post (här) beskrev jag publiken som per definition ganska passiv. I masskommunikationens glansdagar var det också så det var. Tänk bara tv: Någonstans producerades ett program som sändes vid ett givet tillfälle till ett stort antal mottagare, och publiken tog del av det här programmet samtidigt och på en specifik plats (oftast hemma i vardagsrummet). Publikforskarna hade det enkelt, bara att fråga folk vad de tittat på, hur länge och kanske vad de tyckte om det och om de gjorde något annat samtidigt (drack kaffe).
     Så är det inte längre. Någonstans produceras fortfarande program, men det sänds inte bara utan streamas eller går att ladda ner. Närsom. Varsom. Publikforskarna har ett litet h-vete, jämfört med hur det var förr. Jo, det går fortfarande att fråga folk vad de tittade på igår, men man riskerar att få missvisande svar. Räknas det du såg i mobilen på pendeln? Och hur kategoriseras en timmes botaniserande i SVT:s Öppet arkiv, eller det där klippet från Kalla Fakta som chefen delade på Facebook? Och om man vill veta hur populärt ett visst program varit, alltså hur många som tittat, hur länge efter första sändning ska man räkna visningar? För att inte tala om att folk inte kommer ihåg ens vad de gjorde för en halvtimme sedan…
     Det var det första problemet. Det andra är att den tidigare passiva publiken numera är aktiv. Inte bara genom att göra ett mer aktivt val av när, var och hur hen ska titta (eller läsa eller lyssna). Utan publiken har blivit en av de viktigaste kanalerna för spridning av medieinnehåll. Jämför det gärna med samtalen i lunchrummet på jobbet, fast mer konkret mätbart och värdefullt.

Smaka lite på uttrycket user-generated distribution, UGD. I mediebranschen är UGD det nya svarta, en av anledningarna till att det är så viktigt för medieföretagen att vara aktiva i sociala medier. Medieföretagens sociala medier-strateger lär redaktionerna hur de ska UGD-anpassa sitt material, och den aktiva publiken diskuterar och upprörs, klickar på länkar, favoritmarkerar och gillar, retweetar och delar på Facebook – och driver trafik. Utan att det egentligen kostar medieföretagen ett öre i marknadsföring.
     Det finns två anledningar till att det fungerar så bra. Dels eftersom sociala medier är som skapta för den här typen av innehållsdistribution ("Intressant artikel på DN idag [länk]", eller "Hur i hela friden kan Guillou med att skriva så här [länk]"). Dels eftersom människan fungerar så att hen hellre litar på folk som står nära – släkt, vänner, jobbarkompisar – än på anonyma organisationer eller företag. Så när en av mina vänner på Facebook rekommenderar mig att läsa en artikel i Aftonbladet är chansen mycket större att jag gör det än om Aftonbladets redaktion själv gör samma sak på en löpsedel.
     En slutsats av detta är att en av anledningarna till att somliga journalister gärna inkluderar "vanligt folk" i sina nätverk i sociala medier är så klart att journalisterna ska kännas lite mer som vänner som går att lita på när de länkar till sina egna eller kollegornas texter/inslag.

Sveriges Radio skriver så här i kapitlet "Spridning" i sin sociala medier-handbok för journalister (sidan 91):

För att något ska få bra spridning måste det vara attraktivt, lättillgängligt och enkelt att dela. Bilder, filmer och ljudklipp är då viktiga ingredienser. Har du en bild, tydlig rubrik och ingress som säljer ökar chanserna för att du skapat ett socialt objekt som folk vill sprida vidare.

Med andra ord: Även nyhetsredaktioner arbetar aktivt och strategiskt med att faktiskt anpassa det redaktionella materialet så att det lättare ska kunna spridas i sociala medier. Cyniskt? Jag tycker inte det. Redaktionellt material har alltid förpackats för att bli så tillgängligt som möjligt och nå så många som möjligt, vare sig det handlar om hur man sätter ihop en nyhetssändning eller en tidningssida, eller att skapa säljande löpsedlar. Och i förlängningen: Högre trafik ger högre annonsintäkter.
     Steget är dock inte långt till så kallade klickbeten, medvetet provocerande innehåll med enda syfte att skapa surr i sociala medier och därmed driva trafik till den egna sajten. Klickbeten är jag mindre förtjust i.

* * *

Också fler och fler journalistikforskare intresserar sig för UGD. Vid ICA13, den internationella mediekonferensen i London i juni, presenterade till exempel de israeliska forskarna Tenenboim och Cohen en studie av vilka nyheter som engagerar folk i sociala medier; sensationella nyheter som brott och olyckor må locka till läsning, men det är politik och samhällsfrågor som lockar till kommentarer. Den intresserade kan också läsa Hermida, Fletcher, Korell och Logan: "Share, like, recommend", publicerad i Journalism Studies 2012, om hur redaktioner använder sociala medier för att distribuera innehåll. Min egen favorit är Phillips: "Sociability, speed and quality in the changing news environment", publicerad i Journalism Practice 2013. Armstrong och Gao: "Now tweet this. How news organisations use Twitter", publicerad i Electronic News 2011, kan också vara intressant.



Fotnot 1: UGD kan jämföras med user-generated content, UGC, alltså olika typer av läsarmedverkan. För nyhetsmedier handlar det i första hand om sådant som artikelkommentarer, läsarbilder, läsarnyheter, crowdsourcing och topplistor (mest klickat etc).

Fotnot 2: Däremot är publiken i det här perspektivet fortfarande att betrakta som en anonym massa där den enskilda individen är irrelevant.

Relaterat inlägg: Nu måste mediehusen lära sig om användarskapad distribution (120422)

Publikforskning (1): Får publiken plats i journalistikforskningen?

När man som jag forskar om journalistik är det lätt hänt att man glömmer de där som redaktionerna faktiskt gör journalistiken för. Kalla dem publik, läsare, tittare, lyssnare, medskapare, journalister (jo, det finns de som hävdar att alla är journalister), kunder, konsumenter, producenter eller vad du vill. Men utan dem så är det hur som helst inte mycket mening med journalistiken.
     Nu menar jag inte att just jag skulle ha lätt för att glömma. Jag har en hel del yrkesverksamma år som journalist på dagstidningar bakom mig, inklusive många möten med läsarna (som vi kallade dem där och då). Och som knuten till Dagspresskollegiet har jag analyserat den svenska dagspressläsningen. Istället menar jag att det är svårt att hela tiden redovisa precis alla perspektiv i den forskning man för tillfället håller på med. Forskar man kring journalistisk praktik så hamnar publiken (läsarna, tittarna, lyssnarna…) ganska långt ner på listan över sådant som är omedelbart relevant. Dessutom finns det ju gott om andra medieforskare som bara ägnar sig åt publiken (läsarna, tittarna, lyssnarna…).

Det finns faktiskt en poäng i att jag inte nöjer mig med att skriva publik utan fortsätter raddan med läsare, tittare, lyssnare, medskapare, journalister, kunder, konsumenter, producenter… Det finns olika sorters publikforskning, och hur vi som forskare benämner publiken avslöjar en hel del om vilken roll vi anser att den har.
     En publik – läsare, tittare eller lyssnare – är per definition ganska passiv. Den får sig ett innehåll levererat, tar till sig detta innehåll i varierande grad, och låter sig eventuellt påverkas av innehållet. En publik kan mätas på längden och på tvären (vilket Dagspresskollegiet gör), och effekterna av påverkan kan också låta sig mätas (i opinions- och attitydförändringar, beteenden eller konsumtionsvanor). Lägg också märke till singularformen, här handlar det om en anonym massa där den enskilda individen är irrelevant.
     Pratar vi till exempel medskapare pratar vi något helt annat. Här ryms crowdsourcing, citizen journalism och användarskapat innehåll – viktiga komponenter i dagens nyhetsmedier. Och framför allt handlar det här om individer. Jämför det med synen på publiken som konsumenter – där gäller det att leverera en optimerad marknadsanpassad vara.

* * *

Normallängd för en vetenskaplig artikel som ska publiceras i en internationell tidskrift är 8 000 ord, och då räknas allt – rubriker, tabeller, referenser… Och tro mig, även om jag just nu sitter och sliter med formuleringarna halvvägs in i en ny artikel, så är det snarare så att jag kommer att behöva stryka material (eller koncentrera texten, som det också heter) än ha utrymme för ytterligare perspektiv när deadline närmar sig.
     Svaret på frågan i rubriken är med andra ord: Nej, publiken ryms sällan i journalistikforskningen.
     Därför kommer jag de närmaste dagarna att ägna några blogginlägg åt publikforskning som kan vara intressant och relevant ur mitt forskningsperspektiv.

Nu ska slow-tv locka svenska tittare genom Göta kanals 58 slussar

Det blev inte en resa längs Dalslands kanal med SVT. Istället blev det sex dygn och 58 slussar längs Göta kanal med TVPlay.
     Med start idag på förmiddagen har slow-tv äntligen debuterat på svenska.

Slow-tv har visat sig vara ytterligt framgångsrikt i Norge. NRK har sänt från såväl Hurtigrutten som Telemarkskanalen, och däremellan åtskilliga järnvägssträckningar och stickning (!).
     Nu är det alltså Sveriges tur. Det är – överraskande nog – TV4Play som är först att nappa på idén med okommenterad live-tv (här finns en länk till sändningen, som pågår till 11 augusti).
     Jag hoppas verkligen jag har fel, men tyvärr tror jag inte att slow-tv i TV4Plays regi kommer att bli en succé. En stor del av framgångarna för NRK:s visningar har varit det massiva publikintresset, såväl längs resan som framför tv-apparaterna. Folk har gått man ur huse för att gå ut och vinka till de förbipasserande tv-kamerorna, och folk och bänkat framför tv:n för att se platser och människor de känner igen.
     Men har du sett någon reklamkampanj inför Göta kanal-resan? Visste du ens att den var på gång? Nej, tänkte väl det…

Nåja, jag hoppas att det här första försöket med svensk slow-tv inte blir det enda, oavsett hur det slår ut. För det är trots allt ganska kul, och exemplet Norge visar att det kan bli en gigantisk tittarsuccé. Och jag tror att vi som mediepublik uppskattar möjligheten att få ta det lite lugnt en stund.


Relaterade inlägg: Paradoxen slow-tv lockar tittarna – idag följer vi med längs Telemarkskanalen (120826), Ännu mer slow-tv från NRK – vad blir först ut på SVT? (130103)

On skeptics, conformists and activists

Researchers at the university in Galway, Ireland, has recently launched a national online survey with questions on how, why and in what way Irish journalists use social media. The questions correspond rather well to those in the latest Swedish Journalist Survey that Monika Djerf-Pierre and myself wrote an articel on (The Social Journalist, published in Digital Journalism), and I'm really looking forward to be able to compare the results.
     An educated guess is that the Irish researchers will find some similar patterns among the Irish journalists as those we found among the Swedish, for example substantial differences in the use and level of usage among different social groups of journalists. Furthermore, the media in Ireland are in many respects not comparable with the media in Sweden, and therefore the patterns of social media use may be different for example when it comes to the degree of private vs. professional use.
     You can read more about the Irish survey (and about Irish research on journalism) at the blog Digital Humanities & Journalism.

On the blog, the researcher Marie Boran has written a nice review of our article, headed Skeptics, Conformists and Activists: How and Why Journalists Use Social Media. This review provides a very good summery of our article, and I'm really flattered that someone has taken the time to do such a thorough reading!

Sommartips 3: Skeptiker, konformister och aktivister

Universitetet i Galway i Irland har precis skickat ut en webbenkät till landets journalister med frågor om hur, varför och på vilket sätt de använder sociala medier. Frågeställningarna motsvarar ganska väl de i den svenska journalistundersökningen från hösten 2011 som jag och Monika Djerf-Pierre redovisat i vår artikel The Social Journalist, och det ska bli spännande att jämföra resultaten.
     Gissningsvis kommer de irländska forskarna att hitta liknande mönster bland irländska journalister som vi hittade bland de svenska, till exempel att skillnaderna i användning är så stora att man kan tala om en sociala medier-klyfta i kåren. Samtidigt är mediesystemet på Irland inte helt jämförbart med det svenska, vilket borde visa sig i annorlunda användningsmönster, till exempel i graden av privat respektive professionell användning.
     Läs mer om den irländska undersökningen (och irländsk journalistforskning) på bloggen Digital Humanities & Journalism.

På bloggen har forskaren Marie Boran skrivit en review av min och Monikas artikel med rubriken Skeptics, Conformists and Activists: How and Why Journalists Use Social Media, som ger en mycket bra översikt över artikeln på engelska. Det är kul att se att någon tagit sig tid att göra en så grundlig genomläsning!


Relaterat inlägg: Glad nyhet: The Social Journalist upplåst och tillgänglig för alla (130522)

Sommartips 2: Hetaste medieforskningen just nu

Vilken medie- och kommunikationsforskning är hetast just nu?
     Ett sätt att mäta det är att lista de vetenskapliga artiklar som är mest lästa och de som är mest citerade av andra forskare. Routledge Media har ställt samman tre sådana topplistor, en för vardera mediestudier, kulturstudier och kommunikationsforskning. Samtliga artiklar är upplåsta, alltså fritt tillgängliga för alla intresserade. Listorna finns här, och uppdateras kontinuerligt.

På topplistan över mest läst och citerat finns en artikel från International Journal on Media Management av två av mina kollegor på JMG, Oscar T Westlund och Mathias A Färdigh: Displacing and complementing effects of news sites on newspapers 1998–2009, som handlar om hur svenskarna läser kvällstidningar på papper och online, vilka som läser vad helt enkelt.

Sommartips 1: Senaste SOM-undersökningen

Man kan inte veta precis allt. Det går inte. Men man kan åtminstone försöka vara lite allmänbildad.

     Ett bra sätt att öka på kunskapen om tillståndet i Sverige är att läsa den senaste boken (eller egentligen rapporten) från SOM-institutet. Årets upplaga bjuder på 43 kapitel forskning om samhälle, opinion och medier. 

     Man kan tycka – jag tycker det i alla fall – att 43 kapitel är lite väl mycket och att redaktörerna nästa gång kan redigera lite hårdare. Men jag lovar att när du läst alla 43 kapitel har du nog på fötterna att ge dig in i nästan vilken svensk allmänpolitisk debatt som helst. Det är aldrig fel med sakargument.

     Årets upplaga är redigerad av Lennart Weibull, Henrik Oscarsson och Annika Bergström.

     Läs mer och ladda ner Vägskäl som pdf här.

The Swedish national public service radio's handbook on social media for journalists

Last spring, the Swedish national public service radio, SR, published an excellent handbook on social media for journalists in both Swedish and English.
      The handbook discusses the strategics of why news organizations should be active in social media, and then focuses on the three strategical areas of dialogue, research and distribution of content. It also discusses some ethical dilemmas and legal issues, along with a section of private vs. professional use.
     The handbook is available for free, as a pdf-file for download. You'll find it here. I highly recommend it!

On June, 21, Monika Djerf-Pierre and I presented our paper The social journalist at ICA 2013 in London. You'll find the slides (pdf) here).

Hemma från ICA

Förra veckan var jag på ICA:s årliga konferens, som den här gången hölls i London. Konferensen lockar medie- och kommunikationsforskare från hela världen, och det fanns en hel del spännande färsk journalistikforskning att ta del av.
     Jag kommer att dela med mig av mina intryck, men jag måste samla tankarna lite först.

Midsommaraftonen inleddes med att jag och min medförfattare Monika Djerf-Pierre presenterade vårt bidrag om hur svenska journalister använder sociala medier. Trots att vi var tilldelade första presentationspasset den sista konferensdagens morgon var intresset för vår studie överraskande stort.
     Den som är nyfiken kan ta del av pdf-versionen av vår presentation här.


In English: On June, 21, Monika Djerf-Pierre and I presented our paper The social journalist at ICA 2013 in London. You'll find the slides (pdf) here.

Preferences

Vad händer med journalistiken när marknaden styr?

Naturligtvis går det inte att begära att en medieägare ska bedriva en journalistisk verksamhet om denna ständigt går med ekonomisk förlust. Med det sagt vill jag ändå ställa frågan om det är klokt att låta enbart marknadslogiken styra.

Länstidningens förstasida 20 mars i år.

Länstidningen i Östersund, där jag hade min första fasta anställning som journalist, fick i veckan besked från ägarna Mittmedia att redaktionen ska bantas med åtta tjänster (läs mer här). 16,5 tjänster blir kvar – på min tid (första halvan av 90-talet) var vi dryga 50 om jag minns rätt; ett par lokalredaktörer i länets alla kommuner, specialredaktioner och specialiserade reportrar på centralredaktionen. Och både LT och konkurrenten Östersunds-Posten gjorde väldigt bra lokaltidningar.
     Anledningen till uppsägningarna är inte att tidningen går med förlust. Nej, istället motiveras uppsägningarna med att man måste förbereda sig för en framtid med vad man tror färre läsare, färre prenumeranter och att annonsörerna flyttar till andra plattformar.
     Marknadslogiken säger att det är ett helt rätt beslut. Som publicist borde man istället fundera på hur man ska kunna fortsätta att leverera ett innehåll som läsarna är villiga att betala för, och som de finner det värt att ta del av.
     Någonstans går den där gränsen…


Göteborgs-Postens kulturchef Gabriel Byström tar sig an krocken mellan marknadslogiken och publicistiken i en lång och läsvärd essä i dagens GP (läs här). Vad händer när ekonomerna stärker sitt grepp över mediehusen? Byström uttrycker en stark oro:

Frånvaron av publicister öppnar för en helt annan sorts diskussioner och överväganden. Självklart är det lättare att fatta beslut som slår hårt mot den publicistiska verksamheten, själva kärnan i landets mediehus, om det saknas mer djupgående publicistisk kunskap och erfarenhet bland dem som ska fatta beslut. Enkel logik. Och. När medieföretagen i allt högre grad börjar drivas som vilka andra företag som helst, med inte minst djupt problematiska ersättningsnivåer till den allra högsta ledningen eller ägarna, urholkas också gradvis trovärdigheten.

JMG-forskarna Ulrika Andersson och Jenny Wiik behandlar samma sak i en nyligen publicerad artikel i den vetenskapliga tidskriften Journalism Practice, Journalism meets management. De har undersökt hur framför allt redaktionschefer och chefredaktörer upplever att deras yrkesroller har förändrats det senaste decenniet när marknadslogiken fått ett allt tydligare inflytande över vad som publiceras – effektivitet och vinst är de nya ledorden vid sidan av en ökad publikorientering. Samtidigt vill redaktionerna fortsätta att producera det de menar är god journalistik. Och mitt i den här krocken mellan marknadslogik och publicistik står alltså redaktionsledningarna.

Preferences

Lärare? Lär mer om unga och sociala medier!

Det är fortfarande inte för sent att anmäla sig till JMG:s fortbildningskurser för lärare i höst.

Kursen Ungdomar och sociala medier ger grundläggande kunskaper om hur digitala medieformer tar plats i samhället och i unga människors liv, och belyser etiska, juridiska och professionella frågor som har med lärarrollen och sociala medier att göra: Ska man vara kompis med eleverna på Facebook? Hur ska man förhålla sig till nätmobbning? Hur kan man använda sociala medier i undervisningen? Hur kan man använda sociala medier i kontakten med föräldrarna?
     Kursen är en distanskurs på kvartsfart om 7,5 hp.

Kursen Presentationsteknik för lärare ger ytterligare kunskaper om muntliga och skriftliga presentationer, och hur man använder olika visuella hjälpmedel.
     Kursen är en kvällskurs på kvartsfart om 7,5 hp.

Mer information om båda kurserna, och hur du anmäler dig, finns här (pdf).

Glad nyhet: The Social Journalist upplåst och tillgänglig för alla

Igår kväll upptäckte jag att Routledge (ett stort vetenskapligt förlag) samlat forskning kring sociala medier i en speciell Social Media Article Collection, med gratis access fram till årsskiftet. Här finns aktuell forskning om allt från hälsobloggar och sexting till presidentvalskampanjer och arabiska våren. En gratisartikel jag tror kan vara extra spännande för svenska läsare är Christian Christensens @Sweden: Curating a nation on Twitter.
     Med andra ord: Den här samlingen är en verklig guldgruva för alla som är intresserade av sociala medier på olika sätt, men som inte har tillgång till dyra vetenskapliga tidskrifter.

Väldigt roligt, och samtidigt överraskande, är att min och Monika Djerf-Pierres artikel The Social Journalist: Embracing the social media life or creating a new digital divide? finns med i den här samlingen.
     Det är bara att börja läsa! (Eller bara och bara, förresten, det är en vetenskaplig artikel skriven på engelska så den kvalar knappast in i kategorin lättsam hängmatteläsning.)
     Vår artikel bygger på siffror från Journalistundersökningen 2011, och beskriver hur, hur mycket och till vad svenska journalister använder sociala medier. Till skillnad från i stort sett alla andra liknande undersökningar bygger vår studie på ett representativt urval, vilket betyder att vi faktiskt kan uttala oss om hela journalistkåren. Den korta slutsatsen är att svenska journalister är använder sociala medier mer än de allra flesta andra, både i jobbet och privat, men att skillnaderna i kåren är stora. Fler än man kanske tror använder sociala medier mycket sparsamt.

I juni åker Monika och jag till London för att presentera vår studie vid ICA:s konferens. Typiskt nog ska vi presentera på självaste midsommaraftons morgon…
     Nåja, har vi tur ska vi nog lyckas skaka fram ett par biljetter till Shakespeare's The Globe som kompensation.



Relaterat inlägg: The Social Journalist i Digital Journalism (130313)

Nu har Jönköpings-Posten äntligen blivit med nättidning!

Det tog visserligen dryga året längre tid än vad som var tänkt när beslutet väl fattats – i april 2011 lovade man nättidning senast i början av 2012. Men från och med idag finns också Jönköpings-Posten på nätet, på riktigt.
     Välkommen till framtiden! hälsar redaktionschefen Mats Ottosson i sin krönika vilket har renderat en hel del roade kommentarer i sociala medier eftersom JP i praktiken är en av de sista tidningarna att ta steget ut på webben. Men bättre sent än aldrig.

Lite väl tillbakahållen design, skulle jag säga om premiärlayouten. Klokt tänkt med en betalningslösning på plats redan från början, är en annan reflektion. Och framför allt tänker jag att det blir ett lyft för läsarna – är de som folk är mest tar många av dem redan del av nyheter på nätet/i mobilen, och de har vant sig vid att gå till nätet/mobilen för snabba uppdateringar. Nu kommer de att kunna läsa sina lokala nyheter där också.


Relaterade inlägg: En bastion faller – Jönköpings-Posten blir snart med riktig nättidning (110403)

Om kritiskt granskande vetenskapsjournalistik och problematisk pseudovetenskapsjournalistik

Den senaste tiden har vetenskapsjournalistiken debatterats och kritiserats, till exempel i förra veckans specialprogram av Medierna i P1 (läs och lyssna här).
     Själv är jag förtjust i vetenskapsjournalistik. Eller rättare sagt: Jag är förtjust i vissa delar av det som går under samlingsnamnet vetenskapsjournalistik. För vetenskapsjournalistik kan nämligen vara väldigt olika saker.

Till att börja med har vi den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken. Den är baserad på kunskap, journalisterna är väl utbildade, pålästa och uppdaterade inom sitt bevakningsområde, de förmår ställa relevanta frågor samtidigt som de värderar just den aktuella forskning de rapporterar om i förhållande till vetenskapsläget.
     Det är här vi hittar de verkliga vetenskapsjournalisterna, de som tyvärr är allt mer sällsynta på landets redaktioner. Det är den här typen av vetenskapsjournalistik som jag själv är så förtjust i.

Sedan har vi vetenskapsjournalistik som ser vetenskap och forskning som ett bevakningsområde som kan bidra med spännande idéer och uppslag till reportage och feature, alltså ett slags innehållsleverantör. Det kan handla om allt från senaste rönen om "Så kan du fördröja åldrandet" till "Framtidens datorer – så här kan de se ut" eller "Vem sköt Karl XII?".
     En slags populärvetenskap light, alltså. Och egentligen inga fel på vare sig bevakning eller innehåll, men jämfört med den kritiskt granskande vetenskapsjournalistiken så saknas det kritiskt granskande. Journalisterna saknar egna kunskaper om det de skriver om, och därför riskerar det att bli lite platt. Däremot är den här typen av vetenskapsjournalistik ofta mycket underhållande.

"När journalister ringer och 'vill ha med en liten expertröst' blir jag lite störd," konstaterade en kollega nyligen. Hen är inte ensam – varken om att bli uppringd av journalister eller om att bli lite störd.
     Journalister ringer vanligtvis och "vill ha med en liten expertröst" – även om de flesta brukar vara artiga nog att inte uttrycka sig just så – av två anledningar: Antingen behöver de just en liten expertröst till sin artikel för att de måste ha ytterligare en röst i texten (dramaturgi), eller så behöver de någon som säger emot alternativt håller med (journalistisk objektivitet).
     Och det här är egentligen ingenting att säga om. Så här fungerar journalistiken. Synd bara att så många redaktioner verkar tycka att det ska räknas som vetenskapsjournalistik bara för att de ringt en forskare.

Men journalister ringer inte bara för att de "vill ha med en liten expertröst". De ringer också för att kolla hur saker funkar, hur man kan se på ditten eller datten, för att få jämförelser bakåt i tiden eller förutsägelser vad som kommer att hända. För att använda forskarspråk använder de sig av forskare för informantintervjuer.
     Som medieforskare kan man till exempel få berätta för en journalist om mekanismerna i ett nyhetsdrev, eller jämföra olika politiska kampanjstrategier, eller ge ett historiskt perspektiv på hur kvinnor har skildrats i annonser. Lite som att ge en journalist en privat föreläsning i ett ämne.
     De flesta forskare jag känner ställer gärna upp på den här typen av informantintervjuer, trots att vi varken får betalt eller cred (eller ens ett pratminus) för det. Vi ser det som en del av den så kallade tredje uppgiften, helt enkelt. Och ofta är det ganska trevligt att prata en stund med en någorlunda nyfiken och intresserad person.

Det stora problemet uppstår när en journalist som inte är väl utbildad, påläst och uppdaterad inom ett vetenskapligt område får för sig att hen ska ägna sig åt kritiskt granskande vetenskapsjournalistik, och att det "kritiskt granskande" består i att journalisten själv ger sig på att kontrollera eller ifrågasätta en forskares påståenden eller rön – utan att ha någon egen sakkunskap. Och när det forskaren tror är en informell informantintervju inte alls är en informell informantintervju, utan en intervju som spelas in och kommer att publiceras/sändas under helt andra förutsättningar.
     Jag tycker mig märka att den här typen av pseudovetenskapsjournalistik blir allt vanligare. Det är en trist utveckling på många sätt, inte minst för att den riskerar att rasera såväl forskarnas förtroende för journalistiken som allmänhetens förtroende för vetenskapen.


Uppdatering 130521: Jales Rehman skriver i The Guardian om farorna med infotainment science journalism (läs här).