Bland julspecialer och nya gemenskaper

"Jag är i chock." "Djupt upprörd." "Man slutar inte på det viset. Det gör man bara inte!" "Hur fan kan de göra så här mot oss????"
    Vänner och bekanta har delat med sig av sin upprördhet på Facebook och i twitterflöden. Självklart handlar det om tredje säsongens avslutande dubbelavsnitt av Downton Abbey, där Cousin Matthew, spelad av Dan Stevens,  kör ihjäl sig i slutscenen.
     Samtidigt: En förvånande upprördhet över att folk berättar och diskuterar vad som hände i slutscenerna. För alla har ju inte sett ännu, utan hade tänkt titta på avsnittet vid ett lämpligare tillfälle. Och hur kan då vänner och bekanta vara så fisiga att berätta?

* * *

När jag var liten – och en ganska lång tid av mitt vuxenliv också, för den delen – fanns det två kanaler att titta på, och bara några enstaka tablålagda repriser för den som missade ett avsnitt i en serie. Tv:n fungerade verkligen som en lägereld. I princip alla tittade på samma sak, och i princip alla kunde prata om gårdagskvällens program på fikarasten dagen efter.
     Sen fick vi fler kanaler. Och videobandspelare. Och ännu fler kanaler. Och play-tjänster och streaming. Det är ingen idé att ens försöka diskutera gårdagskvällens program med någon annan, om man inte vill inleda med en lång resumé som vad det är för typ av program och vad som har hänt. Tv:n sägs ha förlorat sin roll som lägereld – även om en del i branschen tror att vissa program (som Melodifestivalen) fortfarande fungerar som lägereldar.

Men jag skulle inte beskriva tv-tittandet som en slocknande lägereld än. Av två anledningar. Den första är att gemenskapen kring lägerelden är så mycket större nu än förr. Vi twittrar svaren till På Spåret, lär oss att jubla över tjusiga mål med speciell hashtag eller snyftar över Matthews öde på Facebook. Våra aktiviteter i sociala medier kräver en samtidighet. Jag hade inte mycket för att jag såg julspecialen redan på annandagen, eftersom jag inte hade någon att prata om den med – jag fick spara mina funderingar till igår kväll.
     Den andra anledningen är utvecklingen av second screen. Eftersom många av tv-tittarna sitter med en dator, surfplatta eller smartphone framför tv:n utvecklar tv-bolagen nu olika typer av interaktivt material för apparaten i knät. Det kan vara en speciell chatt, eller varför inte som i exemplet SVT som låter tittarna själva tävla i På Spåret. Vi har bara sett början på den här utvecklingen.

* * *

Återstår då problemet med att vissa inte vill – eller kan – titta när de flesta andra tittar. Är det fisigt att avslöja att Matthew Crawley kör ihjäl sig, så längre avsnittet fortfarande går att se på SVT Play?
     Nej, det kan det ju inte vara. För var ska vi i så fall dra gränsen?
   


Fotnot: Downton Abbeys julspecial sändes i Storbritannien på juldagen, i Norge på annandagen och på SVT först igår kväll. Julspecialen visas på SVT Play till 5 januari.

Fotnot: Mediamänniskan har också skrivit om second screen, och benar ut fenomenet lite mer pedagogiskt än jag.

Alla dessa frågor med värdelösa svar

Min långtidsstudie av marknadspaneler och hur de fungerar ur ett respondentperspektiv fortsätter. Studien startade senhösten 2010, undersökningsobjektet är DN-panelen och metoden etnografisk. För att slippa mötas av redan stängda enkäter (ett systematiskt metodfel från min sida första året) ser jag dessutom till att enkäterna numera skickas till en adress jag faktiskt kontrollerar regelbundet.
     Jag kan konstatera att frågekonstruktionerna fortfarande är riktigt usla. Och att enkätkonstruktionen i sig fortfarande är riktigt usel. Och att enkäterna naturligtvis aldrig är representativa för något som helst, och därmed – faktiskt – helt oanvändbara. Men att jag trots allt svarar ärligt och uppriktigt.
     Och att jag idag fört över 233 kronor till Världsnaturfonden – en rejäl ökning från förra årets mer blygsamma 87 kronor. Så en viss nytta gör just den här marknadspanelen trots allt.


Relaterade inlägg: Jag är marknadspanelernas värsta mardröm (111210)

Framing och hotet mot det genuint svenska

Det handlar egentligen inte om Tintin i Kongo, eller om pepparkaksgubbar eller om Tomtarnas verkstad. Det är, på många sätt och vis, en piss i Gullmarn jämfört med den öppet uttalade rasism som visade sitt fula tryne i kommentarer till SVT:s luciasändning i år, eller den strukturerade rasism som gör livet till ett helvete – varje dag – för alldeles för många svenskar. 
     Det här handlar om någonting annat. Det handlar om att få så många som möjligt att känna att en massa saker som vi vuxit upp med – och alls inte tagit någon skada av – ska förbjudas. På grund av invandringen. På grund av muslimerna. På grund av "de där".

För när vi tänker efter: Inte blev vi rasister av att läsa Tintin? Det är ju ett äventyr. Och pepparkaksgubbar har vi väl alltid haft i luciatågen, eller hur? Det är väl inget rasistiskt med det? Och det var ju bara kul när den gröna gubben  och den kaxiga svarta dockan kom tillbaka till tomteverkstaden. Obegripligt att de faktiskt var bortklippta så länge. Eller hur?

* * *

Så glöm Tintin, pepparkaksgubbarna och tomteverkstaden. Det handlar faktiskt inte om det. Det handlar om att skapa en bild av Sverige där det svenskaste av svenska, det mest oskyldiga, våra mest omtyckta traditioner, hotas av invandringen:
     Barnen får inte läsa Tintin för att invandrarna tycker att den är rasistisk. Barnen får inte klä ut sig till pepparkaksgubbar för att pepparkaksgubben är en rasistisk stereotyp. Barnen får inte se hela Tomtarnas verkstad för att vissa av figurerna bygger på rasistiska schablonbilder. "Nä, nu har det verkligen gått för långt!"
     Det handlar om att du och jag (som ju ändå är ganska vettiga och normala människor och absolut inte rasister, verkligen inte) ska tycka att invandrare blivit ett hot mot det genuint svenska och våra traditioner.
     Det är det det handlar om. Att få oss att tycka att nu har det gått för långt. 

I medievetenskapen kallas det här för framing. Framing handlar – väldigt förenklat – om att "rama in" en händelse eller ett skeende på ett visst sätt, för att vi också lättare ska tolka den på ett visst sätt. PR-konsulter, till exempel, arbetar mycket med framing; de tillhandahåller tolkningsramar som gör att vi lättare tycker att en organisation är trovärdig eller ett företag kvalitetsmedvetet, utan att vi riktigt fattar varför vi tycker si eller så.

* * *

Mycket av den indignerade debatt vi ser och hör just nu (om Tintin, om pepparkaksgubbar och om tomteverkstaden) har startats av och eldas på av människor som har en helt annan agenda än att se till att dagisungarna får klä ut sig till pepparkaksgubbar också i fortsättningen. 
     Varje gång du säger i lunchrummet att ”jag läste Tintin när jag var liten, och jag blev inte rasist" så gnuggar en rasist händerna. Varje gång du säger att "men pepparkakor är ju bara kakor som råkar vara bruna" så tar du samtidigt avstånd från alla de som arbetar för ett mer inkluderande samhälle. Och varje gång du klickar "gilla" på Facebook-grupper som "Vi som vill se HELA Tomtarnas julverkstad" så gör du Sverige till ett lite mer otryggt land att leva i för alla som inte uppfattas som självklart svenska.
     I förlängningen betyder det också att varje gång du säger att "herregud, nu får de väl ändå ge sig, hur kan DET vara rasistiskt", så vinner SD och andra ännu mer uttalat främlingsfientliga krafter lite mer stöd i den allmänna opinionen. "För vi måste ju ha rätt att värna våra svenska traditioner. Bara för det är vi faktiskt inte rasister."

Och det skrämmer mig, långt mer än vad några gamla unkna rasistiska stereotyper som lever kvar i vissa av våra traditioner någonsin kan göra.

En bloggpost för att utrota polio

Mayen är en månad gammal och ligger i sin mammas famn
där han får en dos poliovaccin. Foto: © Unicef/Brian Sokol

Världsdel efter världsdel blir poliofri och möjligheten att helt radera den dödliga sjukdomen från jordens yta är inom räckhåll. Det är ingen lätt uppgift men det går. Och du kan hjälpa till. 

Förra året upptäcktes endast 650 fall av polio i världen. Det är inte många men bara några få fall gör att sjukdomen sprids och skördar barns liv. För att helt utrota polio krävs att man vaccinerar varenda unge i varje by. Det gör Unicef. Genom världens största hälsokampanj ser de till att miljontals barn världen över får vaccin och skyddas mot sjukdomen. 
     Köp vaccin (till exempel här) och hjälp till att utrota polio! För att barn ska få ett fullgott skydd behövs tre doser vaccin. I Unicefs gåvoshop (som du hittar här) kostar 60 doser 72 kronor. Det räcker för att rädda livet på 20 barn.

Fotnot: Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Relaterade inlägg: Den här bloggposten vaccinerar 95 barn (120420)

With a little help from your friends: Om vikten av att samarbeta med konkurrenterna

Det är inte så enkelt med journalistiken längre. Det räcker inte att göra ett bra jobb, kanske gräva efter uppgifter i månader, och sedan publicera sina avslöjanden och tro att det är bra med det. För att inte avslöjandena ska drunkna i övriga nyhetsflödet – eller i dementimaskinen – måste man planera noga och ta hjälp av såväl kollegor som konkurrenter.

Ett mycket tydligt exempel på hur kollegor hjälper till att ge ett avslöjande en extra skjuts såg vi i förra veckan, i samband med Expressens publiceringar kring SD (se första artikeln här). Andra nyhetsmedier rapporterade så klart om själva nyheten, men de gav samtidigt väldigt tydlig credd till Expressen.
     Det här att man så tydligt creddar konkurrenten, och inte bara hakar på och gör sin egen grej utan att låtsas om var "originalavslöjandet" kommer ifrån, är inte alls självklart. Det verkar dock bli mer och mer vanligt.

Ett annat exempel berättade Sveriges Radios Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman om när de igår gästföreläste för journaliststudenterna vid JMG.
     Deras föreläsning handlade inte alls om hur de gjorde själva jobbet (och med "själva jobbet" menar jag naturligtvis den så kallade Saudiaffären – ett nytt avslöjande publicerades så sent som idag). Istället berättade de om hur de, i samråd med arbetsledning etc, planerade själva publiceringen:

• En ny grej per dag, och i huvudsak reaktioner på denna i de andra sändningarna. Pumpar man på med flera nya saker varje dag blir lyssnarna till slut bara förvirrade.
• Dagen innan första publiceringen fick SVT:s Rapport och Aftonbladet ta del av huvudreportaget, för att kunna göra egna nyheter och vinklar – mot att de creddade Sveriges Radio.
• De dokument som låg till grund för avslöjandena publicerades på SR:s webb, även när de innehöll nyheter som inte publicerats av SR ännu. Dels för att öka den egna trovärdigheten, men också för att ge andra nyhetsmedier en chans att hitta egna vinklar. 
• Hela (oklippta) intervjuer med till exempel ansvariga ministrar publicerades också på webben, för att lyssnarna själva skulle kunna bedöma hela materialet.

– Skulle vi få det här att rulla måste vi få hjälp av andra kollegor direkt, berättade Bo-Göran Bodin för JMG-studenterna. Vi försökte tänka att "vi är inte konkurrenter med varandra, utan vi har ett gemensamt mål att ta reda på hur det är med den här historien". 

     Hjälp från kollegorna, det är det ena sättet att tänka när man planerar en större publicering av det här slaget. Det andra handlar om hur man hanterar dementimaskinen:

     – Lika mycket krut som man lägger på att säkra upp att allt är sant, lika mycket krut måste man lägga på hur de hanterar det, konstaterade Daniel Öhman. Vilken strategi har motparten? Och hur kan vi använda den strategin? Det är ett PR-krig.

Bo-Göran Bodin och Daniel Öhmans avslöjanden har redan belönats med Prix Europa i klassen Bästa undersökande reportage – radio. I morgon kväll avslöjas om de också belönas med Stora Journalistpriset. I söndags sände SR:s Kaliber ett reportage om granskningen – lyssna här.
     Gästföreläsningen på JMG streamades via Bambuser. Tryck på pilen! Moderator (som hörs ofta men sällan syns i bild) är gästprofessor Ingrid Carlberg. Ett längre referat finns på JMG:s webb.


Uppdatering 121122: Jovisst fick de Stora Journalistpriset i klassen Årets avslöjande. Grattis!

Bara lite kort om det paranormala i medieforskningen

Ibland vänder någon på perspektiven. Ibland lyckas någon få mig att tänka på ett nytt sätt. Sånt gillar jag.
     I veckan gästföreläste Annette Hill, professor i medier vid Lunds universitet, vid vårt HAS (det högre allmänna seminariet) under rubriken The audience is the show. Lämpligt nog – med tanke på veckans högtid – med utgångspunkt i sin bok Paranormal media. Audiences, spirits and magic in popular culture (Routledge, 2010).

Intresset för magi och det paranormala är på topp just nu. 50 procent av britterna (och tydligen ännu fler i USA) säger sig tro på något paranormalt, och det finns gott om spirituella medier och magiker på världens scener. Hela tidskrifter ägnas åt det paranormala. Hela tv-serier också, för den delen. Den psykologiska förklaringen är att tron på det paranormala ökar i orostider (millennieskiftet, 9/11). Detta i sin tur leder till en ökad skepticism, vilket paradoxalt nog leder till ett ökat intresse för magi – vi vill så gärna avslöja tricket.
     Vad har det paranormala med publiken att göra? Jo, en föreställning med ett spirituellt medium eller en magiföreställning fungerar inte utan publiken, menar Hill. Se föreställningen som en upplevelse: Om inte publiken engagerar sig och faktiskt deltar – känslomässigt, fysiskt, kognitivt, spirituellt, upplevelsemässigt – så blir det liksom ingenting kvar. Publiken är verkligen föreställningen.
     Det finns ju fler än spirituella medier och trollkarlar som har förmågan att inkludera och engagera publiken. Tänk rockstjärnor, fotbollslag, kvällstidningsredaktörer… Om inte publiken låter sig hänföras,  inkluderas och ryckas med blir det inte mycket kvar av upplevelsen. (Tänk själv vad du tycker om tanken att gå och lyssna på en musiker du inte gillar, eller hur lätt det är att finna kvällstidningarna totalt ointressanta. Om du inte låter dig engageras blir det inte mycket till föreställning kvar, hur proffsigt utformad den än är.)
   
För mig, som arbetat på dagstidningsredaktioner och på Dagspresskollegiet, är det lite befriande att få vända på perspektiven och se publiken som något annat. Inte som en anonym massa som måste informeras, upplysas och underhållas (vilket lite hårdraget kan sägas vara den traditionella journalistiska synen på publiken), inte som medskapare av medieinnehåll (genom användarskapat innehåll i olika former, som läsarkommentarer), inte som konsument. Utan som en engagerad och inkluderad medskapare.
   


Fotnot: På SvD:s debattsida förs just nu en debatt om parapsykologi som forskningsområde. Inläggen kan läsas här och här. Min uppfattning i frågan är, helt kort, att eftersom så många faktiskt tror på det paranormala och det finns en hel industri kring det, så måste vi också forska kring det. Även om vi inte tror på det. Jag tror till exempel inte på någon gud, men tycker ändå att religionsvetenskapen fyller sin plats.

Relaterade inlägg: Tolson, Mancini och Schillemans… (120622)

21 bilder på 15 minuter i Istanbul

På den europeiska medieforskningskonferensen ECREA 2012, som hölls i Istanbul i förra veckan, presenterade jag i fredags kväll de första egentliga resultaten av hur svenska journalister egentligen använder sociala medier. Det är Monika Djerf-Pierre och jag som tillsammans står för analyserna.
     De här konferens-presentationerna går verkligen undan – man har 15 minuter på sig att berätta om teoretiska utgångspunkter, metod, huvudresultat och slutsatser. Då gäller det att på något vis särskilja sig från alla andra men framför allt att sålla, och allt för mycket får helt enkelt inte plats. Den som vill ta del av själva presentationen hittar den här. Jag återkommer men ett inlägg som sammanfattar resultaten i mer begriplig form.

Myten om morgontidningens kommersialisering

I morgon diskuteras den svenska journalistikens kommersialisering på ett seminarium i Stockholm. I centrum för diskussionen står Ingela Wadbrings bok Journalistikens kommersialisering – mera myt än sanning? (utgiven av Sim(0) Mediestudier, kan beställas här).

Journalistikens kommersialisering är ett begrepp som många – såväl branschfolk och forskare som medietyckare – gärna slänger sig med i debatten, om den så gäller journalistiken eller mediernas framtid eller papperstidningens död. Och man tar det för givet; journalistiken har kommersialiserats. Så är det bara. Men få har försökt studera hur den i så fall har kommersialiserats, och i så fall hur detta har påverkat innehållet.
     Ingela Wadbring gör just detta: Hon har genomfört en gigantisk kvantitativ studie. Och kommer fram till att nej, när man tittar på det övergripande plan som hon tittar på så ser man faktiskt ingen kommersialisering av i alla fall morgontidningarnas innehåll. Den riktigt stora förändringen skedde istället när journalistiken professionaliserades på 70-talet, alltså när allt fler journalister genomgått journalistutbildning och yrket utvecklade gemensamma normer och värderingar. Tidningarna är inte mer slätstrukna idag. De skriver inte mer personifierat, inte mer snuttifierat, inte mer trivialiserat. De innehåller mer bilder, det är sant, men det kan lika gärna bero på att trycktekniken blivit så mycket bättre.
     Därmed inte sagt (och det säger inte Wadbring heller) att det inte skett en kommersialisering av andra medier – jag anar att en analys av kvällspressen skulle ge ett annat resultat –  eller att kommersialiseringen kommer till uttryck på andra sätt än de hon har mätt (till exempel i hårdare konkurrens på mediemarknaden, eller arbetsvillkoren på redaktionerna).

Och tro mig när jag säger att Ingela Wadbrings studie faktiskt är gigantisk, för det är jag som har kodat mycket av materialet. Jag har jämfört abonnemangspriser från 60-talet till idag, ägarnas vinstuttag, sidantal, andelen annonser, vilka bilagor man har, hur mycket bilder det är… i betydligt fler tidningar än de fyra som slutligen analyseras i boken. Jag har dessutom innehållsanalyserat mer än 13 000 artiklar på detaljnivå (läs mer om hur här).
     På sätt och vis var det ändå ett väldigt roligt arbete. De mikrofilmer som finns vid Kurs- och tidningsbiblioteket i Göteborg är en verklig guldgruva inte bara för släkt- eller medieforskare. Sök gärna på etiketten överskottsinformation och läs till exempel om mina ständiga följeslagare Sven-Ingvars (varje vald oktobervecka, med start 1960, dök de upp i NWT) eller om journalistisk yrkesetik anno 1960.


Fotnot: Ingela Wadbring bloggar (alltför sällan) här. Hon intervjuades om sin studie i gårdagens Publicerat i P1.

35 hemtentor om journalistrollen och en underkänd professor

Den här veckan har jag läst hemtentor. 35 variationer på uppgiften att diskutera och kritiskt analysera journalistrollen, med utgångspunkt i kurslitteraturen.

     Man kan ha sämre jobb – det har varit verkligt kul att läsa alla 35. Kursen heter Journalistrollen i teori och praktik. Den praktiska delen består av två veckors kortpraktik, den teoretiska delen (som är ny för i år) av självständiga litteraturstudier med Svenska journalister 1989–2011 som huvudbok, kompletterad med ett antal vetenskapliga artiklar om journalistrollen ur olika perspektiv.

     Studenterna har kopplat det teoretiska (forskningen) till sina egna erfarenheter från praktiken och till aktuell debatt om journalistrollen på sätt som är både relevanta och intressanta. När det är så är det faktiskt ganska kul att läsa 35 hemtentor!

Idag skriver medieforskaren Bengt Johansson en krönika i Borås Tidning om just journalistrollen (läs här). I en tid när "alla är journalister" är det faktiskt journalisterna själva som är det största hotet mot journalistiken, menar han. Journalistkåren hålls idag samman av en stark yrkesidentitet, men när kåren själv odlar föreställningen att man är född till journalist, att "bra journalistik" handlar om annat än sådant man kan lära på skolbänken, då bäddar man för en identitetskris. Misstron mot yrkets akademisering blir till en misstro mot professionalism – och finns det ingen professionalism kan ju verkligen alla vara journalister. Och vilken legitimitet har då den professionella journalistiken?

    I debatten om journalistikens legitimitet tror Johansson att vi kommer få höra fler föreslå en yrkeslegitimering av journalister. Och att journalistyrket kan komma att få en skyddad examen, precis som jurister och läkare.

Om nu Bengt Johansson hade skrivit en hemtenta i Journalistrollen i teori och praktik, och inte en krönika i Borås Tidning, vilket betyg hade jag då gett professorn? 

     Till att börja med är texten lite väl kort, även om jag inte är rigid när det gäller det utrymmesmässiga. Han diskuterar och analyserar journalistrollen på ett självständigt och kritiskt sätt, och texten är välskriven och sammanhängande, vilket är kriterierna för ett VG. Texten har dock ingen som helst förankring i kurslitteraturen, och därför blir den (tyvärr) inte godkänd.

     Däremot håller jag helt med om hans slutsatser: Journalistkåren måste våga diskutera professionalism och yrkets legitimitet i förhållande till "alla andra som också är journalister". Vad skiljer journalister från bloggare, författare, Flashback-trådar? Är det bara en ekonomisk skillnad – att journalister får betalt för det de gör – eller är det något annat också?

Fotnot: Bengt Johansson bloggar (alltför sällan) här. 

Kort om inskränkningspopulism och statsskickets fundament

Den senaste veckan har debatten om yttrandefrihet och inskränkningar i Tryckfrihetsförordningen (TF) tagit ny fart med anledning av två saker:
     • Se&Hör har publicerat smygtagna bilder på en avklädd brittisk hertiginna.
     • Konstnären Elisabeth Ohlson Wallin har gjort ett fotomontage med kungaparet.
     Och så rusar inskränkningspopulisterna till, och kräver grundlagsändringar och förtalsrättegångar. Trots att TF och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) alldeles nyss varit föremål för en grundlig utredning, som kom fram till att några ändringar inte behövs. Och trots att svenska grundlagsskyddade medier (alltså med ansvarig utgivare) normalt sett inte publicerar smygtagna bilder på vare sig avklädda kungligheter eller andra.

"Inskränkningspopulister" är vad Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kallar dem som nu – återigen – vill inskränka den svenska tryck- och yttrandefriheten med hänvisning till övertramp som faktiskt inte sker i Sverige. I lördagens Medierna i P1 debatterade han yttrandefrihet kontra integritetsskydd med Mårten Schultz, professor i civilrätt. Lyssna, för det Thomas Mattsson säger är faktiskt viktigt!
     Jag tänker inte fördjupa mig i vare sig debatten eller i mina ståndpunkter den här gången. I korthet bara: Svensk press begår etiska övertramp, och de ska debatteras, precis som vi debatterar avklädda hertiginnor och fotomontage nu. Ännu icke begångna integritetskränkande övertramp finns det ingen anledning att försöka lagstifta mot. Det självsanerande systemet fungerar faktiskt.
     Läs gärna Thomas Mattssons blogg, och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin som skriver så här:

Yttrandefriheten är i den skandinaviska samhällsmodellen ett viktigare fundament än monarkin som statsskick.

Fotnot: Mårten Schultz bloggar här.

Om journalister och sociala medier i Curie

Jag intervjuas i nättidningen Curie om journalister och sociala medier, som en del i en längre artikelserie om sociala medier. Curie är en forskningsinriktad nättidning från Vetenskapsrådet.
     Du kan läsa artikeln här.

Debatten om journalisters varumärken är inte lätt – men nödvändig

I helgen var jag ute vid Nordströmmarna och plockade svamp (fina marker för soppar) och björnbär. Och höll på att sticka näsan i ett bålgetingbo, eftersom det satt en fjäril på en björk och såg ut som att den ville bli fotograferad. Tack och lov hejdade jag mig i tid. Getingbon ska man ha respekt för.
     När jag läste kommentarerna på Medieormen till etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons artikel Journalisten som varumärke tänkte jag först att den där debatten, den ska jag hålla mig ifrån. Ämnet är uppenbarligen alldeles för infekterat.
    Sedan tänkte jag om. Journalisters varumärken – det är ju faktiskt en del av mitt forskningsområde. En viktig del i min forskning handlar om hur journalister använder sociala medier för att stärka sina personliga varumärken, och hur redaktioner stärker sina varumärken genom att deras journalister är närvarande och aktiva i sociala medier.

Susanne Wigorts Yngvesson tar Zygmunt Baumans teorier om människor som turister eller pilgrimer som utgångspunkt för en diskussion om journalisters varumärken. Det kan man naturligtvis göra; problemet – som jag ser det – är att diskussionen blir kanske onödigt normativ i det att två förhållningssätt ställs mot varandra. Den ena sidan, pilgrimen, representeras i artikeln av Johan Persson och Martin Schibbye som använder uppmärksamheten kring sitt frisläppande till att rikta uppmärksamheten till situationen i Etiopien. Den andra sidan, turisten, exemplifieras med en icke namngiven journalist som bloggar om kläder, smink, förberedelserna inför sändning. "Nyheter blir accessoarer till ett kändisskap, en estetisk bakgrund till en viss person," skriver Wigorts Yngvesson.
     Det som ställer till det – och gör vad som borde vara inledningen till en intressant diskussion till lite av ett getingbo – är att den i artikeln anonyma tv-journalisten är ganska lätt att identifiera som Lisah Silfwer som bloggar på @JournalistLisah. I en kommentar till artikeln skriver hon bland annat: "Jag kan inte riktigt rå för att jag är en tjejig tjej som privat gillar tjejiga saker. Trots att jag är duktig på mitt jobb. Jag skriver inte bloggen för att den ska räknas som journalistik, utan jag skriver den blogg som jag själv skulle vilja läsa."
     Precis som Lisah Silfwer också skriver i sin kommentar är det svårt att veta var gränsen mellan privat och professionellt, mellan personligt och publikt egentligen går. Där ligger en av knäckfrågorna i min forskning om hur journalister använder sociala medier. Hur och var drar journalister de här gränserna? På vilka grunder?

Själv tycker jag att Erving Goffmans liknelser om livet som en teaterscen är en bra utgångspunkt för diskussionen. Å ena sidan har vi frontstage, det "officiella", det synliga – sändningen, artikeln eller vad det nu är. Men journalistiken har ju dessutom ett eget backstage, arbetet på redaktionen, småsnacket mellan kollegorna, den ibland desperata jakten på uppgifter… I journalisters bloggar, Facebook-uppdateringar och twitterflöden får vi se en mer eller mindre välredigerad version av livet bakom kulisserna, och dessutom möter vi journalisterna som betydligt mer privata än annars.
     Transparens håller på att bli en av journalistikens viktigaste normer. Av flera anledningar. Dels för att fler och fler journalister faktiskt tycker att man ska vara öppen med vad man gör och hur man gör det; en slags ärlighetsnorm alltså. Dels för att möjligheterna till ökad transparens är nästan som inbyggda i de digitala medierna – och i ännu högre grad naturligtvis i de sociala medierna (alltså ett medielogiskt argument). Dels för att publiken uppenbarligen uppskattar det. Dels finns det kommersiellt argument – ökad transparens ökar förtroendet för den enskilde journalisten, för redaktionen hen arbetar på, och för journalistiken som sådan, och publiken känner ökad samhörighet och lojalitet. Transparens kan därför vara en viktig beståndsdel i ett strategiskt varumärkesbyggande för såväl enskilda journalister (som konkurrerar om källor, kollegornas respekt, fasta anställningar, vänsterkryss etc) som för redaktioner (som slåss om publik och annonsörer).
     När jag tittar på journalisters bloggar så ser jag variation och mångfald – precis som i journalistiken. Någon skriver om hur han fått tag i de oklippta filmerna från Perssons och Schibbyes gripande (läs här), en annan tar utgångspunkt i livet som chefredaktör (läs här), en annan skriver om tjejiga saker. Jag har svårt att se att den här mångfalden i sig skulle vara negativ – det finns plats för såväl pilgrimer som turister, och det måste vara upp till varje enskild journalist hur hen bygger sitt personliga varumärke eller för all del bara småpratar lite med den som råkar läsa.

Men Susanne Wigorts Yngvesson pekar också på en sak som borde diskuteras mer. I Etiska regler för press, radio och tv, den del som handlar om Yrkesregler och Journalisters integritet, står det i andra paragrafen:

Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist.

Om en journalist har annonser på sin privata blogg – vems ärenden går hen då? Om en journalist "checkar in" på restauranger, eller talar om var "dagens outfit" går att köpa – hur ska jag som läsare kunna vara säker på att hen inte avstår negativa nyheter om just dessa företag?
     Ur en yrkesetisk synvinkel handlar det inte om rätten för en journalist att skriva den blogg som hen själv skulle vilja läsa, det handlar om vad man faktiskt kan göra som journalist. För precis som man kan bygga förtroenden, till exempel med hjälp av transparens, så kan man rasera förtroenden. Och då förlorar journalistiken.
     Omkring 20 procent av Sveriges journalister bloggar, åtminstone ibland. Drygt åtta av tio är aktiva på nätverkssajter som Facebook. Var fjärde twittrar. Hittills har debatten inom kåren handlat mycket om vilken nytta man faktiskt kan ha av sociala medier – som yrkesverktyg, för att bygga nätverk etc – och om att fler borde bli aktiva. Men finns det nytta finns det kanske också potentiella risker. Nu är det hög tid för den yrkesetiska debatten, även om den är svår och kanske känslig.


Relaterade inlägg: Journalistrollen förr och idag – något har hänt (120209)

Bålgetingarna vid Nordströmmarna. Jag lovar – de är jättestora, men jag tordes inte gå för nära. Foto: Ulrika Hedman

Apropå forskningskommunikation: Varför ska forskare blogga?

Universiteten har tre viktiga uppgifter: Forska, undervisa och så det som lite slentrianmässigt brukar kallas "tredje uppgiften". Alla tre är egentligen lika viktiga, men på något vis hamnar den här "tredje uppgiften" ändå alltid i skymundan.
     Framför allt kanske för att "tredje uppgiften" är så diffus. Och för att vi som arbetar på universiteten så sällan får tid avsatt i våra tjänster för att ägna oss åt den.
     Det handlar helt enkelt om att dela med sig av sin forskning till resten av samhället. Och om man tänker efter är det många forskare som faktiskt gör det, på ett eller annat sätt. Håller föredrag för föreningar, föreläser för branschföreträdare, träffar skolbarn och visar att forskning visst kan vara kul, skriver debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, deltar i utredningar eller kommittéer. Eller gör som jag – bloggar.
     I vänsterspalten, en bit ner, finns länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, länkar till medieforskare samt länkar till diverse andra forskare som jag tycker är intressanta av en eller annan anledning.

Min förebild som forskarbloggare är Åsa M Larsson i Uppsala, som skriver bloggen Ting och tankar. Jag är egentligen inte mer än allmänintresserad av arkeologi, som Åsa skriver om, men har blivit mer nyfiken på ämnet av att läsa hennes blogg. Men Åsa skriver också om forskningskommunikation, och ger en rad handfasta råd i Lilla Vetenskapsbloggskolan i fem delar. Den borde alla forskare och doktorander läsa!
     Åsa M Larsson började blogga när hon var tillfälligt trött på arkeologistudierna, och genom bloggen fick hon inspiration och nya idéer. Den som vill höra henne berätta om sitt vetenskapsbloggande kan göra det här. Det borde alla forskare och doktorander – och många andra också, för den delen – göra!

Ännu mer inspiration hoppas jag få från ett webbinarium med rubriken Forskare, skriv för att bli läst! 25 september mellan klockan 14 och 15 pratar forskarna Jenny Helin och Susanne Pelger (som bloggar här) om akademiska texter och textens roll för att sprida forskning.
     Just webbinariets form bör passa upptagna doktorander – en timme framför datorn på sitt eget kontor är lättare att passa in i schemat än att vika kanske en hel dag för att ta sig till annan ort.



Fotnot: Programmet med Åsa M Larsson är ett av närmare 8 000 program som UR nu lägger ut på webben. I en uppmärksammad viral kampanj har man möjlighet att bli programchef för ett "eget" program, om allt från författarsamtal till barnprogram om katter till seminarium om radio- och tv-historia. Genom det här blogginlägget deltar jag i spridningen av den här virala kampanjen. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig något mer ädelt syfte än att locka folk till att botanisera bland UR:s alla program.

Relaterade inlägg: "Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne? (120331)

14 + 1 poddar om journalistik och medier

Man ska väl inte påstå att det direkt kryllar av podradio om journalistik eller om medier. Men det finns en hel del – faktiskt så pass många att min pendlarvecka inte räcker till för att lyssna på allt, eftersom jag vill försöka lyssna till lite annat också.
     Själv skiljer jag mellan två typer av poddar, och jag vet egentligen inte hur vetenskapliga mina definitioner är, men i alla fall: Dels podcasts, program som är producerade "direkt" för nedladdningslyssnarna, och dels podradio, "vanliga" radioprogram producerade för just radio men som också finns att ladda ner till valfri spelare att lyssna på i efterhand.

I avdelningen podcasts lyssnar jag gärna till: 

• Frilansjournalisten Axel Kronholms #journopodd är en relativt nystartad; tre avsnitt har han hunnit med. Jag uppskattar samtalstonen – här är det yrkesmänniskor som pratar initierat med varandra. (iTunes)
• Magnus Bergslunds #försnack handlar inte bara om medier, men bland samtalsgästerna hittills finns flera journalister – nu senast Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. (iTunes)
• #mediespanarna görs av Jesper Enbom och Erik Lindenius vid Umeå universitet. Aktuella mediehändelser varvat med en god portion medievetenskap. (iTunes)
• Brittiska #jpod, en del av Editors's blog på sajten journalism.co.uk, är en riktig guldgruva. Här finns handfasta journalisttips, intervjuer med forskare med mera. (iTunes)
• Studenterna vid Annenberg School for Communication, University of Pennsylvania, gör – eller rättare sagt: kommer att göra – #3620. Kan bli spännande. (iTunes)
• Sveriges Radios Journalistik 3.0 – Medieormen bjuder inte på någon regelbundenhet, men desto roligare när det väl kommer en pod. Till exempel flera intressanta seminarier från Almedalen. (iTunes)
• .SE-podcasten om nätet. (iTunes)

I avdelningen podradio lyssnar jag gärna till:

• SR P1 Medierna – missar jag aldrig (iTunes)
• SR P1 Publicerat (iTunes)
• NRK P2 Kurer – om du förstår norska (iTunes)
• DR P1 Mennesker og medier – om du fixar danska (iTunes)
• WNYC On the Media – amerikansk public service (iTunes)
• BBC4 The Media Show (iTunes)
• The Guardian Media Talk (iTunes)

Det finns ett program till som jag gärna rekommenderar alla journalister att lyssna på, även om det faktiskt inte handlar om vare sig journalistik eller medier. Istället handlar det om statistik, och hur lätt det är att gå vilse i siffrorna om man inte har en aning om hur statistiken fungerar. Lärorikt, underhållande, och ofta riktigt stor humor! Programledare är Financial Times-journalisten och författaren Tim Harford.

• BBC Radio 4 More or Less (iTunes)

Fallet NA skaver – kan det bli för mycket transparens?

Transparens har seglat upp som den nya, heta normen inom journalistiken, den som alla bekänner sig till. Med transparens hoppas man bygga trovärdighet. Det gäller såväl enskilda journalister som medieföretag och redaktioner som journalistiken i sig.
     Redaktioner jobbar med transparensen framför allt genom olika öppenhets- och tydlighetsmarkörer, som att tidsstämpla alla artiklar, lyfta fram rättelser, länka flitigt till externa källor, föra en dialog med publiken, låta publiken kommentera artiklarna etc. Michael Karlsson, forskare vid Karlstads universitet som har undersökt just redaktionernas transparens, menar att den är en slags medielogisk konsekvens av medieutvecklingen. Delar av den journalistiska processen som tidigare varit dolda, som insamling och bearbetning av nyheter, har helt enkelt blivit synliga i och med nätnyheternas snabbhet, och transparens har blivit ett sätt att bygga trovärdighet.
     Mitt eget intresse för transparens som professionell norm och journalistiskt ideal hänger ihop med att transparens ofta diskuteras – såväl inom kåren och branschen som inom forskningen – som ett av de viktigaste skälen till en aktiv närvaro i sociala medier. Här blir den journalistiska processen ännu mer tydlig; journalister letar case och fakta, klagar på automatkaffe och stress, diskuterar uppföljningar och samarbeten, tipsar varann om källor som kan sammanfatta saker begripligt på 23 sekunder eller hur man spelar in mobilsamtal.
     Den som följer ett antal journalister via personliga bloggar, twitterflöden och facebooksidor lär sig en hel del om det journalistiska hantverket. Och då ökar också förtroendet för journalistiken som sådan.
     Den journalist som vet att utnyttja sin närvaro i sociala medier bygger snabbt ett personligt förtroendekapital (en viktig del i ett personligt varumärke). Den redaktion som vet att uppmuntra sina medarbetares närvaro i sociala medier bygger snabbt ett redaktionellt förtroendekapital (en viktig del i varumärkesbyggandet, Göteborgs-Postens arbete på området är ett tydligt och bra exempel).
     I sammanhanget ska också nämnas att även en och annan forskare och doktorand hoppas bygga långsiktig trovärdighet genom sitt transparenta bloggande (!).

Men kan det bli för mycket transparens? Frågan tål i alla fall att funderas på och resoneras kring.
     En klok krishanteringskonsult råder sina klienter att när skandalen är ett faktum och pressen börjat publicera, då lönar det sig inte att försöka dölja eller förklara bort. Lägg korten på bordet, och förekom gärna mediebevakningen genom att på eget initiativ själv presentera nya besvärande omständigheter om det finns sådana.
     Det är den ena sidan. Å andra sidan läser jag idag om tidningschefen på Nerikes Allehanda (NA), som uppenbarligen har kopierat delar av andras texter och presenterat som eget material i krönikor. Så får man inte göra, det är ett brott mot upphovsrättslagstiftningen och anses dessutom som ytterligt ohederligt inom journalistkåren.
     Efter det första avslöjandet (av P4 Örebro såvitt jag förstår) har NA själv tagit på sig rollen som nyhetsledande i flera artiklar (exempel här och här). Här är det inget tal om att försöka mörka eller förklara bort, istället presenterar redaktionen nya egna exempel på tidningschefen textstölder. Det köper jag, bättre att förekomma än att förekommas.
     Men den debatt som i skrivande stund (torsdag förmiddag) förs i kommentarsfälten till dessa artiklar är snudd på osmaklig. Törs redaktionen inte moderera av rädsla för att anklagas för att hålla sin chef och kollega bakom ryggen? Eller vad är det frågan om?

Jag är inte helt övertygad om att NA vinner i trovärdighet på transparensen i det här fallet. För samtidigt som redaktionen lägger alla korten på bordet visar man prov på vad många skulle beteckna som illojalitet mot en medarbetare och bristande arbetsgivaransvar, när grova omdömen om hennes person publiceras och står oemotsagda.
     Jag är heller inte helt övertygad om att det inte finns en genuseffekt i hanteringen – vi vet från tidigare mediedrev att kvinnor behandlas på ett annat sätt än män.

Det kanske är så att det faktiskt kan bli för mycket transparens.

Fotnot 1: Michael Karlsson om transparens: ‘Rituals of transparency. Evaluating online news outlets’ uses of transparency rituals in the United States, United Kingdom and Sweden’, i Journalism Studies 11(4): 235–245 (2010), samt 'The immediacy of online news, the visibility of journalistic processes and a restructuring of journalistic authority’, i Journalism 12(3): 279–295 (2012)

Fotnot 2: NA-händelserna beskrivs också i branschpress, se Journalisten, Medievärlden, Resumé och Dagens Media. Se länkarna som exempel på mina egna öppenhets- och tydlighetsmarkörer.

Paradoxen slow-tv lockar tittarna – idag följer vi med längs Telemarkskanalen

M/S Victoria slussar i Vrangfoss, sommaren 2010. Foto: Ulrika Hedman

Skulle du kunna tänka dig att bänka dig framför tv:n en hel söndag för att titta på en tur längs Telemarkskanalen?
     Idag gör åminstone dryga miljonen norrmän just det. Tio minuter före tio startade sändningen i NRK med att M/S Victoria gjordes klar för avgång i Skien. Kvart över åtta i kväll lägger hon till vid kaj i Dalen, "ändhållplats" på Telemarkskanalen. Under dagen får de norska tittarna ta del av bland annat slussningarna i Løveid (10 meter) och Vrangfoss (23 meter) under resan genom ett vidunderligt vackert landskap (följ rutten här).

Varför törs jag hävda att minst en miljon norrmän tänker följa sändningarna? Jo, konceptet med långa livesändningar är väl prövat i NRK. I fjol sommar direktsände NRK en resa med Hurtigrutten, hela vägen från Bergen till Kirkenäs, en sändning på dryga fem dygn (!). Det blev en kanske oväntad men enorm tittarsuccé – under helgen var 2,5 miljoner inne och tittade på någon eller några delar av sändningen, i snitt tittade 184 000. Detta trots att det egentligen inte händer något (följ rutten här).
     2,6 miljoner. Det är mycket folk det. Jag tittade också, lite då och då. Det var vackert. Och överallt stod det folk och vinkade, eller satt det folk i båtar och vinkade. Så värst spännande var det med andra ord inte.
   
Norskarna har fortsatt med dessa totalt actionbefriade långsändningar. I november i fjol var det dags för sju timmar ombord på tåget på Bergensbanan, 1,2 miljoner tittade. I början av juni i år sände NRK ett helt dygn från laxpremiären, 1,6 miljoner tittade.  I mitten på juni öppnade turistvägen Geiranger–Trollstigen för säsongen – så klart tittarna (vet tyvärr inte hur många) fick uppleva vägen (och snövallarna) via tv-rutan.
     Det finns ingen anledning att tro att tittarna har tröttnat på slow-tv; Telemarkskanalen lär locka åtminstone över miljonen.

* * *

Skärmdump (25 augusti) från livekamera i ett fiskgjusebo.

Ett exempel på helt annan variant av slow-tv är strömningen från ett baltiskt bo med fiskgjusar.
     Denna häckning har jag själv följt i sommar, och det är inte utan en viss lättnad jag konstaterar att alla tre ungar lämnat boet och tycks klara sig bra. Jag har sett kläckningar, matningar, ringmärkning, de första trevande vingslagen, hisnande testturer… och på köpet lärt mig enorm mycket om fiskgjusar. Fast det egentligen inte har hänt någonting när jag har tittat. För allra mest har ungarna legat och sovit.
     Jag är inte ensam om att ha följt de baltiska fiskgjusarna. Enligt det forum som de estniska och lettiska forskarna i det gemensamma rovfågelprojektet satt upp så har det under dygnets ljusa timmar varit mellan 2 000 och 3 000 tittare. Hela tiden. (Och drygt 11 000 inlägg har det blivit hittills i forumet.)
     Ungarna blir fortfarande matade i boet, så det lönar sig att titta in då och då. Länken hittar du här.

* * *

Jag tror att det är samma sak som får miljoner att bänka sig framför tv:n och följa en livesändning av en båtresa (om än en vacker sådan) som får flera tusen att titta till ett fiskgjusepar med jämna mellanrum: Vi uppskattar långsamheten. Vi uppskattar att sändningen inte är klippt enligt samma mall som en actionfilm. Vi uppskattar att man inte lagt på bakgrundsmusik. Vi uppskattar att allt faktiskt inte kommenteras. Vi uppskattar det faktum att saker faktiskt kan vara sig själva nog.
     I en tid när det inte längre är meningsfullt att tala om media som något skilt från samhället, när det inte finns några mediefria geografiska utymmen, ingen mediefri tid, kan slow-tv fungera som en slags motreaktion, en långsamhetens protest. Slow-tv tillåter oss – paradoxalt nog – att koppla av och ner. Allt måste inte gå fort. Samtidigt som det inte alls känns konstigt att uppleva genom tv:n eller datorskärmen, istället för att köpa biljett till båten eller hänga kikaren runt halsen och ge sig ut i skogen.



Fotnot 1: Forskaren Mark Deuze har utvecklat sina teorier om medias ständiga närvaro i boken Media Life (2012, Polity Press). Klart läsvärd för alla som vill försöka sätta samtiden i sammanhang och perspektiv.

Fotnot 2: Trots att jag är mer eller mindre uppvuxen vid Dalslands kanal så tycker jag att Telemarkskanalen är vacker. Dalslands kanal är naturligtvis snäppet vackrare ändå ;-)

Relaterade inlägg: Baltiska fiskgjusar fascinerar – två ungar i boet (120617)

Ny blogg ger nyttiga tips till journalister

Journalisterna Mikael Pettersson och Backa Elias Bondpä har startat en ny blogg, Journalisttips. Så här beskriver de själva hur de har tänkt det:

Tips till journaliststudenter, nyfikna yrkesverksamma och andra intresserade. Tips om form och innehåll, teori och praktik. Intervjuteknik, offentlighetsprincip, etik. Research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning. Spräck & tech. Erfarenheter och idéer. Plattformsoberoende, men antagligen med slagsida åt nätet, sociala medier, tv, nyhetsjakt och granskning.

Micke Pettersson och Backa Elias Bondpä är båda erfarna tv-reportrar. Micke dessutom en uppskattad gästföreläsare vid JMG (jag hittar fortfarande nyttigheter i mina sparade föreläsningsanteckningar!). Deras samlade erfarenheter talar för att Journalisttips kan bli en av landets mest nyttiga bloggar för journalister av olika slag.
     Det enklaste sättet att följa bloggen är att prenumerera på rss-flödet. Gör det! Vet du inte hur man gör visar de det i en lättbegriplig instruktionsfilm. (Passa förresten på att samla alla dina nyhets- och bloggfavoriter i rss-flöden. Fungerande rss-flöden gör livet så mycket lättare – tro mig!)

* * *

Idag är sista dagen på min sommarsemester. Innan studenterna kommer (1 3 september är det kursstart) hoppas jag skriva klart "min" del i det paper (vilket närmast kan beskrivas som en vetenskaplig konferensartikel) som Monika Djerf-Pierre och jag ska presentera vid ECREA:s konferens i Istanbul i oktober. I detta paper presenterar vi fördjupade analyser av journalisters användning av sociala medier, alltså av den statistik som presenterades i Svenska journalister 1989–2011 (redaktör Kent Asp) tidigare i somras (och som jag bloggat om här, här och här). Underlaget är den stora enkätundersökningen Journalist'11.



Fotnot 1: Backa Elias Bondpä har en egen blogg, Bondpa, med ett mer personligt innehåll.

Fotnot 2: Mina länkar till bloggar om medieforskning respektive medier hittar du i vänsterspalten. Där finns också en samling länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, och en diverse-kategori med annat jag tycker är läsvärt. Hör gärna av dig om du tycker jag missat något!

Hen tar ytterligare ett litet steg framåt

Jag kan förstås lägga ut texten om de olika kapitlen i nya SOM-boken i all oändlighet. Medievanor, partisympatier, vilken religion folk tycker är mest sympatisk… Men det tänker jag inte göra. Läs och dra era egna slutsatser – sommaren är lång och av allt att döma regnig. Hela I framtidens skugga kan laddas ner som pdf på SOM:s webb.

Istället tänker jag presentera en liten studie som jag har gjort på själva boken: Ordet hen vinner mark!
     Ja, nu handlar det inte om några stormsteg framåt i användningen av detta ovanligt praktiska pronomen, tredje person singularis. Det kanske snarast ska beskrivas som ett myrsteg. Men myrsteg bär också framåt, se bara på alla myrstigar nästa gång du är i skogen.

Jag hittar fyra exempel på hen i årets SOM-bok (och reserverar mig härmed för att jag kan ha missat någon förekomst):

"Vi vet från annan forskning att den absolut viktigaste faktorn bakom hur mycket väljare uppskattar en partiledare är hur mycket de uppskattar eller inte uppskattar det parti hen leder." (Sören Holmberg: Populära och mindre populära partiledare)

"Partipolitisk är det troligt att den som aldrig slänger kläder i soporna är miljöpartist (47%) eller vänsterpartist (43%), minst troligt är hen anhängare till Centerpartiet (29%)." (Eva Gustafsson och Karin M Ekström: Ett växande klädberg).

"Även om journalisten har skrivit ursprungsartikeln är det inte självklart att hen deltar i den diskussion artikeln genererar." (Annika Bergström och Ingela Wadbring: Läsare som medskapare av medieinnehåll)

"Homo economicus kan inte bortses från. Hen är alltid närvarande i samhälleliga sammanhang, så inte minst när det gäller EU." (Sören Holmberg: Försvagat opinionsstöd för EU också i Sverige)

Fyra förekomster av hen på totalt nästan 700 sidor – det är inte mycket, hur man än räknar. Men det är ändå fyra viktiga förekomster. Dels på grund av sammanhanget, SOM-institutet slarvar varken med statistik eller med ord. Dels eftersom just de här fyra exemplen visar hur praktiskt ordet hen faktiskt är – när det inte spelar någon roll om det är en han eller hon, när det lika gärna kan vara vilket som, så finns det ju heller ingen egentlig anledning att peka ut en han (i normalfallet) eller (undantagsvis) en hon.
     Eller hur?


Relaterade inlägg: Hen är ett ovanligt praktiskt ord (120203), Ny avhandling: SOM-institutets betydelse  för de politiska besluten (120416) – ett exempel på hur man kan skriva en hel avhandling på att analysera SOM-institutet.

Nypublicerade SOM-rapporten redan på nätet

Ifjol fick SOM-institutet en del negativ kritik i sociala medier (jag har semester, och tycker att jag kan kosta på mig en del svepande formuleringar) för att vi inte gjorde fjolårets bok Lycksalighetens ö tillgänglig på nätet direkt i anslutning till publicering och presentation. Ifjol gjorde vi som vi alltid gjort – de som ville läsa fick beställa (och betala för) pappersboken; pdf-versionen lades på nätet inte med ett års fördröjning, som tidigare, utan efter ett halvår. (Och ja, jag skriver vi eftersom jag just nu är tjänstledig från min tjänst som koordinator på SOM-institutet. Ifjol vid den här tiden var jag däremot inte tjänstledig, och hade bland annat som uppgift att försöka förklara logiken i pdf-fördröjningen.)
     Men precis som medielandskapet förändras så förändras rutinerna för SOM-institutets publiceringar.
     Igår presenterades den senaste boken vid en pressträff. Och redan idag släpper SOM-institutet pdf:erna. Det känns bara logiskt. Alla som vill ta del av de senaste siffrorna på svenskarnas opinioner, attityder och medievanor – men som inte vill belasta bokhyllan med ytterligare en titel – kan med andra ord ladda ner antingen hela I framtidens skugga, eller också bara de kapitel de är intresserade av redan idag.

Själv noterar jag – som vanligt – spännande saker i några av de kapitel som handlar om våra medievanor:

• Trots allt tal om att nyhetskonsumtionen minskar är det faktiskt bara sex procent som inte tar del av nyheter i någon av de traditionella medierna, alltså riks-tv, Ekot eller pappersmorgontidning. Om detta skriver Adam Shehata och Ingela Wadbring i kapitlet Allt fler står utanför nyhetsvärlden. 
• Att det finns gratistidningar har större positiv inverkan när det gäller regelbunden dagspressläsning än presstödet. Och om det finns flera tidningar på en ort är läsningen högre än om det bara finns en – det verkar faktiskt ha betydelse att det finns ett reellt val. Läs mer i Presstödet och tidningsläsningen av Ingela Wadbring.
• Vi har en kluven inställning till artikelkommentarer. En majoritet tycker det är viktigt att möjligheten att kommentera finns och att innehållet är intressant, men samtidigt tycker majoriteten att kvaliteten på kommentarerna är låg. Läs vidare i Annika Bergströms och Ingela Wadbrings Läsare som medskapare av medieinnehåll.
• Radiolyssnandet minskar och byter plattform (till mobil), men förtroendet för SR är fortsatt i topp. Läs mer i Annika Bergströms Radio – kanaler, plattformar och förtroende.

Journalisters användning av sociala medier: Att omvärldsbevaka viktigare än dialogen

För snart en vecka sedan publicerades boken Svenska journalister 1989–2011 (redaktör Kent Asp) med de första analyserna från höstens stora journalistundersökning, Journalist '11. Där finns också de första publicerade tillförlitliga siffrorna över hur svenska journalister använder olika sociala medier.
     Siffrorna visar att de flesta journalister använder sociala medier i hög utsträckning, men att skillnaderna inom kåren är stora – många använder inte sociala medier alls eller väldigt lite (se Journalister gör "mer av allt" i sociala medier). Det finns också skillnader i användning mellan olika grupper av journalister – till exempel ligger SR:s och kvällspressens medarbetare i topp på listan över flitig användning (se Stora skillnader i hur journalister använder sociala medier i jobbet).
     De här analyserna är spännande nog, men i undersökningen ställdes också frågor om användningsområden, alltså egentligen vad journalister använder sociala medier till i jobbet.

Så: En sista tabell över svenska journalisters medieanvändning hinns med innan jag ska försöka ha semester. Den här gången handlar det om vilka professionella användningsområden som anses som viktiga.

Det är intressant att notera att mer passiva användningar, sådana som kan sammanfattas som omvärldsbevakning, rankas så mycket högre än de mer interaktiva.

     Man kan med andra ord säga att journalister fortfarande mest använder sociala medier som ett nytt redskap för att göra det de alltid har gjort – inhämta och bearbeta information. Journalister använder sociala medier mest för att bevaka diskussioner, hitta idéer, researcha, trendspana etc.

     Journalisterna tycks också medvetna om de sociala mediernas betydelse för att skapa och stärka varumärken. Men jag noterar att byggandet av det redaktionella varumärket anses viktigare än byggandet av det egna personliga varumärket, vilket skulle kunna tyda på att många journalister är aktiva i sociala medier för att arbetsgivaren (eller någon annan) vill det.

Även om de allra flesta svenska journalister använder olika sociala medier en hel del, både professionellt och privat, anser många att de sociala mediernas betydelse för journalistiken nog överdrivs i debatten.

     I undersökningen har journalisterna fått ta ställning till påståendet att "journalister kan göra bra journalistik utan att använda sociala medier" – nio av tio håller med om det.
     Påståendet att "journalister lägger för stor vikt vid sociala medier" håller sex av tio med om.
     15 procent håller med om att "sociala medier kan ersätta traditionella medier som nyhetsförmedlare".


Fotnot: Metoddokumentation Journalist '11. Siffrorna i tabellerna är från Monika Djerf-Pierres kapitel Sociala medier i Asp, Kent (red) (2012) Svenska journalister 1989–2011, Göteborg: Institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet.