Framing och hotet mot det genuint svenska

Det handlar egentligen inte om Tintin i Kongo, eller om pepparkaksgubbar eller om Tomtarnas verkstad. Det är, på många sätt och vis, en piss i Gullmarn jämfört med den öppet uttalade rasism som visade sitt fula tryne i kommentarer till SVT:s luciasändning i år, eller den strukturerade rasism som gör livet till ett helvete – varje dag – för alldeles för många svenskar. 
     Det här handlar om någonting annat. Det handlar om att få så många som möjligt att känna att en massa saker som vi vuxit upp med – och alls inte tagit någon skada av – ska förbjudas. På grund av invandringen. På grund av muslimerna. På grund av "de där".

För när vi tänker efter: Inte blev vi rasister av att läsa Tintin? Det är ju ett äventyr. Och pepparkaksgubbar har vi väl alltid haft i luciatågen, eller hur? Det är väl inget rasistiskt med det? Och det var ju bara kul när den gröna gubben  och den kaxiga svarta dockan kom tillbaka till tomteverkstaden. Obegripligt att de faktiskt var bortklippta så länge. Eller hur?

* * *

Så glöm Tintin, pepparkaksgubbarna och tomteverkstaden. Det handlar faktiskt inte om det. Det handlar om att skapa en bild av Sverige där det svenskaste av svenska, det mest oskyldiga, våra mest omtyckta traditioner, hotas av invandringen:
     Barnen får inte läsa Tintin för att invandrarna tycker att den är rasistisk. Barnen får inte klä ut sig till pepparkaksgubbar för att pepparkaksgubben är en rasistisk stereotyp. Barnen får inte se hela Tomtarnas verkstad för att vissa av figurerna bygger på rasistiska schablonbilder. "Nä, nu har det verkligen gått för långt!"
     Det handlar om att du och jag (som ju ändå är ganska vettiga och normala människor och absolut inte rasister, verkligen inte) ska tycka att invandrare blivit ett hot mot det genuint svenska och våra traditioner.
     Det är det det handlar om. Att få oss att tycka att nu har det gått för långt. 

I medievetenskapen kallas det här för framing. Framing handlar – väldigt förenklat – om att "rama in" en händelse eller ett skeende på ett visst sätt, för att vi också lättare ska tolka den på ett visst sätt. PR-konsulter, till exempel, arbetar mycket med framing; de tillhandahåller tolkningsramar som gör att vi lättare tycker att en organisation är trovärdig eller ett företag kvalitetsmedvetet, utan att vi riktigt fattar varför vi tycker si eller så.

* * *

Mycket av den indignerade debatt vi ser och hör just nu (om Tintin, om pepparkaksgubbar och om tomteverkstaden) har startats av och eldas på av människor som har en helt annan agenda än att se till att dagisungarna får klä ut sig till pepparkaksgubbar också i fortsättningen. 
     Varje gång du säger i lunchrummet att ”jag läste Tintin när jag var liten, och jag blev inte rasist" så gnuggar en rasist händerna. Varje gång du säger att "men pepparkakor är ju bara kakor som råkar vara bruna" så tar du samtidigt avstånd från alla de som arbetar för ett mer inkluderande samhälle. Och varje gång du klickar "gilla" på Facebook-grupper som "Vi som vill se HELA Tomtarnas julverkstad" så gör du Sverige till ett lite mer otryggt land att leva i för alla som inte uppfattas som självklart svenska.
     I förlängningen betyder det också att varje gång du säger att "herregud, nu får de väl ändå ge sig, hur kan DET vara rasistiskt", så vinner SD och andra ännu mer uttalat främlingsfientliga krafter lite mer stöd i den allmänna opinionen. "För vi måste ju ha rätt att värna våra svenska traditioner. Bara för det är vi faktiskt inte rasister."

Och det skrämmer mig, långt mer än vad några gamla unkna rasistiska stereotyper som lever kvar i vissa av våra traditioner någonsin kan göra.