Bland julspecialer och nya gemenskaper

"Jag är i chock." "Djupt upprörd." "Man slutar inte på det viset. Det gör man bara inte!" "Hur fan kan de göra så här mot oss????"
    Vänner och bekanta har delat med sig av sin upprördhet på Facebook och i twitterflöden. Självklart handlar det om tredje säsongens avslutande dubbelavsnitt av Downton Abbey, där Cousin Matthew, spelad av Dan Stevens,  kör ihjäl sig i slutscenen.
     Samtidigt: En förvånande upprördhet över att folk berättar och diskuterar vad som hände i slutscenerna. För alla har ju inte sett ännu, utan hade tänkt titta på avsnittet vid ett lämpligare tillfälle. Och hur kan då vänner och bekanta vara så fisiga att berätta?

* * *

När jag var liten – och en ganska lång tid av mitt vuxenliv också, för den delen – fanns det två kanaler att titta på, och bara några enstaka tablålagda repriser för den som missade ett avsnitt i en serie. Tv:n fungerade verkligen som en lägereld. I princip alla tittade på samma sak, och i princip alla kunde prata om gårdagskvällens program på fikarasten dagen efter.
     Sen fick vi fler kanaler. Och videobandspelare. Och ännu fler kanaler. Och play-tjänster och streaming. Det är ingen idé att ens försöka diskutera gårdagskvällens program med någon annan, om man inte vill inleda med en lång resumé som vad det är för typ av program och vad som har hänt. Tv:n sägs ha förlorat sin roll som lägereld – även om en del i branschen tror att vissa program (som Melodifestivalen) fortfarande fungerar som lägereldar.

Men jag skulle inte beskriva tv-tittandet som en slocknande lägereld än. Av två anledningar. Den första är att gemenskapen kring lägerelden är så mycket större nu än förr. Vi twittrar svaren till På Spåret, lär oss att jubla över tjusiga mål med speciell hashtag eller snyftar över Matthews öde på Facebook. Våra aktiviteter i sociala medier kräver en samtidighet. Jag hade inte mycket för att jag såg julspecialen redan på annandagen, eftersom jag inte hade någon att prata om den med – jag fick spara mina funderingar till igår kväll.
     Den andra anledningen är utvecklingen av second screen. Eftersom många av tv-tittarna sitter med en dator, surfplatta eller smartphone framför tv:n utvecklar tv-bolagen nu olika typer av interaktivt material för apparaten i knät. Det kan vara en speciell chatt, eller varför inte som i exemplet SVT som låter tittarna själva tävla i På Spåret. Vi har bara sett början på den här utvecklingen.

* * *

Återstår då problemet med att vissa inte vill – eller kan – titta när de flesta andra tittar. Är det fisigt att avslöja att Matthew Crawley kör ihjäl sig, så längre avsnittet fortfarande går att se på SVT Play?
     Nej, det kan det ju inte vara. För var ska vi i så fall dra gränsen?
   


Fotnot: Downton Abbeys julspecial sändes i Storbritannien på juldagen, i Norge på annandagen och på SVT först igår kväll. Julspecialen visas på SVT Play till 5 januari.

Fotnot: Mediamänniskan har också skrivit om second screen, och benar ut fenomenet lite mer pedagogiskt än jag.

Alla dessa frågor med värdelösa svar

Min långtidsstudie av marknadspaneler och hur de fungerar ur ett respondentperspektiv fortsätter. Studien startade senhösten 2010, undersökningsobjektet är DN-panelen och metoden etnografisk. För att slippa mötas av redan stängda enkäter (ett systematiskt metodfel från min sida första året) ser jag dessutom till att enkäterna numera skickas till en adress jag faktiskt kontrollerar regelbundet.
     Jag kan konstatera att frågekonstruktionerna fortfarande är riktigt usla. Och att enkätkonstruktionen i sig fortfarande är riktigt usel. Och att enkäterna naturligtvis aldrig är representativa för något som helst, och därmed – faktiskt – helt oanvändbara. Men att jag trots allt svarar ärligt och uppriktigt.
     Och att jag idag fört över 233 kronor till Världsnaturfonden – en rejäl ökning från förra årets mer blygsamma 87 kronor. Så en viss nytta gör just den här marknadspanelen trots allt.


Relaterade inlägg: Jag är marknadspanelernas värsta mardröm (111210)

Framing och hotet mot det genuint svenska

Det handlar egentligen inte om Tintin i Kongo, eller om pepparkaksgubbar eller om Tomtarnas verkstad. Det är, på många sätt och vis, en piss i Gullmarn jämfört med den öppet uttalade rasism som visade sitt fula tryne i kommentarer till SVT:s luciasändning i år, eller den strukturerade rasism som gör livet till ett helvete – varje dag – för alldeles för många svenskar. 
     Det här handlar om någonting annat. Det handlar om att få så många som möjligt att känna att en massa saker som vi vuxit upp med – och alls inte tagit någon skada av – ska förbjudas. På grund av invandringen. På grund av muslimerna. På grund av "de där".

För när vi tänker efter: Inte blev vi rasister av att läsa Tintin? Det är ju ett äventyr. Och pepparkaksgubbar har vi väl alltid haft i luciatågen, eller hur? Det är väl inget rasistiskt med det? Och det var ju bara kul när den gröna gubben  och den kaxiga svarta dockan kom tillbaka till tomteverkstaden. Obegripligt att de faktiskt var bortklippta så länge. Eller hur?

* * *

Så glöm Tintin, pepparkaksgubbarna och tomteverkstaden. Det handlar faktiskt inte om det. Det handlar om att skapa en bild av Sverige där det svenskaste av svenska, det mest oskyldiga, våra mest omtyckta traditioner, hotas av invandringen:
     Barnen får inte läsa Tintin för att invandrarna tycker att den är rasistisk. Barnen får inte klä ut sig till pepparkaksgubbar för att pepparkaksgubben är en rasistisk stereotyp. Barnen får inte se hela Tomtarnas verkstad för att vissa av figurerna bygger på rasistiska schablonbilder. "Nä, nu har det verkligen gått för långt!"
     Det handlar om att du och jag (som ju ändå är ganska vettiga och normala människor och absolut inte rasister, verkligen inte) ska tycka att invandrare blivit ett hot mot det genuint svenska och våra traditioner.
     Det är det det handlar om. Att få oss att tycka att nu har det gått för långt. 

I medievetenskapen kallas det här för framing. Framing handlar – väldigt förenklat – om att "rama in" en händelse eller ett skeende på ett visst sätt, för att vi också lättare ska tolka den på ett visst sätt. PR-konsulter, till exempel, arbetar mycket med framing; de tillhandahåller tolkningsramar som gör att vi lättare tycker att en organisation är trovärdig eller ett företag kvalitetsmedvetet, utan att vi riktigt fattar varför vi tycker si eller så.

* * *

Mycket av den indignerade debatt vi ser och hör just nu (om Tintin, om pepparkaksgubbar och om tomteverkstaden) har startats av och eldas på av människor som har en helt annan agenda än att se till att dagisungarna får klä ut sig till pepparkaksgubbar också i fortsättningen. 
     Varje gång du säger i lunchrummet att ”jag läste Tintin när jag var liten, och jag blev inte rasist" så gnuggar en rasist händerna. Varje gång du säger att "men pepparkakor är ju bara kakor som råkar vara bruna" så tar du samtidigt avstånd från alla de som arbetar för ett mer inkluderande samhälle. Och varje gång du klickar "gilla" på Facebook-grupper som "Vi som vill se HELA Tomtarnas julverkstad" så gör du Sverige till ett lite mer otryggt land att leva i för alla som inte uppfattas som självklart svenska.
     I förlängningen betyder det också att varje gång du säger att "herregud, nu får de väl ändå ge sig, hur kan DET vara rasistiskt", så vinner SD och andra ännu mer uttalat främlingsfientliga krafter lite mer stöd i den allmänna opinionen. "För vi måste ju ha rätt att värna våra svenska traditioner. Bara för det är vi faktiskt inte rasister."

Och det skrämmer mig, långt mer än vad några gamla unkna rasistiska stereotyper som lever kvar i vissa av våra traditioner någonsin kan göra.

En bloggpost för att utrota polio

Mayen är en månad gammal och ligger i sin mammas famn
där han får en dos poliovaccin. Foto: © Unicef/Brian Sokol

Världsdel efter världsdel blir poliofri och möjligheten att helt radera den dödliga sjukdomen från jordens yta är inom räckhåll. Det är ingen lätt uppgift men det går. Och du kan hjälpa till. 

Förra året upptäcktes endast 650 fall av polio i världen. Det är inte många men bara några få fall gör att sjukdomen sprids och skördar barns liv. För att helt utrota polio krävs att man vaccinerar varenda unge i varje by. Det gör Unicef. Genom världens största hälsokampanj ser de till att miljontals barn världen över får vaccin och skyddas mot sjukdomen. 
     Köp vaccin (till exempel här) och hjälp till att utrota polio! För att barn ska få ett fullgott skydd behövs tre doser vaccin. I Unicefs gåvoshop (som du hittar här) kostar 60 doser 72 kronor. Det räcker för att rädda livet på 20 barn.

Fotnot: Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Relaterade inlägg: Den här bloggposten vaccinerar 95 barn (120420)