Bara lite kort om det paranormala i medieforskningen

Ibland vänder någon på perspektiven. Ibland lyckas någon få mig att tänka på ett nytt sätt. Sånt gillar jag.
     I veckan gästföreläste Annette Hill, professor i medier vid Lunds universitet, vid vårt HAS (det högre allmänna seminariet) under rubriken The audience is the show. Lämpligt nog – med tanke på veckans högtid – med utgångspunkt i sin bok Paranormal media. Audiences, spirits and magic in popular culture (Routledge, 2010).

Intresset för magi och det paranormala är på topp just nu. 50 procent av britterna (och tydligen ännu fler i USA) säger sig tro på något paranormalt, och det finns gott om spirituella medier och magiker på världens scener. Hela tidskrifter ägnas åt det paranormala. Hela tv-serier också, för den delen. Den psykologiska förklaringen är att tron på det paranormala ökar i orostider (millennieskiftet, 9/11). Detta i sin tur leder till en ökad skepticism, vilket paradoxalt nog leder till ett ökat intresse för magi – vi vill så gärna avslöja tricket.
     Vad har det paranormala med publiken att göra? Jo, en föreställning med ett spirituellt medium eller en magiföreställning fungerar inte utan publiken, menar Hill. Se föreställningen som en upplevelse: Om inte publiken engagerar sig och faktiskt deltar – känslomässigt, fysiskt, kognitivt, spirituellt, upplevelsemässigt – så blir det liksom ingenting kvar. Publiken är verkligen föreställningen.
     Det finns ju fler än spirituella medier och trollkarlar som har förmågan att inkludera och engagera publiken. Tänk rockstjärnor, fotbollslag, kvällstidningsredaktörer… Om inte publiken låter sig hänföras,  inkluderas och ryckas med blir det inte mycket kvar av upplevelsen. (Tänk själv vad du tycker om tanken att gå och lyssna på en musiker du inte gillar, eller hur lätt det är att finna kvällstidningarna totalt ointressanta. Om du inte låter dig engageras blir det inte mycket till föreställning kvar, hur proffsigt utformad den än är.)
   
För mig, som arbetat på dagstidningsredaktioner och på Dagspresskollegiet, är det lite befriande att få vända på perspektiven och se publiken som något annat. Inte som en anonym massa som måste informeras, upplysas och underhållas (vilket lite hårdraget kan sägas vara den traditionella journalistiska synen på publiken), inte som medskapare av medieinnehåll (genom användarskapat innehåll i olika former, som läsarkommentarer), inte som konsument. Utan som en engagerad och inkluderad medskapare.
   


Fotnot: På SvD:s debattsida förs just nu en debatt om parapsykologi som forskningsområde. Inläggen kan läsas här och här. Min uppfattning i frågan är, helt kort, att eftersom så många faktiskt tror på det paranormala och det finns en hel industri kring det, så måste vi också forska kring det. Även om vi inte tror på det. Jag tror till exempel inte på någon gud, men tycker ändå att religionsvetenskapen fyller sin plats.

Relaterade inlägg: Tolson, Mancini och Schillemans… (120622)