With a little help from your friends: Om vikten av att samarbeta med konkurrenterna

Det är inte så enkelt med journalistiken längre. Det räcker inte att göra ett bra jobb, kanske gräva efter uppgifter i månader, och sedan publicera sina avslöjanden och tro att det är bra med det. För att inte avslöjandena ska drunkna i övriga nyhetsflödet – eller i dementimaskinen – måste man planera noga och ta hjälp av såväl kollegor som konkurrenter.

Ett mycket tydligt exempel på hur kollegor hjälper till att ge ett avslöjande en extra skjuts såg vi i förra veckan, i samband med Expressens publiceringar kring SD (se första artikeln här). Andra nyhetsmedier rapporterade så klart om själva nyheten, men de gav samtidigt väldigt tydlig credd till Expressen.
     Det här att man så tydligt creddar konkurrenten, och inte bara hakar på och gör sin egen grej utan att låtsas om var "originalavslöjandet" kommer ifrån, är inte alls självklart. Det verkar dock bli mer och mer vanligt.

Ett annat exempel berättade Sveriges Radios Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman om när de igår gästföreläste för journaliststudenterna vid JMG.
     Deras föreläsning handlade inte alls om hur de gjorde själva jobbet (och med "själva jobbet" menar jag naturligtvis den så kallade Saudiaffären – ett nytt avslöjande publicerades så sent som idag). Istället berättade de om hur de, i samråd med arbetsledning etc, planerade själva publiceringen:

• En ny grej per dag, och i huvudsak reaktioner på denna i de andra sändningarna. Pumpar man på med flera nya saker varje dag blir lyssnarna till slut bara förvirrade.
• Dagen innan första publiceringen fick SVT:s Rapport och Aftonbladet ta del av huvudreportaget, för att kunna göra egna nyheter och vinklar – mot att de creddade Sveriges Radio.
• De dokument som låg till grund för avslöjandena publicerades på SR:s webb, även när de innehöll nyheter som inte publicerats av SR ännu. Dels för att öka den egna trovärdigheten, men också för att ge andra nyhetsmedier en chans att hitta egna vinklar. 
• Hela (oklippta) intervjuer med till exempel ansvariga ministrar publicerades också på webben, för att lyssnarna själva skulle kunna bedöma hela materialet.

– Skulle vi få det här att rulla måste vi få hjälp av andra kollegor direkt, berättade Bo-Göran Bodin för JMG-studenterna. Vi försökte tänka att "vi är inte konkurrenter med varandra, utan vi har ett gemensamt mål att ta reda på hur det är med den här historien". 

     Hjälp från kollegorna, det är det ena sättet att tänka när man planerar en större publicering av det här slaget. Det andra handlar om hur man hanterar dementimaskinen:

     – Lika mycket krut som man lägger på att säkra upp att allt är sant, lika mycket krut måste man lägga på hur de hanterar det, konstaterade Daniel Öhman. Vilken strategi har motparten? Och hur kan vi använda den strategin? Det är ett PR-krig.

Bo-Göran Bodin och Daniel Öhmans avslöjanden har redan belönats med Prix Europa i klassen Bästa undersökande reportage – radio. I morgon kväll avslöjas om de också belönas med Stora Journalistpriset. I söndags sände SR:s Kaliber ett reportage om granskningen – lyssna här.
     Gästföreläsningen på JMG streamades via Bambuser. Tryck på pilen! Moderator (som hörs ofta men sällan syns i bild) är gästprofessor Ingrid Carlberg. Ett längre referat finns på JMG:s webb.


Uppdatering 121122: Jovisst fick de Stora Journalistpriset i klassen Årets avslöjande. Grattis!

Bara lite kort om det paranormala i medieforskningen

Ibland vänder någon på perspektiven. Ibland lyckas någon få mig att tänka på ett nytt sätt. Sånt gillar jag.
     I veckan gästföreläste Annette Hill, professor i medier vid Lunds universitet, vid vårt HAS (det högre allmänna seminariet) under rubriken The audience is the show. Lämpligt nog – med tanke på veckans högtid – med utgångspunkt i sin bok Paranormal media. Audiences, spirits and magic in popular culture (Routledge, 2010).

Intresset för magi och det paranormala är på topp just nu. 50 procent av britterna (och tydligen ännu fler i USA) säger sig tro på något paranormalt, och det finns gott om spirituella medier och magiker på världens scener. Hela tidskrifter ägnas åt det paranormala. Hela tv-serier också, för den delen. Den psykologiska förklaringen är att tron på det paranormala ökar i orostider (millennieskiftet, 9/11). Detta i sin tur leder till en ökad skepticism, vilket paradoxalt nog leder till ett ökat intresse för magi – vi vill så gärna avslöja tricket.
     Vad har det paranormala med publiken att göra? Jo, en föreställning med ett spirituellt medium eller en magiföreställning fungerar inte utan publiken, menar Hill. Se föreställningen som en upplevelse: Om inte publiken engagerar sig och faktiskt deltar – känslomässigt, fysiskt, kognitivt, spirituellt, upplevelsemässigt – så blir det liksom ingenting kvar. Publiken är verkligen föreställningen.
     Det finns ju fler än spirituella medier och trollkarlar som har förmågan att inkludera och engagera publiken. Tänk rockstjärnor, fotbollslag, kvällstidningsredaktörer… Om inte publiken låter sig hänföras,  inkluderas och ryckas med blir det inte mycket kvar av upplevelsen. (Tänk själv vad du tycker om tanken att gå och lyssna på en musiker du inte gillar, eller hur lätt det är att finna kvällstidningarna totalt ointressanta. Om du inte låter dig engageras blir det inte mycket till föreställning kvar, hur proffsigt utformad den än är.)
   
För mig, som arbetat på dagstidningsredaktioner och på Dagspresskollegiet, är det lite befriande att få vända på perspektiven och se publiken som något annat. Inte som en anonym massa som måste informeras, upplysas och underhållas (vilket lite hårdraget kan sägas vara den traditionella journalistiska synen på publiken), inte som medskapare av medieinnehåll (genom användarskapat innehåll i olika former, som läsarkommentarer), inte som konsument. Utan som en engagerad och inkluderad medskapare.
   


Fotnot: På SvD:s debattsida förs just nu en debatt om parapsykologi som forskningsområde. Inläggen kan läsas här och här. Min uppfattning i frågan är, helt kort, att eftersom så många faktiskt tror på det paranormala och det finns en hel industri kring det, så måste vi också forska kring det. Även om vi inte tror på det. Jag tror till exempel inte på någon gud, men tycker ändå att religionsvetenskapen fyller sin plats.

Relaterade inlägg: Tolson, Mancini och Schillemans… (120622)