Apropå forskningskommunikation: Varför ska forskare blogga?

Universiteten har tre viktiga uppgifter: Forska, undervisa och så det som lite slentrianmässigt brukar kallas "tredje uppgiften". Alla tre är egentligen lika viktiga, men på något vis hamnar den här "tredje uppgiften" ändå alltid i skymundan.
     Framför allt kanske för att "tredje uppgiften" är så diffus. Och för att vi som arbetar på universiteten så sällan får tid avsatt i våra tjänster för att ägna oss åt den.
     Det handlar helt enkelt om att dela med sig av sin forskning till resten av samhället. Och om man tänker efter är det många forskare som faktiskt gör det, på ett eller annat sätt. Håller föredrag för föreningar, föreläser för branschföreträdare, träffar skolbarn och visar att forskning visst kan vara kul, skriver debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, deltar i utredningar eller kommittéer. Eller gör som jag – bloggar.
     I vänsterspalten, en bit ner, finns länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, länkar till medieforskare samt länkar till diverse andra forskare som jag tycker är intressanta av en eller annan anledning.

Min förebild som forskarbloggare är Åsa M Larsson i Uppsala, som skriver bloggen Ting och tankar. Jag är egentligen inte mer än allmänintresserad av arkeologi, som Åsa skriver om, men har blivit mer nyfiken på ämnet av att läsa hennes blogg. Men Åsa skriver också om forskningskommunikation, och ger en rad handfasta råd i Lilla Vetenskapsbloggskolan i fem delar. Den borde alla forskare och doktorander läsa!
     Åsa M Larsson började blogga när hon var tillfälligt trött på arkeologistudierna, och genom bloggen fick hon inspiration och nya idéer. Den som vill höra henne berätta om sitt vetenskapsbloggande kan göra det här. Det borde alla forskare och doktorander – och många andra också, för den delen – göra!

Ännu mer inspiration hoppas jag få från ett webbinarium med rubriken Forskare, skriv för att bli läst! 25 september mellan klockan 14 och 15 pratar forskarna Jenny Helin och Susanne Pelger (som bloggar här) om akademiska texter och textens roll för att sprida forskning.
     Just webbinariets form bör passa upptagna doktorander – en timme framför datorn på sitt eget kontor är lättare att passa in i schemat än att vika kanske en hel dag för att ta sig till annan ort.



Fotnot: Programmet med Åsa M Larsson är ett av närmare 8 000 program som UR nu lägger ut på webben. I en uppmärksammad viral kampanj har man möjlighet att bli programchef för ett "eget" program, om allt från författarsamtal till barnprogram om katter till seminarium om radio- och tv-historia. Genom det här blogginlägget deltar jag i spridningen av den här virala kampanjen. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig något mer ädelt syfte än att locka folk till att botanisera bland UR:s alla program.

Relaterade inlägg: "Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne? (120331)