Jag intervjuas i nättidningen Curie om journalister och sociala medier, som en del i en längre artikelserie om sociala medier. Curie är en forskningsinriktad nättidning från Vetenskapsrådet.
Du kan läsa artikeln här.
21 september 2012
20 september 2012
Debatten om journalisters varumärken
är inte lätt – men nödvändig
I helgen var jag ute vid Nordströmmarna och plockade svamp (fina marker för soppar) och björnbär. Och höll på att sticka näsan i ett bålgetingbo, eftersom det satt en fjäril på en björk och såg ut som att den ville bli fotograferad. Tack och lov hejdade jag mig i tid. Getingbon ska man ha respekt för.
När jag läste kommentarerna på Medieormen till etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons artikel Journalisten som varumärke tänkte jag först att den där debatten, den ska jag hålla mig ifrån. Ämnet är uppenbarligen alldeles för infekterat.
Sedan tänkte jag om. Journalisters varumärken – det är ju faktiskt en del av mitt forskningsområde. En viktig del i min forskning handlar om hur journalister använder sociala medier för att stärka sina personliga varumärken, och hur redaktioner stärker sina varumärken genom att deras journalister är närvarande och aktiva i sociala medier.
Susanne Wigorts Yngvesson tar Zygmunt Baumans teorier om människor som turister eller pilgrimer som utgångspunkt för en diskussion om journalisters varumärken. Det kan man naturligtvis göra; problemet – som jag ser det – är att diskussionen blir kanske onödigt normativ i det att två förhållningssätt ställs mot varandra. Den ena sidan, pilgrimen, representeras i artikeln av Johan Persson och Martin Schibbye som använder uppmärksamheten kring sitt frisläppande till att rikta uppmärksamheten till situationen i Etiopien. Den andra sidan, turisten, exemplifieras med en icke namngiven journalist som bloggar om kläder, smink, förberedelserna inför sändning. "Nyheter blir accessoarer till ett kändisskap, en estetisk bakgrund till en viss person," skriver Wigorts Yngvesson.
Det som ställer till det – och gör vad som borde vara inledningen till en intressant diskussion till lite av ett getingbo – är att den i artikeln anonyma tv-journalisten är ganska lätt att identifiera som Lisah Silfwer som bloggar på @JournalistLisah. I en kommentar till artikeln skriver hon bland annat: "Jag kan inte riktigt rå för att jag är en tjejig tjej som privat gillar tjejiga saker. Trots att jag är duktig på mitt jobb. Jag skriver inte bloggen för att den ska räknas som journalistik, utan jag skriver den blogg som jag själv skulle vilja läsa."
Precis som Lisah Silfwer också skriver i sin kommentar är det svårt att veta var gränsen mellan privat och professionellt, mellan personligt och publikt egentligen går. Där ligger en av knäckfrågorna i min forskning om hur journalister använder sociala medier. Hur och var drar journalister de här gränserna? På vilka grunder?
Själv tycker jag att Erving Goffmans liknelser om livet som en teaterscen är en bra utgångspunkt för diskussionen. Å ena sidan har vi frontstage, det "officiella", det synliga – sändningen, artikeln eller vad det nu är. Men journalistiken har ju dessutom ett eget backstage, arbetet på redaktionen, småsnacket mellan kollegorna, den ibland desperata jakten på uppgifter… I journalisters bloggar, Facebook-uppdateringar och twitterflöden får vi se en mer eller mindre välredigerad version av livet bakom kulisserna, och dessutom möter vi journalisterna som betydligt mer privata än annars.
Transparens håller på att bli en av journalistikens viktigaste normer. Av flera anledningar. Dels för att fler och fler journalister faktiskt tycker att man ska vara öppen med vad man gör och hur man gör det; en slags ärlighetsnorm alltså. Dels för att möjligheterna till ökad transparens är nästan som inbyggda i de digitala medierna – och i ännu högre grad naturligtvis i de sociala medierna (alltså ett medielogiskt argument). Dels för att publiken uppenbarligen uppskattar det. Dels finns det kommersiellt argument – ökad transparens ökar förtroendet för den enskilde journalisten, för redaktionen hen arbetar på, och för journalistiken som sådan, och publiken känner ökad samhörighet och lojalitet. Transparens kan därför vara en viktig beståndsdel i ett strategiskt varumärkesbyggande för såväl enskilda journalister (som konkurrerar om källor, kollegornas respekt, fasta anställningar, vänsterkryss etc) som för redaktioner (som slåss om publik och annonsörer).
När jag tittar på journalisters bloggar så ser jag variation och mångfald – precis som i journalistiken. Någon skriver om hur han fått tag i de oklippta filmerna från Perssons och Schibbyes gripande (läs här), en annan tar utgångspunkt i livet som chefredaktör (läs här), en annan skriver om tjejiga saker. Jag har svårt att se att den här mångfalden i sig skulle vara negativ – det finns plats för såväl pilgrimer som turister, och det måste vara upp till varje enskild journalist hur hen bygger sitt personliga varumärke eller för all del bara småpratar lite med den som råkar läsa.
Men Susanne Wigorts Yngvesson pekar också på en sak som borde diskuteras mer. I Etiska regler för press, radio och tv, den del som handlar om Yrkesregler och Journalisters integritet, står det i andra paragrafen:
Ur en yrkesetisk synvinkel handlar det inte om rätten för en journalist att skriva den blogg som hen själv skulle vilja läsa, det handlar om vad man faktiskt kan göra som journalist. För precis som man kan bygga förtroenden, till exempel med hjälp av transparens, så kan man rasera förtroenden. Och då förlorar journalistiken.
Omkring 20 procent av Sveriges journalister bloggar, åtminstone ibland. Drygt åtta av tio är aktiva på nätverkssajter som Facebook. Var fjärde twittrar. Hittills har debatten inom kåren handlat mycket om vilken nytta man faktiskt kan ha av sociala medier – som yrkesverktyg, för att bygga nätverk etc – och om att fler borde bli aktiva. Men finns det nytta finns det kanske också potentiella risker. Nu är det hög tid för den yrkesetiska debatten, även om den är svår och kanske känslig.
Relaterade inlägg: Journalistrollen förr och idag – något har hänt (120209)
När jag läste kommentarerna på Medieormen till etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons artikel Journalisten som varumärke tänkte jag först att den där debatten, den ska jag hålla mig ifrån. Ämnet är uppenbarligen alldeles för infekterat.
Sedan tänkte jag om. Journalisters varumärken – det är ju faktiskt en del av mitt forskningsområde. En viktig del i min forskning handlar om hur journalister använder sociala medier för att stärka sina personliga varumärken, och hur redaktioner stärker sina varumärken genom att deras journalister är närvarande och aktiva i sociala medier.
Susanne Wigorts Yngvesson tar Zygmunt Baumans teorier om människor som turister eller pilgrimer som utgångspunkt för en diskussion om journalisters varumärken. Det kan man naturligtvis göra; problemet – som jag ser det – är att diskussionen blir kanske onödigt normativ i det att två förhållningssätt ställs mot varandra. Den ena sidan, pilgrimen, representeras i artikeln av Johan Persson och Martin Schibbye som använder uppmärksamheten kring sitt frisläppande till att rikta uppmärksamheten till situationen i Etiopien. Den andra sidan, turisten, exemplifieras med en icke namngiven journalist som bloggar om kläder, smink, förberedelserna inför sändning. "Nyheter blir accessoarer till ett kändisskap, en estetisk bakgrund till en viss person," skriver Wigorts Yngvesson.
Det som ställer till det – och gör vad som borde vara inledningen till en intressant diskussion till lite av ett getingbo – är att den i artikeln anonyma tv-journalisten är ganska lätt att identifiera som Lisah Silfwer som bloggar på @JournalistLisah. I en kommentar till artikeln skriver hon bland annat: "Jag kan inte riktigt rå för att jag är en tjejig tjej som privat gillar tjejiga saker. Trots att jag är duktig på mitt jobb. Jag skriver inte bloggen för att den ska räknas som journalistik, utan jag skriver den blogg som jag själv skulle vilja läsa."
Precis som Lisah Silfwer också skriver i sin kommentar är det svårt att veta var gränsen mellan privat och professionellt, mellan personligt och publikt egentligen går. Där ligger en av knäckfrågorna i min forskning om hur journalister använder sociala medier. Hur och var drar journalister de här gränserna? På vilka grunder?
Själv tycker jag att Erving Goffmans liknelser om livet som en teaterscen är en bra utgångspunkt för diskussionen. Å ena sidan har vi frontstage, det "officiella", det synliga – sändningen, artikeln eller vad det nu är. Men journalistiken har ju dessutom ett eget backstage, arbetet på redaktionen, småsnacket mellan kollegorna, den ibland desperata jakten på uppgifter… I journalisters bloggar, Facebook-uppdateringar och twitterflöden får vi se en mer eller mindre välredigerad version av livet bakom kulisserna, och dessutom möter vi journalisterna som betydligt mer privata än annars.
Transparens håller på att bli en av journalistikens viktigaste normer. Av flera anledningar. Dels för att fler och fler journalister faktiskt tycker att man ska vara öppen med vad man gör och hur man gör det; en slags ärlighetsnorm alltså. Dels för att möjligheterna till ökad transparens är nästan som inbyggda i de digitala medierna – och i ännu högre grad naturligtvis i de sociala medierna (alltså ett medielogiskt argument). Dels för att publiken uppenbarligen uppskattar det. Dels finns det kommersiellt argument – ökad transparens ökar förtroendet för den enskilde journalisten, för redaktionen hen arbetar på, och för journalistiken som sådan, och publiken känner ökad samhörighet och lojalitet. Transparens kan därför vara en viktig beståndsdel i ett strategiskt varumärkesbyggande för såväl enskilda journalister (som konkurrerar om källor, kollegornas respekt, fasta anställningar, vänsterkryss etc) som för redaktioner (som slåss om publik och annonsörer).
När jag tittar på journalisters bloggar så ser jag variation och mångfald – precis som i journalistiken. Någon skriver om hur han fått tag i de oklippta filmerna från Perssons och Schibbyes gripande (läs här), en annan tar utgångspunkt i livet som chefredaktör (läs här), en annan skriver om tjejiga saker. Jag har svårt att se att den här mångfalden i sig skulle vara negativ – det finns plats för såväl pilgrimer som turister, och det måste vara upp till varje enskild journalist hur hen bygger sitt personliga varumärke eller för all del bara småpratar lite med den som råkar läsa.
Men Susanne Wigorts Yngvesson pekar också på en sak som borde diskuteras mer. I Etiska regler för press, radio och tv, den del som handlar om Yrkesregler och Journalisters integritet, står det i andra paragrafen:
Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån – och ingå inte avtal eller andra förbindelser – som kan misstänkliggöra din ställning som fri och självständig journalist.Om en journalist har annonser på sin privata blogg – vems ärenden går hen då? Om en journalist "checkar in" på restauranger, eller talar om var "dagens outfit" går att köpa – hur ska jag som läsare kunna vara säker på att hen inte avstår negativa nyheter om just dessa företag?
Ur en yrkesetisk synvinkel handlar det inte om rätten för en journalist att skriva den blogg som hen själv skulle vilja läsa, det handlar om vad man faktiskt kan göra som journalist. För precis som man kan bygga förtroenden, till exempel med hjälp av transparens, så kan man rasera förtroenden. Och då förlorar journalistiken.
Omkring 20 procent av Sveriges journalister bloggar, åtminstone ibland. Drygt åtta av tio är aktiva på nätverkssajter som Facebook. Var fjärde twittrar. Hittills har debatten inom kåren handlat mycket om vilken nytta man faktiskt kan ha av sociala medier – som yrkesverktyg, för att bygga nätverk etc – och om att fler borde bli aktiva. Men finns det nytta finns det kanske också potentiella risker. Nu är det hög tid för den yrkesetiska debatten, även om den är svår och kanske känslig.
Relaterade inlägg: Journalistrollen förr och idag – något har hänt (120209)
 |
| Bålgetingarna vid Nordströmmarna. Jag lovar – de är jättestora, men jag tordes inte gå för nära. Foto: Ulrika Hedman |
16 september 2012
Apropå forskningskommunikation:
Varför ska forskare blogga?
Universiteten har tre viktiga uppgifter: Forska, undervisa och så det som lite slentrianmässigt brukar kallas "tredje uppgiften". Alla tre är egentligen lika viktiga, men på något vis hamnar den här "tredje uppgiften" ändå alltid i skymundan.
Framför allt kanske för att "tredje uppgiften" är så diffus. Och för att vi som arbetar på universiteten så sällan får tid avsatt i våra tjänster för att ägna oss åt den.
Det handlar helt enkelt om att dela med sig av sin forskning till resten av samhället. Och om man tänker efter är det många forskare som faktiskt gör det, på ett eller annat sätt. Håller föredrag för föreningar, föreläser för branschföreträdare, träffar skolbarn och visar att forskning visst kan vara kul, skriver debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, deltar i utredningar eller kommittéer. Eller gör som jag – bloggar.
I vänsterspalten, en bit ner, finns länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, länkar till medieforskare samt länkar till diverse andra forskare som jag tycker är intressanta av en eller annan anledning.
Min förebild som forskarbloggare är Åsa M Larsson i Uppsala, som skriver bloggen Ting och tankar. Jag är egentligen inte mer än allmänintresserad av arkeologi, som Åsa skriver om, men har blivit mer nyfiken på ämnet av att läsa hennes blogg. Men Åsa skriver också om forskningskommunikation, och ger en rad handfasta råd i Lilla Vetenskapsbloggskolan i fem delar. Den borde alla forskare och doktorander läsa!
Åsa M Larsson började blogga när hon var tillfälligt trött på arkeologistudierna, och genom bloggen fick hon inspiration och nya idéer. Den som vill höra henne berätta om sitt vetenskapsbloggande kan göra det här. Det borde alla forskare och doktorander – och många andra också, för den delen – göra!
Ännu mer inspiration hoppas jag få från ett webbinarium med rubriken Forskare, skriv för att bli läst! 25 september mellan klockan 14 och 15 pratar forskarna Jenny Helin och Susanne Pelger (som bloggar här) om akademiska texter och textens roll för att sprida forskning.
Just webbinariets form bör passa upptagna doktorander – en timme framför datorn på sitt eget kontor är lättare att passa in i schemat än att vika kanske en hel dag för att ta sig till annan ort.
Fotnot: Programmet med Åsa M Larsson är ett av närmare 8 000 program som UR nu lägger ut på webben. I en uppmärksammad viral kampanj har man möjlighet att bli programchef för ett "eget" program, om allt från författarsamtal till barnprogram om katter till seminarium om radio- och tv-historia. Genom det här blogginlägget deltar jag i spridningen av den här virala kampanjen. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig något mer ädelt syfte än att locka folk till att botanisera bland UR:s alla program.
Relaterade inlägg: "Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne? (120331)
Framför allt kanske för att "tredje uppgiften" är så diffus. Och för att vi som arbetar på universiteten så sällan får tid avsatt i våra tjänster för att ägna oss åt den.
Det handlar helt enkelt om att dela med sig av sin forskning till resten av samhället. Och om man tänker efter är det många forskare som faktiskt gör det, på ett eller annat sätt. Håller föredrag för föreningar, föreläser för branschföreträdare, träffar skolbarn och visar att forskning visst kan vara kul, skriver debattartiklar och populärvetenskapliga böcker, deltar i utredningar eller kommittéer. Eller gör som jag – bloggar.
I vänsterspalten, en bit ner, finns länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, länkar till medieforskare samt länkar till diverse andra forskare som jag tycker är intressanta av en eller annan anledning.
Min förebild som forskarbloggare är Åsa M Larsson i Uppsala, som skriver bloggen Ting och tankar. Jag är egentligen inte mer än allmänintresserad av arkeologi, som Åsa skriver om, men har blivit mer nyfiken på ämnet av att läsa hennes blogg. Men Åsa skriver också om forskningskommunikation, och ger en rad handfasta råd i Lilla Vetenskapsbloggskolan i fem delar. Den borde alla forskare och doktorander läsa!
Åsa M Larsson började blogga när hon var tillfälligt trött på arkeologistudierna, och genom bloggen fick hon inspiration och nya idéer. Den som vill höra henne berätta om sitt vetenskapsbloggande kan göra det här. Det borde alla forskare och doktorander – och många andra också, för den delen – göra!
Ännu mer inspiration hoppas jag få från ett webbinarium med rubriken Forskare, skriv för att bli läst! 25 september mellan klockan 14 och 15 pratar forskarna Jenny Helin och Susanne Pelger (som bloggar här) om akademiska texter och textens roll för att sprida forskning.
Just webbinariets form bör passa upptagna doktorander – en timme framför datorn på sitt eget kontor är lättare att passa in i schemat än att vika kanske en hel dag för att ta sig till annan ort.
Fotnot: Programmet med Åsa M Larsson är ett av närmare 8 000 program som UR nu lägger ut på webben. I en uppmärksammad viral kampanj har man möjlighet att bli programchef för ett "eget" program, om allt från författarsamtal till barnprogram om katter till seminarium om radio- och tv-historia. Genom det här blogginlägget deltar jag i spridningen av den här virala kampanjen. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig något mer ädelt syfte än att locka folk till att botanisera bland UR:s alla program.
Relaterade inlägg: "Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne? (120331)
14 + 1 poddar om journalistik och medier
Man ska väl inte påstå att det direkt kryllar av podradio om journalistik eller om medier. Men det finns en hel del – faktiskt så pass många att min pendlarvecka inte räcker till för att lyssna på allt, eftersom jag vill försöka lyssna till lite annat också.
Själv skiljer jag mellan två typer av poddar, och jag vet egentligen inte hur vetenskapliga mina definitioner är, men i alla fall: Dels podcasts, program som är producerade "direkt" för nedladdningslyssnarna, och dels podradio, "vanliga" radioprogram producerade för just radio men som också finns att ladda ner till valfri spelare att lyssna på i efterhand.
Själv skiljer jag mellan två typer av poddar, och jag vet egentligen inte hur vetenskapliga mina definitioner är, men i alla fall: Dels podcasts, program som är producerade "direkt" för nedladdningslyssnarna, och dels podradio, "vanliga" radioprogram producerade för just radio men som också finns att ladda ner till valfri spelare att lyssna på i efterhand.
I avdelningen podcasts lyssnar jag gärna till:
- Frilansjournalisten Axel Kronholms #journopodd är en relativt nystartad; tre avsnitt har han hunnit med. Jag uppskattar samtalstonen – här är det yrkesmänniskor som pratar initierat med varandra. (iTunes)
- Magnus Bergslunds #försnack handlar inte bara om medier, men bland samtalsgästerna hittills finns flera journalister – nu senast Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. (iTunes)
- #mediespanarna görs av Jesper Enbom och Erik Lindenius vid Umeå universitet. Aktuella mediehändelser varvat med en god portion medievetenskap. (iTunes)
- Brittiska #jpod, en del av Editors's blog på sajten journalism.co.uk, är en riktig guldgruva. Här finns handfasta journalisttips, intervjuer med forskare med mera. (iTunes)
- Studenterna vid Annenberg School for Communication, University of Pennsylvania, gör – eller rättare sagt: kommer att göra – #3620. Kan bli spännande. (iTunes)
- Sveriges Radios Journalistik 3.0 – Medieormen bjuder inte på någon regelbundenhet, men desto roligare när det väl kommer en pod. Till exempel flera intressanta seminarier från Almedalen. (iTunes)
- .SE-podcasten om nätet. (iTunes)
I avdelningen podradio lyssnar jag gärna till:
- SR P1 Medierna – missar jag aldrig (iTunes)
- SR P1 Publicerat (iTunes)
- NRK P2 Kurer – om du förstår norska (iTunes)
- DR P1 Mennesker og medier – om du fixar danska (iTunes)
- WNYC On the Media – amerikansk public service (iTunes)
- BBC4 The Media Show (iTunes)
- The Guardian Media Talk (iTunes)
Det finns ett program till som jag gärna rekommenderar alla journalister att lyssna på, även om det faktiskt inte handlar om vare sig journalistik eller medier. Istället handlar det om statistik, och hur lätt det är att gå vilse i siffrorna om man inte har en aning om hur statistiken fungerar. Lärorikt, underhållande, och ofta riktigt stor humor! Programledare är Financial Times-journalisten och författaren Tim Harford.
- BBC Radio 4 More or Less (iTunes)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)