Fallet NA skaver – kan det bli för mycket transparens?

Transparens har seglat upp som den nya, heta normen inom journalistiken, den som alla bekänner sig till. Med transparens hoppas man bygga trovärdighet. Det gäller såväl enskilda journalister som medieföretag och redaktioner som journalistiken i sig.
     Redaktioner jobbar med transparensen framför allt genom olika öppenhets- och tydlighetsmarkörer, som att tidsstämpla alla artiklar, lyfta fram rättelser, länka flitigt till externa källor, föra en dialog med publiken, låta publiken kommentera artiklarna etc. Michael Karlsson, forskare vid Karlstads universitet som har undersökt just redaktionernas transparens, menar att den är en slags medielogisk konsekvens av medieutvecklingen. Delar av den journalistiska processen som tidigare varit dolda, som insamling och bearbetning av nyheter, har helt enkelt blivit synliga i och med nätnyheternas snabbhet, och transparens har blivit ett sätt att bygga trovärdighet.
     Mitt eget intresse för transparens som professionell norm och journalistiskt ideal hänger ihop med att transparens ofta diskuteras – såväl inom kåren och branschen som inom forskningen – som ett av de viktigaste skälen till en aktiv närvaro i sociala medier. Här blir den journalistiska processen ännu mer tydlig; journalister letar case och fakta, klagar på automatkaffe och stress, diskuterar uppföljningar och samarbeten, tipsar varann om källor som kan sammanfatta saker begripligt på 23 sekunder eller hur man spelar in mobilsamtal.
     Den som följer ett antal journalister via personliga bloggar, twitterflöden och facebooksidor lär sig en hel del om det journalistiska hantverket. Och då ökar också förtroendet för journalistiken som sådan.
     Den journalist som vet att utnyttja sin närvaro i sociala medier bygger snabbt ett personligt förtroendekapital (en viktig del i ett personligt varumärke). Den redaktion som vet att uppmuntra sina medarbetares närvaro i sociala medier bygger snabbt ett redaktionellt förtroendekapital (en viktig del i varumärkesbyggandet, Göteborgs-Postens arbete på området är ett tydligt och bra exempel).
     I sammanhanget ska också nämnas att även en och annan forskare och doktorand hoppas bygga långsiktig trovärdighet genom sitt transparenta bloggande (!).

Men kan det bli för mycket transparens? Frågan tål i alla fall att funderas på och resoneras kring.
     En klok krishanteringskonsult råder sina klienter att när skandalen är ett faktum och pressen börjat publicera, då lönar det sig inte att försöka dölja eller förklara bort. Lägg korten på bordet, och förekom gärna mediebevakningen genom att på eget initiativ själv presentera nya besvärande omständigheter om det finns sådana.
     Det är den ena sidan. Å andra sidan läser jag idag om tidningschefen på Nerikes Allehanda (NA), som uppenbarligen har kopierat delar av andras texter och presenterat som eget material i krönikor. Så får man inte göra, det är ett brott mot upphovsrättslagstiftningen och anses dessutom som ytterligt ohederligt inom journalistkåren.
     Efter det första avslöjandet (av P4 Örebro såvitt jag förstår) har NA själv tagit på sig rollen som nyhetsledande i flera artiklar (exempel här och här). Här är det inget tal om att försöka mörka eller förklara bort, istället presenterar redaktionen nya egna exempel på tidningschefen textstölder. Det köper jag, bättre att förekomma än att förekommas.
     Men den debatt som i skrivande stund (torsdag förmiddag) förs i kommentarsfälten till dessa artiklar är snudd på osmaklig. Törs redaktionen inte moderera av rädsla för att anklagas för att hålla sin chef och kollega bakom ryggen? Eller vad är det frågan om?

Jag är inte helt övertygad om att NA vinner i trovärdighet på transparensen i det här fallet. För samtidigt som redaktionen lägger alla korten på bordet visar man prov på vad många skulle beteckna som illojalitet mot en medarbetare och bristande arbetsgivaransvar, när grova omdömen om hennes person publiceras och står oemotsagda.
     Jag är heller inte helt övertygad om att det inte finns en genuseffekt i hanteringen – vi vet från tidigare mediedrev att kvinnor behandlas på ett annat sätt än män.

Det kanske är så att det faktiskt kan bli för mycket transparens.

Fotnot 1: Michael Karlsson om transparens: ‘Rituals of transparency. Evaluating online news outlets’ uses of transparency rituals in the United States, United Kingdom and Sweden’, i Journalism Studies 11(4): 235–245 (2010), samt 'The immediacy of online news, the visibility of journalistic processes and a restructuring of journalistic authority’, i Journalism 12(3): 279–295 (2012)

Fotnot 2: NA-händelserna beskrivs också i branschpress, se Journalisten, Medievärlden, Resumé och Dagens Media. Se länkarna som exempel på mina egna öppenhets- och tydlighetsmarkörer.

Paradoxen slow-tv lockar tittarna – idag följer vi med längs Telemarkskanalen

M/S Victoria slussar i Vrangfoss, sommaren 2010. Foto: Ulrika Hedman

Skulle du kunna tänka dig att bänka dig framför tv:n en hel söndag för att titta på en tur längs Telemarkskanalen?
     Idag gör åminstone dryga miljonen norrmän just det. Tio minuter före tio startade sändningen i NRK med att M/S Victoria gjordes klar för avgång i Skien. Kvart över åtta i kväll lägger hon till vid kaj i Dalen, "ändhållplats" på Telemarkskanalen. Under dagen får de norska tittarna ta del av bland annat slussningarna i Løveid (10 meter) och Vrangfoss (23 meter) under resan genom ett vidunderligt vackert landskap (följ rutten här).

Varför törs jag hävda att minst en miljon norrmän tänker följa sändningarna? Jo, konceptet med långa livesändningar är väl prövat i NRK. I fjol sommar direktsände NRK en resa med Hurtigrutten, hela vägen från Bergen till Kirkenäs, en sändning på dryga fem dygn (!). Det blev en kanske oväntad men enorm tittarsuccé – under helgen var 2,5 miljoner inne och tittade på någon eller några delar av sändningen, i snitt tittade 184 000. Detta trots att det egentligen inte händer något (följ rutten här).
     2,6 miljoner. Det är mycket folk det. Jag tittade också, lite då och då. Det var vackert. Och överallt stod det folk och vinkade, eller satt det folk i båtar och vinkade. Så värst spännande var det med andra ord inte.
   
Norskarna har fortsatt med dessa totalt actionbefriade långsändningar. I november i fjol var det dags för sju timmar ombord på tåget på Bergensbanan, 1,2 miljoner tittade. I början av juni i år sände NRK ett helt dygn från laxpremiären, 1,6 miljoner tittade.  I mitten på juni öppnade turistvägen Geiranger–Trollstigen för säsongen – så klart tittarna (vet tyvärr inte hur många) fick uppleva vägen (och snövallarna) via tv-rutan.
     Det finns ingen anledning att tro att tittarna har tröttnat på slow-tv; Telemarkskanalen lär locka åtminstone över miljonen.

* * *

Skärmdump (25 augusti) från livekamera i ett fiskgjusebo.

Ett exempel på helt annan variant av slow-tv är strömningen från ett baltiskt bo med fiskgjusar.
     Denna häckning har jag själv följt i sommar, och det är inte utan en viss lättnad jag konstaterar att alla tre ungar lämnat boet och tycks klara sig bra. Jag har sett kläckningar, matningar, ringmärkning, de första trevande vingslagen, hisnande testturer… och på köpet lärt mig enorm mycket om fiskgjusar. Fast det egentligen inte har hänt någonting när jag har tittat. För allra mest har ungarna legat och sovit.
     Jag är inte ensam om att ha följt de baltiska fiskgjusarna. Enligt det forum som de estniska och lettiska forskarna i det gemensamma rovfågelprojektet satt upp så har det under dygnets ljusa timmar varit mellan 2 000 och 3 000 tittare. Hela tiden. (Och drygt 11 000 inlägg har det blivit hittills i forumet.)
     Ungarna blir fortfarande matade i boet, så det lönar sig att titta in då och då. Länken hittar du här.

* * *

Jag tror att det är samma sak som får miljoner att bänka sig framför tv:n och följa en livesändning av en båtresa (om än en vacker sådan) som får flera tusen att titta till ett fiskgjusepar med jämna mellanrum: Vi uppskattar långsamheten. Vi uppskattar att sändningen inte är klippt enligt samma mall som en actionfilm. Vi uppskattar att man inte lagt på bakgrundsmusik. Vi uppskattar att allt faktiskt inte kommenteras. Vi uppskattar det faktum att saker faktiskt kan vara sig själva nog.
     I en tid när det inte längre är meningsfullt att tala om media som något skilt från samhället, när det inte finns några mediefria geografiska utymmen, ingen mediefri tid, kan slow-tv fungera som en slags motreaktion, en långsamhetens protest. Slow-tv tillåter oss – paradoxalt nog – att koppla av och ner. Allt måste inte gå fort. Samtidigt som det inte alls känns konstigt att uppleva genom tv:n eller datorskärmen, istället för att köpa biljett till båten eller hänga kikaren runt halsen och ge sig ut i skogen.



Fotnot 1: Forskaren Mark Deuze har utvecklat sina teorier om medias ständiga närvaro i boken Media Life (2012, Polity Press). Klart läsvärd för alla som vill försöka sätta samtiden i sammanhang och perspektiv.

Fotnot 2: Trots att jag är mer eller mindre uppvuxen vid Dalslands kanal så tycker jag att Telemarkskanalen är vacker. Dalslands kanal är naturligtvis snäppet vackrare ändå ;-)

Relaterade inlägg: Baltiska fiskgjusar fascinerar – två ungar i boet (120617)

Ny blogg ger nyttiga tips till journalister

Journalisterna Mikael Pettersson och Backa Elias Bondpä har startat en ny blogg, Journalisttips. Så här beskriver de själva hur de har tänkt det:

Tips till journaliststudenter, nyfikna yrkesverksamma och andra intresserade. Tips om form och innehåll, teori och praktik. Intervjuteknik, offentlighetsprincip, etik. Research, men också utgörning. Nyhetsjakt, men också granskning. Spräck & tech. Erfarenheter och idéer. Plattformsoberoende, men antagligen med slagsida åt nätet, sociala medier, tv, nyhetsjakt och granskning.

Micke Pettersson och Backa Elias Bondpä är båda erfarna tv-reportrar. Micke dessutom en uppskattad gästföreläsare vid JMG (jag hittar fortfarande nyttigheter i mina sparade föreläsningsanteckningar!). Deras samlade erfarenheter talar för att Journalisttips kan bli en av landets mest nyttiga bloggar för journalister av olika slag.
     Det enklaste sättet att följa bloggen är att prenumerera på rss-flödet. Gör det! Vet du inte hur man gör visar de det i en lättbegriplig instruktionsfilm. (Passa förresten på att samla alla dina nyhets- och bloggfavoriter i rss-flöden. Fungerande rss-flöden gör livet så mycket lättare – tro mig!)

* * *

Idag är sista dagen på min sommarsemester. Innan studenterna kommer (1 3 september är det kursstart) hoppas jag skriva klart "min" del i det paper (vilket närmast kan beskrivas som en vetenskaplig konferensartikel) som Monika Djerf-Pierre och jag ska presentera vid ECREA:s konferens i Istanbul i oktober. I detta paper presenterar vi fördjupade analyser av journalisters användning av sociala medier, alltså av den statistik som presenterades i Svenska journalister 1989–2011 (redaktör Kent Asp) tidigare i somras (och som jag bloggat om här, här och här). Underlaget är den stora enkätundersökningen Journalist'11.



Fotnot 1: Backa Elias Bondpä har en egen blogg, Bondpa, med ett mer personligt innehåll.

Fotnot 2: Mina länkar till bloggar om medieforskning respektive medier hittar du i vänsterspalten. Där finns också en samling länkar till forskarbloggar vid Göteborgs universitet, och en diverse-kategori med annat jag tycker är läsvärt. Hör gärna av dig om du tycker jag missat något!