Att citera eller inte citera – det är frågan Eller: Ett litet forskningsetiskt dilemma

På många sätt liknar forskningsetiken den journalistiska etiken. Det handlar mycket om sunt förnuft, som att varken forskare eller journalister i normalfallet vill peka ut en namngiven person som brottsmisstänkt. På avgörande punkter är de ändå så olika. Det gör att det är inte helt lätt för mig – som har de pressetiska spelreglerna mer eller mindre i ryggmärgen – att designa ett avhandlingsprojekt som handlar om journalister (och bland annat journalisters etik) där det är forskningsetiken som ska vägleda besluten. Som forskare kan jag helt enkelt inte göra som jag har brukat göra som journalist.

Jag har inte riktigt bestämt exakt vilka undersökningar jag ska göra, eller hur, men det är högst troligt att jag kommer att göra analyser av såväl personliga bloggar som twitterflöden, i kombination med fördjupande intervjuer. Jag vill bland annat undersöka hur journalister använder sociala medier för att visa att de är journalister och vilken sorts journalister de är (här ingår sådant som normer och etiska värderingar samt hur journalisten positionerar sig i förhållande till kollegor, arbetsgivare och publik). Ur journalistisk synvinkel skulle jag då, utan problem, kunna exemplifiera resultaten från min kvantitativa innehållsanalys med anonyma citat från bloggar eller twitter. Ur forskningsetisk synvinkel är det inte alls självklart att jag kan göra så.
     Å ena sidan är bloggar och twitterflöden i allra högsta grad offentliga – precis som det är offentligt vilka jag, min chef, nyhetschefen på SVT och alla andra för den delen följer på Twitter och vilka som följer oss och vad vi skriver och vilka vi för en dialog med. Det är den här offentliga informationen som till exempel Twittercensus använder för att visa kartor över alla svenska twittrare, och som ligger till grund för Twitterbarometern som rankar landets mest inflytelserika twittrare.
     Å andra sidan har jag som forskare ett ansvar att skydda – och definitivt inte kränka – enskilda individers integritet. Visst, de flesta bloggar och twittrar offentligt, men hur många som bloggar och twittrar tänker på att de kan bli föremål för ett avhandlingsarbete? I en kvantitativ innehållsanalys är integritetsskyddet inga större problem, eftersom allt förvandlas till anonyma variabelvärden i en datamängd. Det är värre med citaten. I dagens digitaliserade värld är det nämligen inga som helst problem att klistra in citaten i en sökmotor och leta reda på originalinläggen. Och helt plötsligt kan ett citat som jag tycker visar hur en journalist går över en yrkesetisk gräns kopplas till den enskilda journalisten och få konsekvenser som jag som forskare varken har tänkt på eller tänkt ta något ansvar för.
     Ur etisk synvinkel är det faktiskt betydligt enklare att använda sig av forskningsintervjuer och exemplifiera med citat ur sådana. Om bara forskaren ser till att skydda sitt material (alltså i första hand avidentifiera det och förvara det på ett säkert sätt) går de citaten inte att spåra. Man kan nästan jämföra med journalistikens källskydd.

Just nu är jag i full färd med att skriva mitt avhandlings-PM, där jag drar upp riktlinjerna för de närmaste årens arbete. De forskningsetiska frågorna utgör bara en lite del av det arbetet, men vad jag kommer fram till nu har betydelse för vad jag ska göra längre fram.

     I veckan hade jag förmånen att få delta i en Research ethics workshop vid Institutionen för socialt arbete. Workshopen leddes av Charles Ess, professor i religion och filosofi som ledde den kommitté som tagit fram de första etiska riktlinjerna för internetforskning. Några enkla svar hade han dock inte:

     "Our conceptions of privacy are changing, but still we want privacy so that negative information isn't used to harm us."

     Lösningen för mig kan, ironiskt nog, bli att göra som jag aldrig hade gjort som journalist – att fabricera citat. Alltså att tillverka "typcitat", sammansatta av flera verkliga citat men garanterat icke digitalt sökbara.