"Sociala medier och min forskning" – hur sjutton angriper jag ett sådant ämne?

På tisdag deltar jag tillsammans med fyra andra GU-forskare i en panel/workshop om sociala medier. Rubriken är Sociala medier och min forskning. Vi i panelen har blivit ombedda att berätta om hur vi använder sociala medier i vår forskning. Mer konkret. Och eftersom jag presenteras i programmet som i första hand bloggare utgår jag från att jag ska prata om min blogg.
     Jaha.
     Varför bloggar jag? Hur använder jag bloggen i min forskning? Det tog längre tid än jag trodde att bena ut svaret på de frågorna.

En anledning till att jag inte lade bloggen på hyllan samma dag som jag blev antagen till forskarutbildningen vid JMG för snart ett år sedan är mitt forskningområde. Jag vill veta hur den svenska journalistiken som profession och journalistrollen förändras av användningen av sociala medier. Eftersom journalistiken går mot allt mer transparens, på alla nivåer (användningen av sociala medier är en del i den transparensen) tycker jag att det är inte mer än rätt att jag som forskare också försöker vara så transparent jag bara kan.
     Lite av en hederssak, alltså.
     Dessutom hoppas jag att funderingar kring mitt eget sociala medier-användande hjälper mig att skärpa frågeställningarna kring journalisters sociala medier-användande. Till exempel att mina privata etiska överväganden kan omvandlas till frågor kring journalisters etiska överväganden.

Det var det ena. Mitt andra syfte ligger på ett helt annat plan. Jag tycker nämligen det är viktigt, på riktigt, att forskare och forskning syns i olika sociala medier. Att man kan trilla över en blogg om avancerade statistiska analyser, arkeologiska utgrävningar eller evolutionsteori där man minst anar det, eller att man kan ställa en fråga till en oceanograf eller en medievetare på twitter – och få svar.
     Universitetsvärlden brukar tala om detta som den tredje uppgiften, vid sidan av forskning och undervisning. Jag brukar säga att det är väl bara kul om någon är intresserad av vad vi pysslar med.
     En positiv bieffekt av att forskare syns i sociala medier är att man kan se att vi är ganska mycket som vanligt folk. Lite nördiga på vissa områden, visst, men på det stora hela ganska lika ändå.

Men den egentliga anledningen till att jag bloggar är något helt annat. Ska jag vara helt ärlig så bloggar jag helt och hållet för min egen skull. Jag vill skriva. Så enkelt är det. Och för mig spelar det egentligen ingen roll om jag skriver vetenskapliga artiklar eller blogginlägg.
     På köpet får jag faktiskt en hel del: Genom bloggen sorterar jag en massa tankar. Bloggen hjälper mig att prokrastinera och ger något att sysselsätta fingrarna med när bakhuvudet behöver ställtid. Den kommer kanske att fungera som en avhandlingsdagbok (vi får väl se). I bloggen kan jag återanvända material som jag skrivit i andra syften men som – kanske – förtjänar mer uppmärksamhet. Jag kan använda bloggen till att publicera vetenskapliga resultat som inte platsar i andra sammanhang. Jag kan kommentera aktuella nyheter och mediedebatt och passa på att smyga med lite vetenskap nästan utan att någon märker det. Jag kan i alla fall försöka få folk att begripa statistik (men just det verkar vara ett verkligt mission impossible). Här kan jag dessutom ha en fungerade publikationslista (med länkar och pdf:er) och alla kontaktuppgifter.
     På köpet vinner jag trovärdighet. Hoppas jag. Medieforskningen har i alla fall visat att den ökade transparensen är ett sätt för medierna att öka sin trovärdighet. Jag hoppas att det fungerar på samma sätt för forskare.
     Att jag bloggar helt och hållet för min egen skull betyder två saker:
     Att jag aldrig någonsin behöver ha dåligt samvete om jag uppdaterar för sällan. Jag skriver när jag skriver, helt enkelt. Och att jag inte jagar läsare eller blogglisteplaceringar. För jag skriver i första hand för min egen skull.


Fotnot: Jag kan se att min blogg faktiskt hjälper mig i både mitt avhandlingsarbete och i undervisningen. Andra journalistikforskare vet vad jag håller på med, mediebranschen vet vad jag håller på med och medierna hittar till mig när de behöver en "expert" på journalistik och sociala medier. Studenterna ser vad jag håller på med, och hittar till mig när de skriver uppsats om närliggande ämne. Dessutom är i alla fall journaliststudenter bra på att researcha sina föreläsare (!). Det tycker jag är ett skapligt utfall.

Mina publikationer byter plats

All forskning ska vara så lätt tillgänglig för alla som möjligt. Så tycker i alla fall jag. Men den enda forskning jag styr över är min egen.
     Mina publikationer (arbetsrapporter, papers, artiklar etc) hittar alla under fliken Publikationer ovan. Än så länge är listan inte så lång – jag hoppas den kommer att bli mycket längre vad det lider. Eftersom somliga hade svårt att öppna pdf:erna tidigare har de fått flytta till en öppen mapp på Dropbox; klicka bara på respektive länk. Med det hoppas jag att problemen ska vara lösta.

Tre typer av kritik mot Facebook- undersökningen – när kommer den fjärde?

Det har väl knappast undgått någon att i förrgår presenterades Sveriges största Facebookundersökning (den heter så, fast på engelska, det betyder inte att det faktiskt är så).
     Rapporten presenterades på ett lite annorlunda sätt än vad som är vanligt när det handlar om vetenskapliga rapporter. Forskarna samarbetade med en reklambyrå, och gav utvalda medier (till exempel Dagens Nyheter) exklusiv tillgång till ett pressmeddelande dagen innan den fullständiga rapporten presenterades för allmänheten.
     Jag tänker inte ha några åsikter om själv undersökningen. Jag nöjer mig med att konstatera att den baseras på en enkät som distribuerats via Facebook (via ett evenemang), och att urvalet är självrekryterat. Ni vet vad jag anser om den typen av urval…

Jag tycker att den kritik – såväl välförtjänt som ibland lite orättvis – som riktats mot rapporten och de forskare som står bakom den är mer intressant. Kritiken har kommit i tre vågor:
     Först ut var de mer eller mindre självutnämnda sociala medier-experterna och -debattörerna, de som inte gillade resultaten. "Nej, man blir alls inte olycklig av Facebook. Hur skulle man kunna bli det? Facebook är ju någonting jättebra." (Ok, jag kanske överdriver lite i min sammanfattning, men här gäller det att försöka fånga essensen.)
     Sedan kom alla som kritiserade forskarna och publiceringen, och i huvudsak riktade in sig mot dels samarbetet med reklambyrån och dels att inte alla fick tillgång till rapporten dag ett. Kritikerna i den här vågen började också ana att något kanske var fel med metoden, men utan en beskrivning av hur undersökningen gått till är det onekligen svårt att på allvar kunna kritisera genomförandet.
     Det var den tredje vågen av kritik som mer eller mindre smulade sönder rapporten, genom att kritiskt granska metod och genomförande: Hur är urvalet gjort? Går det alls att generalisera resultaten? Vilka frågor har man ställt? Tyvärr fick den här typen av kritik vänta till dag två – det är svårt att kritiskt granska något man inte vet hur det är gjort.

Nu väntar jag på en fjärde våg av kritik, inte mot forskarna eller rapporten och resultaten, utan mot alla de medier som dag ett drog alltför långtgående slutsatser. Såvitt jag kan förstå var det nämligen medierna själva som stod för merparten av generaliseringarna, som Dagens Nyheter som i sin artikel hävdade att "Facebook sprider olycka" och "En miljon svenskar mår dåligt om de inte regelbundet är på Facebook".
     Igår kväll såg jag något jag nog aldrig sett på tv-nyheterna förut: Först Västnytt och sedan Rapport hänvisade till sina inslag dagen innan (se inslaget på SVT Play), men påpekade att resultaten inte kunde generaliseras så som de gjort då. En rättelse av den bristfälliga statistiska analysen alltså – den typen av rättelser vill jag se mer av.

* * *

Det finns faktiskt en studie som tittar på sambandet mellan användningen av sociala medier och livstillfredsställelse och välbefinnande (lycka om man så vill). Välbefinnande och livstillfredsställelse i dagens Sverige bygger på fjolårets SOM-undersökning. Resultatet? Hög användning av sociala medier har inga positiva effekter på livstillfredsställelse eller välbefinnande, ett dagligt användande har till och med en negativ effekt på välbefinnandet (sidan 358).





Läs också: Forskarna själva om sin studie i en intervju i Universitetsläraren i höstas, och i en intervju på Second Opinion igår.

Relaterade inlägg: Urval, svarsfrekvens och bortfall – så enkelt men uppenbarligen ändå så svårt (120225)

Jag missade älgarna i år igen…

Någon gång måste man ju duscha. Så är det ju. Men det slår aldrig fel – lämnar man tv:n en kort stund, om så bara för att värma på dem varma chokladen (den hör till hemma hos mig), så kan man ge sig sjutton på att SVT:s helikoptrar äntligen hittar några älgar som bildproducenten kan lägga ut i sändning. Retligt.
     I år fick jag i alla fall en tweet om att älgarna var i rutan (tack, Ulla!). Synd att inte Twitter hörs in i duschen.

Förståsigpåare av varjehanda slag har ganska länge nu förklarat att tv förlorat sin roll som verkligt massmedium, som det medium som samlar större delen av folket till en gemensam upplevelse.
     Vasaloppet idag (och på sätt och vis Melodifestivalen) bevisar att förståsigpåarna har fel.
     Men Vasaloppet fyller också en annan funktion för många. Jag trodde jag var tämligen ensam i mina umgängeskretsar om att duka till tv-frukost första söndagen i mars. Med varm choklad och ostmackor som ska doppas – inget annat duger hemma hos mig. Men mina olika sociala medier-flöden visar att vi faktiskt är ganska många, att flera av mina bekanta tydligen måste ha gustafskorv på smörgåsen, och att den här traditionen på något underligt vis faktiskt är betydelsefull för oss.
     Nytt i traditionen är alla statusuppdateringar på Facebook och Twitter. Tv-soffan har blivit väldigt mycket bredare.

Och på sätt och vis hör det väl till att jag missar älgarna. I år igen.