Vi forskare är heller inte som alla andra – men vi är ganska lika journalister

Apropå gårdagens inlägg om att journalister gärna tror att alla andra är precis som de: Vi forskare är heller inte som alla andra. (Även om jag själv naturligtvis är ganska vanlig…)

På sätt och vis är vi forskare ganska lika journalister. När journalister hänvisar till (och ibland gömmer sig bakom) sitt uppdrag att granska makten, hänvisar vi forskare till "tredje uppgiften", alltså att vid sidan av forskning och undervisning också föra ut allt vårt vetande till samhället. Precis som journalister är forskare en relativt väl sammanhållen profession med starka normer och värderingar inom kåren. Jag skulle alltså lika gärna kunna forska i ämnet forskningskommunikation i sociala medier, med samma frågor och funderingar kring själva användandet (när, var, hur mycket, i vilket syfte etc), etik (forskningsetik), gränser (mellan arbete och fritid, professionellt och privat) och vad jag skulle vilja beskriva som ett personligt varumärkesbyggande.

Jag själv bloggar, twittrar och har ett (slutet) Facebook-konto, och får nog beskriva mig som lite mer aktiv än de flesta andra. Jag bloggar och twittrar (för det mesta i alla fall) som doktorand och medieforskare, oavsett om jag formellt sett är på jobbet eller inte.

     Precis som vilken anständig människa som helst försöker jag låta bli att förolämpa eller hänga ut enskilda individer. I princip antar jag att jag (fortfarande) följer de pressetiska reglerna i det jag publicerar offentligt i flödet i sociala medier. Jag tycker det är extra viktigt att aldrig någonsin – ens i en uppgiven twitterkommentar – tala illa om någon av våra studenter, enskilda eller i grupp. (Däremot drar jag mig inte det minsta för att göra reklam för studenterna!)

     Precis som många andra forskare som gärna lägger ett mer teoretiskt perspektiv på sina aktiviteter funderar jag över hur pass mycket bloggen ska handla om medieforskning i allmänhet och mitt avhandlingsarbete i synnerhet, eller om jag ska försöka vara mycket mer privat och berätta om mitt liv bortanför Mediehuset. Och om jag ska vara "strikt akademisk" eller mer personlig i mitt sätt att skriva. Var gränserna går för vad jag kan skriva om, vilka debatter eller diskussioner jag kan ge mig in i.

     Och även om jag inte gärna ser det så är det självklart så att också jag använder sociala medier till att sälja mig själv (varumärket Ulrika Hedman, om ni så vill) – i mediedebatten, i akademien, gentemot andra medieforskare, gentemot mina kollegor. Och det gör jag samtidigt som jag bevakar min egen position: Vad tycker professor si eller så om att jag ofta tycker till? Kan jag uttala mig i frågor jag inte själv forskat eller undervisat i? Tänk om jag beslås med sakfel – kommer min forskarkarriär att slås i spillror då, innan den ens börjat? Kan jag skriva om mitt avhandlingsarbete, åtminstone på ett principiellt plan, utan att riskera att landets samtliga journalister blockerar mig på Twitter? Vad kommer mamma att tycka?

Så nu vet ni. Vi forskare är heller inte som alla andra. Å andra sidan är vi precis som många andra, och ganska lika journalister. Visst är det spännande!?!