Det är fullständigt otänkbart att jag, på den tiden jag var anställd som journalist på en svensk morgontidning, regelbundet skulle ha publicerat texter hos någon annan än min arbetsgivare. Det är lika otänkbart att jag på en offentlig plats skulle ha talat om vilka organisationer jag sympatiserar med, vilka personer jag känner eller vem jag möter för en fika på stan. Det är fullständigt absurt att tänka sig att jag skulle ha diskuterat ett pågående jobb i ett publikt forum, eller att jag skulle ha pratat om mina kollegor eller konkurrenter (eller ännu värre: de jag skrev om) på ett skämtsamt eller nedlåtande sätt utanför redaktionens lyckta dörrar.
Men det är – uppenbarligen – nya tider nu. I takt med att den allmänna användningen av sociala medier som bloggar, Facebook, Twitter och YouTube ökar, så ökar också journalisters användning av sociala medier. Och på de tio år som gått sedan jag lämnade journalistiken har jag kunnat se journalistikens normer förändras; det som tidigare var fullständigt otänkbart är idag helt normalt.
Journalisters användning av sociala medier kan studeras utifrån flera perspektiv, och på flera olika sätt. Man kan till exempel studera hur journalister använder sociala medier som ett arbetsverktyg för att hitta källor och case eller crowdsourca, eller som ett hjälpmedel för att bygga en falsk identitet i syfte att lättare komma nära mer slutna miljöer. Man kan också studera hur redaktioner använder sociala medier nästan som en publiceringsplattform för att marknadsföra sina program eller artiklar, eller för att på olika sätt bygga en dialog med sin publik.
Själv är jag intresserad av journalisters användning av sociala medier i relation till förändringar i den journalistiska professionen, i första hand yrkesidentitet, normer och värderingar – alltså det som i debatten ofta betecknas journalistrollen – men också praktiker och rutiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar