Sidor

31 januari 2012

Journalister är inte som andra
– därför måste vi veta hur de är

Johan Croneman noterar något viktigt i sin krönika i Dagens Nyheter idag:
Om det är något med den nya medieeliten som stör mig så är det deras förmåga att blanda ihop sina egna medievanor med alla andras.
Croneman tillhör så klart själv denna medieelit, men han tycks vara väl medveten om att han inte kan använda sig själv som en slags allmängiltig måttstock vare sig det gäller tv-tittande eller twittrande. Precis på samma sätt som mina medievanor är långt ifrån den genomsnittliga mediekonsumtionen (se Nordicoms statistik över den svenska mediedagen).
     Ändå fortsätter mediemänniskor att tro att alla andra är som de. Att alla andra har de nyaste mobilerna med alla de häftigaste apparna. Att alla andra går med mobilen ständigt uppkopplad mot allting. Att alla andra självklart vill dela med sig av precis allting till alla andra. Att alla andra är lika fascinerade över skakiga oredigerade klipp från händelser långt bort. Men mediemänniskor är inte alls som alla andra.
     Hur är då mediemänniskorna? Ja, inte som alla andra… Men om inte annat så med utgångspunkt i Cronemans iakttagelse – att medieeliten blandar ihop sina medievanor med alla andras – är det viktigt att undersöka mediemänniskornas medievanor. Om de dömer andra efter sig själva är det ju bra att veta hur de är, eller hur?

Själv kommer jag att dra mitt strå till stacken genom att undersöka journalister och sociala medier. Syftet med mitt avhandlingsarbete är att – lite högtravande formulerat – studera hur den svenska journalistiken som profession och journalistrollen förändras av sociala medier. De senaste veckorna har jag suttit med näsan i tidigare professionsforskning kring journalister (det finns en hel del) och forskning kring journalister och sociala medier (på det området finns det betydligt mindre).
     Förutom frågor kring själva användandet (när, var, hur, hur mycket, i vilket syfte etc) intresserar jag mig för frågor kring etik (yrkes- och pressetik), gränser (mellan arbete och fritid, professionellt och privat eftersom så många journalister nu går runt med personliga publiceringsverktyg i fickan dygnet runt) och vad jag skulle vilja beskriva som ett personligt varumärkesbyggande via de sociala medierna.
     Visst låter det spännande!?!


Fotnot: Min utgångspunkt är inte normativ, det kan vara viktigt att påpeka. Jag lägger ingen som helst värdering i hur journalister använder sociala medier, eller i vilka syften.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar