Den ädla konsten att spräcka en story

Två citat som speglar veckan som gått. Det första ett omdöme om journalister:

De skriver artikeln först. Sen ringer de och frågar.

Det andra ett råd till JMG:s journaliststudenter:

Ger man sig in i en historia gäller det att sänka den så fort som möjligt. Annars är man rökt.

* * *

Det första citatet kommer från veckans Medierna i P1, och handlar om veckans journalistiska haveri: Innebandypappan. För en vecka sedan avslöjade UNT att en pojke lämnats kvar av sin pappa efter en innebandymatch med motiveringen att pojken spelat för dåligt. UNT hade hittat uppgifterna på en blogg, men inte kontrollerat dem – alls. Historien spreds snabbt i andra medier som heller inte kontrollerade – alls. Och folk över hela Sverige är upprörda och rasar mot sportföräldrar som ställer orimliga krav på sina barn. Citatet ovan är från en förvånad föreningsledare, som konstaterade att artiklarna redan legat färdiga ute på webben när reportrarna ringt till honom för att kolla fakta.
     Det känns på något vis symptomatiskt att den enda redaktion som faktiskt kontrollerade uppgifterna i veckan är Medierna, som har till uppgift att granska medierna.
     Och det känns på något vis väldigt beklämmande med en redaktör som försvarar sin publicering med orden:

Det är klart att om man producerar journalistik på lång sikt är möjligheterna att kontrollera saker helt andra än om du producerar dagsjournalistik. 

En av de verkliga förmånerna med att jobba på JMG är att kunna ta del av fantastiska gästföreläsningar. För ganska precis ett år sedan berättade Hannes Råstam om sitt arbete med "Fallet Thomas Quick". Det andra citatet i inledningen är från de två timmarna en tisdag i januari. Föreläsningssalen var fylld till bristningsgränsen – som sig bör när en av landets främsta grävare så generöst delar med sig av metod och tips.

     Hannes Råstams främsta råd till de blivande journalisterna kan sammanfattas mycket enkelt:

Försök spräcka storyn så fort som möjligt!

* * *

Det är klart att det inte är roligt att spräcka sin story, att gå tillbaka till nyhetschefen och säga att "Du, det där lät ju jättebra, men nu har jag kollat och det är helt enkelt inte sant". Det ställer ju onekligen till det; ett tänkt löp eller en sidtopp i papperskorgen, jakten på en ersättare, något som duger att att fylla hålet med… Det är så mycket enklare att bara köra på, och lägga ansvaret för sanningshalten i uppgifterna på den som råkar leverera dem. Hur många gånger har jag inte hört journalister eller för den delen redaktörer försvara bristande faktagranskning med "Han sa ju så" eller – ännu värre – "Men det får ju stå för henne".
     Människor har rätt att ha olika åsikter och uppfattningar om saker och ting. Självklart.
     Men varje gång en redaktion sprider direkt felaktiga sakuppgifter tror jag att det händer någonting. Till att börja med blir vår bild av verkligheten ytterligare lite skev. I fallet med Innebandypappan bekräftades våra fördomar om hur blindgalna idrottsföräldrar är. Och sedan, när det trots allt sjunker in att det bara var hittepå, så urholkas vårt förtroende för medierna. Speciellt om de försvarar sig med att det tydligen inte är nödvändigt att kontrollera sakuppgifter i den dagliga nyhetsjournalistiken.

Jag önskar att ännu fler journaliststudenter fått chansen att lyssna till Hannes Råstam som gästföreläsare, höra honom berätta om sin syn på det journalistiska hantverket och inte minst om hans motto att försöka spräcka varje story så fort som möjligt. Det kräver många gånger en hel del mod att lägga ner ett jobb.
     Gästföreläsningen för ett år sedan blev dock hans sista.