Journalister är inte som andra – därför måste vi veta hur de är

Johan Croneman noterar något viktigt i sin krönika i Dagens Nyheter idag:

Om det är något med den nya medieeliten som stör mig så är det deras förmåga att blanda ihop sina egna medievanor med alla andras.

Croneman tillhör så klart själv denna medieelit, men han tycks vara väl medveten om att han inte kan använda sig själv som en slags allmängiltig måttstock vare sig det gäller tv-tittande eller twittrande. Precis på samma sätt som mina medievanor är långt ifrån den genomsnittliga mediekonsumtionen (se Nordicoms statistik över den svenska mediedagen).

     Ändå fortsätter mediemänniskor att tro att alla andra är som de. Att alla andra har de nyaste mobilerna med alla de häftigaste apparna. Att alla andra går med mobilen ständigt uppkopplad mot allting. Att alla andra självklart vill dela med sig av precis allting till alla andra. Att alla andra är lika fascinerade över skakiga oredigerade klipp från händelser långt bort. Men mediemänniskor är inte alls som alla andra.

     Hur är då mediemänniskorna? Ja, inte som alla andra… Men om inte annat så med utgångspunkt i Cronemans iakttagelse – att medieeliten blandar ihop sina medievanor med alla andras – är det viktigt att undersöka mediemänniskornas medievanor. Om de dömer andra efter sig själva är det ju bra att veta hur de är, eller hur?

Själv kommer jag att dra mitt strå till stacken genom att undersöka journalister och sociala medier. Syftet med mitt avhandlingsarbete är att – lite högtravande formulerat – studera hur den svenska journalistiken som profession och journalistrollen förändras av sociala medier. De senaste veckorna har jag suttit med näsan i tidigare professionsforskning kring journalister (det finns en hel del) och forskning kring journalister och sociala medier (på det området finns det betydligt mindre).

     Förutom frågor kring själva användandet (när, var, hur, hur mycket, i vilket syfte etc) intresserar jag mig för frågor kring etik (yrkes- och pressetik), gränser (mellan arbete och fritid, professionellt och privat eftersom så många journalister nu går runt med personliga publiceringsverktyg i fickan dygnet runt) och vad jag skulle vilja beskriva som ett personligt varumärkesbyggande via de sociala medierna.

     Visst låter det spännande!?!

Fotnot: Min utgångspunkt är inte normativ, det kan vara viktigt att påpeka. Jag lägger ingen som helst värdering i hur journalister använder sociala medier, eller i vilka syften.

Det är längesedan jag fick riva TT

Jag fick en vänlig tillsägelse av en gammal kollega härförleden. Jag ville förklara att till och med en nyhetsjunkie som jag – som fortfarande saknar att riva TT – klarar sig utmärkt utan papperstidning till frukosten.
     "Men Ulrika, riva TT… det var längesedan!" kom svaret.
     Men så himla länge sedan är det faktiskt inte.

När jag började på Länstidningens centralredaktion som sommarvikarie 1988 (och det är ju faktiskt inte alls länge sedan, eller hur?) stod printrarna i en egen liten skrubb med glasfönster mot korridoren mellan centralen och sporten. 1988 skrev reportrarna fortfarande sina texter på en "vanlig" skrivmaskin, och redigerarna använde snurra och typometer och gjorde skisser på papper. Som ung sommarvikarie vågade jag mig knappt ner till sätteriet och typograferna på våningen nedanför.
     Redaktionens speciella TT-printrar (inte helt sant, AP kom på samma printrar) var kopplade via telenätet och matades med kompakta pappersrullar. In- och utrikesmaterial, ekonomi och sport spottades ut i en ständig ström. Var man inte flitig nog med rivandet svämmades golvet över av TT-texter på en lång, lång remsa av papper.
     Jag har aldrig känt mig så nyhetsuppdaterad som under de där åren när jag fick riva TT med jämna mellanrum. Steg två i rivandet var nämligen att ta sitt fång av TT-remsa med sig tillbaka till centralen och riva isär remsan i sina komponenter: Notiser, artikeldelar, samlande uppdateringar, rättelser… allt skulle sorteras och gärna också rensas från början. Av lokalt intresse? En särskild hög för det. Småsnuttar i samma ämne? Sortera för sig och hoppas på en ny, samlande version. Det allra, allra mesta gick i papperskorgen direkt. Men uppdaterad blev jag.

Där, på Länstidningens centralredaktion, förvandlades jag till en tvättäkta nyhetsjunkie. När TT-printrarna kopplades ur och vi fick hämta TT på nätet istället försvann en del av känslan, men även jag får erkänna att det blev lite mer lätthanterligt. Och jag fortsatte vara uppdaterad.

Som inte längre anställd på en redaktion har jag inte längre tillgång till hela TT-flödet. Och det är det jag saknar, känslan av att faktiskt ha total koll på nyhetsflödet. Att läsa pappersdagstidningar har faktiskt aldrig gett mig samma känsla av koll.
     Men jag klarar mig gott ändå. Till att börja med fick text-TV fylla en del av saknaden. Och nu en lång rad nättidningar, som får åtminstone ett besök om dagen så att jag kan skumma förstasidorna, kombinerat med omvärldskoll via de sociala medierna så att jag kan hålla koll på snackisarna och det som är under uppsegling. Visserligen är jag övertygad om att den där totala kollen, den får jag aldrig igen, men samtidigt har jag nog vant mig. Även om det var något visst att gå och riva TT…

Och tänk känslan när det började ringa och blinka i korridoren bort mot sporten. En flash! Alla slutade arbeta (det tjöt så förbannat att man var tvungen) och någon fick rusa bort och stänga av larmet. Vad hade hänt? Måste vi göra om? Lokal vinkel?


Relaterade inlägg: Två år utan dagstidning (101016)

Den ädla konsten att spräcka en story

Två citat som speglar veckan som gått. Det första ett omdöme om journalister:

De skriver artikeln först. Sen ringer de och frågar.

Det andra ett råd till JMG:s journaliststudenter:

Ger man sig in i en historia gäller det att sänka den så fort som möjligt. Annars är man rökt.

* * *

Det första citatet kommer från veckans Medierna i P1, och handlar om veckans journalistiska haveri: Innebandypappan. För en vecka sedan avslöjade UNT att en pojke lämnats kvar av sin pappa efter en innebandymatch med motiveringen att pojken spelat för dåligt. UNT hade hittat uppgifterna på en blogg, men inte kontrollerat dem – alls. Historien spreds snabbt i andra medier som heller inte kontrollerade – alls. Och folk över hela Sverige är upprörda och rasar mot sportföräldrar som ställer orimliga krav på sina barn. Citatet ovan är från en förvånad föreningsledare, som konstaterade att artiklarna redan legat färdiga ute på webben när reportrarna ringt till honom för att kolla fakta.
     Det känns på något vis symptomatiskt att den enda redaktion som faktiskt kontrollerade uppgifterna i veckan är Medierna, som har till uppgift att granska medierna.
     Och det känns på något vis väldigt beklämmande med en redaktör som försvarar sin publicering med orden:

Det är klart att om man producerar journalistik på lång sikt är möjligheterna att kontrollera saker helt andra än om du producerar dagsjournalistik. 

En av de verkliga förmånerna med att jobba på JMG är att kunna ta del av fantastiska gästföreläsningar. För ganska precis ett år sedan berättade Hannes Råstam om sitt arbete med "Fallet Thomas Quick". Det andra citatet i inledningen är från de två timmarna en tisdag i januari. Föreläsningssalen var fylld till bristningsgränsen – som sig bör när en av landets främsta grävare så generöst delar med sig av metod och tips.

     Hannes Råstams främsta råd till de blivande journalisterna kan sammanfattas mycket enkelt:

Försök spräcka storyn så fort som möjligt!

* * *

Det är klart att det inte är roligt att spräcka sin story, att gå tillbaka till nyhetschefen och säga att "Du, det där lät ju jättebra, men nu har jag kollat och det är helt enkelt inte sant". Det ställer ju onekligen till det; ett tänkt löp eller en sidtopp i papperskorgen, jakten på en ersättare, något som duger att att fylla hålet med… Det är så mycket enklare att bara köra på, och lägga ansvaret för sanningshalten i uppgifterna på den som råkar leverera dem. Hur många gånger har jag inte hört journalister eller för den delen redaktörer försvara bristande faktagranskning med "Han sa ju så" eller – ännu värre – "Men det får ju stå för henne".
     Människor har rätt att ha olika åsikter och uppfattningar om saker och ting. Självklart.
     Men varje gång en redaktion sprider direkt felaktiga sakuppgifter tror jag att det händer någonting. Till att börja med blir vår bild av verkligheten ytterligare lite skev. I fallet med Innebandypappan bekräftades våra fördomar om hur blindgalna idrottsföräldrar är. Och sedan, när det trots allt sjunker in att det bara var hittepå, så urholkas vårt förtroende för medierna. Speciellt om de försvarar sig med att det tydligen inte är nödvändigt att kontrollera sakuppgifter i den dagliga nyhetsjournalistiken.

Jag önskar att ännu fler journaliststudenter fått chansen att lyssna till Hannes Råstam som gästföreläsare, höra honom berätta om sin syn på det journalistiska hantverket och inte minst om hans motto att försöka spräcka varje story så fort som möjligt. Det kräver många gånger en hel del mod att lägga ner ett jobb.
     Gästföreläsningen för ett år sedan blev dock hans sista.