Jösses! Det är verkligen illa ställt med de svenska tingsrätterna. Vi måste omedelbart se till att få väck de politiska nämndemännen. För så här kan vi verkligen inte ha det! Eller hur?
Eller kanske inte? För en vecka sedan hade vi ingen allmän debatt om de svenska nämndemännens vara eller icke vara. Enligt SOM-institutets senaste mätning är svenska folkets förtroende för domstolarna på stadig uppgång efter en svacka kring 2005 (och vi har betydligt högre förtroende för domstolarna än för pressen). Det är svårt att tro – och svårt att komma ihåg – med tanke på den oerhörda upprördhet och krav på omedelbara åtgärder som dominerar debatten idag.
I ärlighetens namn: I mars skrev Claes Sandgren, professor i rättsvetenskap, en debattartikel i Svenska Dagbladet i ämnet, med rubriken Nämndemännen urholkar förtroendet för domstolar. Debattartikeln har för tillfället 242 kommentarer och 17 länkande blogginlägg. Någon vidare allmän debatt ledde den inte till.
Så hur hamnade de svenska nämndemännens lämplighet i topp på nyhets- och debattagendan? Vad var det som hände?
Jo, det som hände var att en svensk nyhetsredaktion själv skapade en nyhet. SVT skickade en enkät med frågor om nämndemän till ett antal domare, och utifrån svaren på enkäten formulerades en nyhet om vad som kan ses som ett hot mot svenskt rättsväsende och rättssäkerhet.
Kanske hämtade redaktionen inspiration i Sandgrens debattartikel, kanske inte. Det är inte poängen här. Poängen är att innan resultaten av SVT:s enkät publicerades var nämndemännen inget större hot. Inget som debatterades allmänt. Inget som krävde ministeruttalanden eller lagstiftningsåtgärder.
Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till att beskriva brister i enkäten. Det var i början av december som SVT skickade sin enkät till "1 056 domare som arbetar tillsammans med nämndemän". 675 svarade vilket ger en svarsfrekvens på 64 procent, utan hänsyn till naturligt bortfall etc. Det är bra. Mindre bra är att antalet svar på vissa av frågorna är så lågt. Det är bara de som instämmer i vissa påståenden som fått följdfrågor. Till exempel är det bara 71 personer som svarat på frågan om vilka partiers ideologi som kan tänkas påverka rättssäkerheten negativt. Med så låga svarstal borde den statistiska osäkerheten fått redaktionens samtliga varningsklockor att ringa högt och länge. Bra är dock att SVT publicerat själva enkäten (eller vad som ser ut att vara hela enkäten) och frekvenstabeller, så att alla själva kan kontrollera underlaget. Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt själva enkäten.
Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till att beskriva den uppkomna debatten. Hur domare, jurister och politiker med imponerande snabbhet tar ställning i debatten, använder en skapad nyhet som språngbräda för att positionera sig själva i den medierade offentligheten. Hur de som försöker förklara fördelarna med och principerna bakom nuvarande nämndemannasystem hamnar i medieskugga. Det saknas sannerligen inte belysande exempel.* Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt den uppkomna debatten.
Jag skulle kunna ägna resten av inlägget till spekulationer kring motivet bakom SVT:s enkät om nämndemännen. Nämndemännens vara eller icke vara är en politisk fråga, och det är en politisk fråga att lyfta debatten. En frågeformulering är sällan neutral. Ett val av respondenter är sällan opartiskt. Men jag tänker inte ägna vidare utrymme åt frågan om dolda motiv.
2011 har varit ett på många sätt otäckt nyhetsår. För mig kommer 2011 – vid sidan av några händelser av mer privat och personlig karaktär – att vara detsamma som Oslo och Utøya.
Under året har vi sett en rad mediedrev, spekulationer, utpekanden, namnpubliceringar och tveksamma publiceringsbeslut. Vi har också mött flera mycket allvarliga hot mot yttrandefrihet, meddelarfrihet, pressfrihet och journalisters rätt att arbeta.
Allt detta fyller de årskrönikor som i detta nu produceras och publiceras. Läs gärna SJF:s ordförande Jonas Nordling, Journalistens chefredaktör Helena Giertta eller Anders Mildner i Medievärlden. De ger gott om tid för eftertanke.
En redaktionellt skapad nyhet kan tyckas vara en bagatell i sammanhanget. Eller så är det ingen bagatell. På något vis tycker jag ändå att den skapade nyheten är en ganska bra representant för medieåret 2011. Visst är det märkligt att det kan vara så lätt att skapa en nyhet, och sätta frågan om de svenska nämndemännens lämplighet i topp på nyhets- och debattagendan.
Nog borde vi ha viktigare saker att ägna våra redaktionella resurser åt.
* Exempel från debatten: Nämndemännen har helt spelat ut sin roll, Domare sågar politiska nämndemän, Ask: Nämndemän kan försvinna (också i DN), Det svenska nämndemannasystemet – bra eller dåligt?, Populistiskt trams om nämndemännen, Starkt stöd för nämndemän, Gubbarna behöver fler yngre kollegor.
Relaterat inlägg: Ett uselt förslag om att inskränka meddelarfriheten (111211)
30 december 2011
23 december 2011
Inga bra böcker i paketen?
Försjunk i en gulnad kvinnotidskrift!
Chefen (det vill säga prefekten) bjuder på en semesterdag i julgåva till personalen. Egentligen borde jag väl stressa runt som en tok; handla några extra julklappar, steka miljarder köttbullar, slå in paket, rimma (inspirerad av P4 Göteborgs fantastiska väderprognos!), stryka juldukar och fundera över hur mycket mjölk det egentligen kommer att gå åt under helgen.
Men jag struntar i allt det. I år också.
Istället har jag fastnat i arkiven.
Det är KvinnSam (Nationellt bibliotek för genusforskning) vid Göteborgs universitetsbibliotek som så här lagom till helgledigheterna presenterar ett digitalt arkiv över äldre svenska kvinnotidskrifter. Det är betydligt roligare än det kanske låter. Här finns Tidskrift för hemmet (1859–1885), Dagny (1886–1913), Hertha (1914–1935), Framåt (1886–1889), Idun (1887–1912), Morgonbris (1904–1924), Rösträtt för kvinnor (1912–1919) samt Tidevarvet (1923–1936) i digitaliserad form, som pdf:er att ladda ner. Plus information om tidskrifterna.
Det känns onödigt att påpeka vilken verklig guldgruva det här är – inte bara för genusforskare eller alla som är intresserade av svensk kvinnohistoria.
Själv har jag alltså fastnat i de gulnade pdf:erna. Men just idag får kvinnosaken och rösträttskampen vänta; det som – inte helt oväntat, det erkänner jag gärna – fångar mitt intresse är Iduns "Förslag till matordning" för såväl finare som enklare bord.
En torsdag i januari 1890 föreslås för det finare bordet soppa på torra gröna ärter, kokt rökt hamburgerbringa med surkål samt punschpudding, och för det enklare fläsk med vita bönor ("amerikansk rätt" påpekar redaktören inom parentes) samt plättar.
Ledordet i platsannonserna på samma sida är för övrigt anspråkslös. Man söker en "duglig, frisk och anspråkslös" lärarinna till familj i Lidköping, en "anspråkslös flicka" önskar plats i ett bättre hus etc.
Om du inte vill försjunka i tidningsarkiven omedelbart, har tillgång till en kakelugn och känner att du har lite tid över i den allmänna helgstressen föreslår jag lite julkonfekt à la 1890:
Fotnot: Jag fastnade i veckomatsedlarna också när jag kodade en oktobervecka av Dagens Nyheter från 1960 för ett par år sedan (se till exempel Ständig följeslagare (101007)). Då slogs jag bland annat av hur pass lite kött vi faktiskt åt förr. Flera av veckans dagar var köttfria, och ett hekto skinka ansågs räcka till middag till fyra. Det är annat än dagens jätteportioner!
Men jag struntar i allt det. I år också.
Istället har jag fastnat i arkiven.
Det är KvinnSam (Nationellt bibliotek för genusforskning) vid Göteborgs universitetsbibliotek som så här lagom till helgledigheterna presenterar ett digitalt arkiv över äldre svenska kvinnotidskrifter. Det är betydligt roligare än det kanske låter. Här finns Tidskrift för hemmet (1859–1885), Dagny (1886–1913), Hertha (1914–1935), Framåt (1886–1889), Idun (1887–1912), Morgonbris (1904–1924), Rösträtt för kvinnor (1912–1919) samt Tidevarvet (1923–1936) i digitaliserad form, som pdf:er att ladda ner. Plus information om tidskrifterna.
Det känns onödigt att påpeka vilken verklig guldgruva det här är – inte bara för genusforskare eller alla som är intresserade av svensk kvinnohistoria.
Själv har jag alltså fastnat i de gulnade pdf:erna. Men just idag får kvinnosaken och rösträttskampen vänta; det som – inte helt oväntat, det erkänner jag gärna – fångar mitt intresse är Iduns "Förslag till matordning" för såväl finare som enklare bord.
En torsdag i januari 1890 föreslås för det finare bordet soppa på torra gröna ärter, kokt rökt hamburgerbringa med surkål samt punschpudding, och för det enklare fläsk med vita bönor ("amerikansk rätt" påpekar redaktören inom parentes) samt plättar.
Ledordet i platsannonserna på samma sida är för övrigt anspråkslös. Man söker en "duglig, frisk och anspråkslös" lärarinna till familj i Lidköping, en "anspråkslös flicka" önskar plats i ett bättre hus etc.
* * *
Om du inte vill försjunka i tidningsarkiven omedelbart, har tillgång till en kakelugn och känner att du har lite tid över i den allmänna helgstressen föreslår jag lite julkonfekt à la 1890:
Citronspån. 1 ägghvita vispas till skum, blandas med nära 200 gr. strösocker, saften af 1/2 citron och det rifna skalet af hela citronen. Massan strykes med knif på ett ark oblat, man strör brokigt socker öfver och skär isär oblaten i aflånga bitar, hvilka lindrigt krökas öfver en liten pinne. Sedan torkar man dem i kakelugnsnischen.
Fotnot: Jag fastnade i veckomatsedlarna också när jag kodade en oktobervecka av Dagens Nyheter från 1960 för ett par år sedan (se till exempel Ständig följeslagare (101007)). Då slogs jag bland annat av hur pass lite kött vi faktiskt åt förr. Flera av veckans dagar var köttfria, och ett hekto skinka ansågs räcka till middag till fyra. Det är annat än dagens jätteportioner!
Ont om nyheter? Vi hittar på ett gräl!
Det räcker liksom inte med ännu en jordbävning i Christchurch, bilbomber i Damaskus eller orimliga spritnotor efter Lisebergsledningens julfester. Nej, så här i juletider måste vi ha ett litet julegräl också. Det piggar ju alltid upp – eller hur?
 |
| Aftonbladet.se 111223. |
I gårdagens Aftonbladet (och på nätet idag) kan vi läsa om "grälet" mellan S-ledaren Håkan Juholt och TV-pysslaren Ernst Kirchsteiger.
"Grälet" är ett exempel på ett väl beprövat journalistiskt knep. I normalfallet går det till så att kändis A råkar (eller luras) säga något negativt om kändis B, som sedan naturligtvis får kommentera uttalandet och – vips, så är "grälet" ett faktum. I just det här fallet råkar kändis A och kändis B fälla sina kommentarer helt oberoende av varandra och – vips, så är "grälet" ett faktum eftersom det i alla fall kan redigeras som om de verkligen grälar offentligt.
Det är då för väl att inte all journalistik ser ut på det här sättet. Ens i kvällstidningarna.
11 december 2011
Ett uselt förslag om att inskränka meddelarfriheten
Det pågår en ganska spretig debatt om publicitetsregler, meddelarfrihet och integritetsskydd. På grund av den eller den, ofta uppmärksammade, publiceringen vill debattörerna antingen 1) göra publicitetsreglerna till lag eller 2) inskränka dagens grundlagstadgade meddelarfrihet, med syfte att 3) öka de enskilda individernas skydd mot de alltid hemska, stora och maktfullkomliga medierna.
Senast ut i raden av alla som vill profilera sig med en åsikt i frågan är Claes Sandgren, professor i civilrätt, i ett inlägg på DN Debatt. Han tycker det är ett problem att en journalist som betalar en polis för ett tips teoretiskt sett kan dömas för mutbrott, samtidigt som polisen som tar emot pengarna går fri med hänvisning till grundlagens meddelarfrihet som garanterar anonymitet. Hans enkla lösning: Häv polisens generella meddelarskydd när det gäller förundersökningar. Då kan man på köpet komma åt de journalister som betalar tipspengar, och åtala dem för mutbrott.
Men en enkla lösning är inte alltid detsamma som en bra lösning. I det här fallet föreslår dessutom Sandgren en rent usel lösning.
Om vi börjar med tipspengarna, eftersom Sandgren nu hakat upp sig på dem – varför är det ens ett problem? Om journalisten eller redaktionen normalt sett betalar för bra, nyhetsmässiga tips, så finns det väl ingen anledning att göra undantag för poliser? En petitess i sammanhanget, kan hända, men lika ska vara lika.
Förslaget om inskränkningar i meddelarskyddet är betydligt allvarligare. Grundlagens meddelarfrihet och meddelarskydd finns där av en väldigt bra anledning: Rättssäkerhet. Också poliser måste ha rätten att läcka, även från sekretessbelagda förundersökningar. Alternativet skrämmer.
Och om vi nu gör undantag för poliser och uppgifter i förundersökningar, varför sluta där? Det är väl onödigt att någon i offentlig tjänst ostraffat ska kunna läcka till medierna? Kan de inte prata med sin chef vid nästa utvecklingssamtal? Eller byta jobb till något mindre problematiskt?
Mediernas publicistiska överväganden grundas i de så kallade publicitetsreglerna, frivilliga branschöverenskommelser. En utgivare eller journalist kan inte dömas för brott mot publicitetsreglerna, men de flesta håller sig faktiskt för det mesta på mattan ändå. Om inte annat så av anständighetsskäl.
Och det normala är faktiskt att poliser inte läcker från förundersökningar. Men ibland gör de det. Ibland gör de det av skäl som kan vara väldigt svåra att begripa, och ibland borde de hållit tyst. Om inte annat så av anständighetsskäl.
Men det är inte rimligt att ropa på inskränkningar i meddelarfriheten bara för att somliga missbrukar denna frihet. Alternativet är nämligen f-n så mycket sämre.
Att det finns poliser som är omdömeslösa får vi helt enkelt leva med. Precis som vi måste acceptera att det finns inkompetenta jurister, och pensionärer som ställer kundvagnarna på tvärs i gången fram till mjölken.
För om du tänker efter en gång till, Claes Sandgren: Vad är egentligen alternativet?
Senast ut i raden av alla som vill profilera sig med en åsikt i frågan är Claes Sandgren, professor i civilrätt, i ett inlägg på DN Debatt. Han tycker det är ett problem att en journalist som betalar en polis för ett tips teoretiskt sett kan dömas för mutbrott, samtidigt som polisen som tar emot pengarna går fri med hänvisning till grundlagens meddelarfrihet som garanterar anonymitet. Hans enkla lösning: Häv polisens generella meddelarskydd när det gäller förundersökningar. Då kan man på köpet komma åt de journalister som betalar tipspengar, och åtala dem för mutbrott.
Men en enkla lösning är inte alltid detsamma som en bra lösning. I det här fallet föreslår dessutom Sandgren en rent usel lösning.
Om vi börjar med tipspengarna, eftersom Sandgren nu hakat upp sig på dem – varför är det ens ett problem? Om journalisten eller redaktionen normalt sett betalar för bra, nyhetsmässiga tips, så finns det väl ingen anledning att göra undantag för poliser? En petitess i sammanhanget, kan hända, men lika ska vara lika.
Förslaget om inskränkningar i meddelarskyddet är betydligt allvarligare. Grundlagens meddelarfrihet och meddelarskydd finns där av en väldigt bra anledning: Rättssäkerhet. Också poliser måste ha rätten att läcka, även från sekretessbelagda förundersökningar. Alternativet skrämmer.
Och om vi nu gör undantag för poliser och uppgifter i förundersökningar, varför sluta där? Det är väl onödigt att någon i offentlig tjänst ostraffat ska kunna läcka till medierna? Kan de inte prata med sin chef vid nästa utvecklingssamtal? Eller byta jobb till något mindre problematiskt?
Mediernas publicistiska överväganden grundas i de så kallade publicitetsreglerna, frivilliga branschöverenskommelser. En utgivare eller journalist kan inte dömas för brott mot publicitetsreglerna, men de flesta håller sig faktiskt för det mesta på mattan ändå. Om inte annat så av anständighetsskäl.
Och det normala är faktiskt att poliser inte läcker från förundersökningar. Men ibland gör de det. Ibland gör de det av skäl som kan vara väldigt svåra att begripa, och ibland borde de hållit tyst. Om inte annat så av anständighetsskäl.
Men det är inte rimligt att ropa på inskränkningar i meddelarfriheten bara för att somliga missbrukar denna frihet. Alternativet är nämligen f-n så mycket sämre.
Att det finns poliser som är omdömeslösa får vi helt enkelt leva med. Precis som vi måste acceptera att det finns inkompetenta jurister, och pensionärer som ställer kundvagnarna på tvärs i gången fram till mjölken.
För om du tänker efter en gång till, Claes Sandgren: Vad är egentligen alternativet?
10 december 2011
Jag är marknadspanelernas värsta mardröm
I dryga året har jag varit medlem i den så kallade DN-panelen. Tanken (DN:s) är att till frivilliga paneldeltagare skicka diverse marknadsundersökningar i form av webbenkäter (eller ge en möjlighet att "uttrycka dina åsikter om reklam och produkter", som det så vackert heter), och så får den frivillige paneldeltagaren några kronor för besväret. Tanken (min) var att se hur ett sådant här upplägg fungerar.
Så hur fungerar det?
Efter det här året måste jag erkänna att jag nog inte tillhör målgruppen för den här typen av paneler. Inte nog med att jag har varit extremt slarvig med att regelbundet titta till den för ändamålet speciellt skapade e-postadressen och därmed mötts av ett "Undersökningen är stängd"-meddelande pinsamt ofta. Till råga på allt elände konsumerar jag ju inte!!! Frågor av typen "Hur ofta köper du…" har besvarats med ett "Aldrig" – och därmed har jag sorterats bort som ointressant för resterande frågor om just den produkten.
Vilket ju i och för sig har besparat mig en massa tid, och jag har sluppit bli irriterad över ännu fler felformulerade frågor.
Ingen ska inbilla någon att den här typen av panelundersökningar på något sätt är representativa för något som helst. Däremot kan jag beundra DN som uppenbarligen lyckas sälja den här typen av panelundersökningar till olika aktörer.
Nu, med ett års erfarenhet som paneldeltagare i bagaget, har jag funderat på om jag ska avaktivera mitt DN-panelkonto. Men det får faktiskt vara. Jag kommer att fortsätta kolla min speciella e-post när jag kommer ihåg, och när jag väl hittar en enkät som inte hunnit stänga kommer jag att fortsätta besvara frågorna med brutal uppriktighet. "Aldrig hört talas om", "Känner inte till", "Köper aldrig" – den typen av svar får de leva med.
Anledningen? Jo, idag har jag kunnat föra över 87 kronor till Världsnaturfonden. Jag lovar att försöka höja den summan till nästa år.
Så hur fungerar det?
Efter det här året måste jag erkänna att jag nog inte tillhör målgruppen för den här typen av paneler. Inte nog med att jag har varit extremt slarvig med att regelbundet titta till den för ändamålet speciellt skapade e-postadressen och därmed mötts av ett "Undersökningen är stängd"-meddelande pinsamt ofta. Till råga på allt elände konsumerar jag ju inte!!! Frågor av typen "Hur ofta köper du…" har besvarats med ett "Aldrig" – och därmed har jag sorterats bort som ointressant för resterande frågor om just den produkten.
Vilket ju i och för sig har besparat mig en massa tid, och jag har sluppit bli irriterad över ännu fler felformulerade frågor.
Ingen ska inbilla någon att den här typen av panelundersökningar på något sätt är representativa för något som helst. Däremot kan jag beundra DN som uppenbarligen lyckas sälja den här typen av panelundersökningar till olika aktörer.
Nu, med ett års erfarenhet som paneldeltagare i bagaget, har jag funderat på om jag ska avaktivera mitt DN-panelkonto. Men det får faktiskt vara. Jag kommer att fortsätta kolla min speciella e-post när jag kommer ihåg, och när jag väl hittar en enkät som inte hunnit stänga kommer jag att fortsätta besvara frågorna med brutal uppriktighet. "Aldrig hört talas om", "Känner inte till", "Köper aldrig" – den typen av svar får de leva med.
Anledningen? Jo, idag har jag kunnat föra över 87 kronor till Världsnaturfonden. Jag lovar att försöka höja den summan till nästa år.
Om att låta sig uppslukas
Jag gillar att sticka spetsar. Det är ett tag sedan nu, men jag samlar komplicerade mönster och supertunna ullgarner på hög, för nästa projekt måste bli en sjal. Just nu ligger den här bra till (tack till utmärkta bloggen 365 saker du kan sticka för tipset). I så fall stickar jag den på strump- och rundsticka nr 2, av ett hekto svart Merinosilk som jag köpte på en garnrea jag hittade när jag var i Tromsø på konferens i januari. Det gäller att välja sina souvenirer med omsorg…
Det handlar nog om att låta sig uppslukas. Att låta något ta tid. Att kunna bortse från att det säkert finns tjugosjutton saker som är mer angelägna att ta tag i. Att bara vara, en stund. Och att låta huvudet få koncentrera sig på bara en enda sak; det är verkligt vilsamt.
Isaac Salazar gör origami istället. Han viker ord av böcker, som fortfarande är böcker. Resultatet är hur vackert som helst. Och kostar därefter, förstås.
Men nu vet jag varför jag inte ska slänga eller sälja alla böcker som står uppe på vinden. Jag behöver dem när jag gått i pension, och får tid att lära mig ordorigami. (Tack Zickermans för tipset.)
Relaterade inlägg: Unna dig att ha långtråkigt en stund (101103), Hantverksstatus för HB2 (101124)
Det handlar nog om att låta sig uppslukas. Att låta något ta tid. Att kunna bortse från att det säkert finns tjugosjutton saker som är mer angelägna att ta tag i. Att bara vara, en stund. Och att låta huvudet få koncentrera sig på bara en enda sak; det är verkligt vilsamt.
Isaac Salazar gör origami istället. Han viker ord av böcker, som fortfarande är böcker. Resultatet är hur vackert som helst. Och kostar därefter, förstås.
Men nu vet jag varför jag inte ska slänga eller sälja alla böcker som står uppe på vinden. Jag behöver dem när jag gått i pension, och får tid att lära mig ordorigami. (Tack Zickermans för tipset.)
Relaterade inlägg: Unna dig att ha långtråkigt en stund (101103), Hantverksstatus för HB2 (101124)