I mitt förra inlägg, om mediedrevet mot Håkan Juholt, gör jag något som Expressens chefredaktör Thomas Mattson inte tycker jag har rätt att göra:
Jag uttrycker mediekritik.
Och se det, det har man inte rätt att göra, vare sig man är "mediekritiker", bloggare, professor, Expressenläsare eller – som jag – doktorand i journalistik.
Jag tycker Thomas Mattssons inställning är märkvärdig. På många sätt. Så vitt jag kan förstå bygger han sitt resonemang på att alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna producerar, inte har en aning om de publiceringsbeslut som ligger bakom publiceringarna, eller alla de fakta som redaktionerna vet men som de inte publicerar av en eller annan anledning.
Men det är just det som är min poäng: Alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna faktiskt publicerar, vi är ju utelämnade till just det som medierna faktiskt publicerar. Det är på de grunderna som vi ska bilda oss en uppfattning om rätt eller fel. Det förväntar sig redaktionerna att vi gör.
Och då tycker jag också att vi har rätt att föra en mediekritisk debatt. Under pågående publicering. Med rätt att tycka precis vad vi vill, och med rätt att tvärbyta åsikt den dag medierna ger oss mer kött på benen.
Precis som det är rätt att medierna ska kunna publicera under pågående händelseförlopp, och inte behöva vänta tills "allt är klart" och alla korten framplockade.
Att förneka mediekritiken något som helst värde är befängt. Det borde till och med Thomas Mattsson begripa.
Fotnot: Thomas Mattsson har uttryckt sin mediekritikkritiska inställning i flera blogginlägg, bland annat Om drev och vad vi snart får läsa (om den förväntade mediekritiken kring Juholtpubliceringarna), Bilder på löpsedelen [sic!] och så kallad mediekritik (om den så kallade NK-mannen) och Slarva inte med mediekritiken (om publiceringarna kring Ola Lindholm).
Relaterade inlägg: En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol (110528), Med risk för att jag upprepar mig: Vi måste prata om pressetiken! (110520).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar