I mitt förra inlägg, om mediedrevet mot Håkan Juholt, gör jag något som Expressens chefredaktör Thomas Mattson inte tycker jag har rätt att göra:
Jag uttrycker mediekritik.
Och se det, det har man inte rätt att göra, vare sig man är "mediekritiker", bloggare, professor, Expressenläsare eller – som jag – doktorand i journalistik.
Jag tycker Thomas Mattssons inställning är märkvärdig. På många sätt. Så vitt jag kan förstå bygger han sitt resonemang på att alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna producerar, inte har en aning om de publiceringsbeslut som ligger bakom publiceringarna, eller alla de fakta som redaktionerna vet men som de inte publicerar av en eller annan anledning.
Men det är just det som är min poäng: Alla vi andra, vi som bara tar del av det medierna faktiskt publicerar, vi är ju utelämnade till just det som medierna faktiskt publicerar. Det är på de grunderna som vi ska bilda oss en uppfattning om rätt eller fel. Det förväntar sig redaktionerna att vi gör.
Och då tycker jag också att vi har rätt att föra en mediekritisk debatt. Under pågående publicering. Med rätt att tycka precis vad vi vill, och med rätt att tvärbyta åsikt den dag medierna ger oss mer kött på benen.
Precis som det är rätt att medierna ska kunna publicera under pågående händelseförlopp, och inte behöva vänta tills "allt är klart" och alla korten framplockade.
Att förneka mediekritiken något som helst värde är befängt. Det borde till och med Thomas Mattsson begripa.
Fotnot: Thomas Mattsson har uttryckt sin mediekritikkritiska inställning i flera blogginlägg, bland annat Om drev och vad vi snart får läsa (om den förväntade mediekritiken kring Juholtpubliceringarna), Bilder på löpsedelen [sic!] och så kallad mediekritik (om den så kallade NK-mannen) och Slarva inte med mediekritiken (om publiceringarna kring Ola Lindholm).
Relaterade inlägg: En fälld konung smäller högre än en chikanerad barnidol (110528), Med risk för att jag upprepar mig: Vi måste prata om pressetiken! (110520).
16 oktober 2011
Ett megagigantiskt drev – men
folk glömmer fortare än du tror
Jodå, också jag har noterat att det pågått ett mediedrev under veckan.
Inte ett mediedrev av normala uppblåsta proportioner, utan ett megagigantiskt drev. Av sådan art att det under pågående skede är i det närmaste omöjligt att förstå, eller kunna börja analysera.
Under veckan har jag legat i halsfluss och haft ögoninflammation. Det har effektivt omöjliggjort vare ansats till eftertanke. Men jag har ändå hela tiden haft en känsla av att analysen måste vänta.
Drevet mot Håkan Juholt har varit alltför välregisserat. Alltför intensivt. Allför många har utnyttjats som brickor i ett cyniskt spel – journalister, gräsrötter, politiska motståndare, debattörer och allmänna tyckare.
Jag är inte ens säker på att det egentliga syftet varit (och eventuellt fortfarande är; den eller de som drog igång hetsjakten kan mycket väl ha ytterligare några kort att spela ut) att tvinga Håkan Juholt att lämna posten som partiledare.
Nej, analyserna får vänta tills krutröken lagt sig. Och var så säkra på att det kommer att analyseras. En medieforskarkollega har beskrivit veckan som att "skolboksexemplen [på mediedrev] trär sig själva till ett illustrativt radband. Det rasslar så skönt mellan fingrarna".
En sak vet jag dock med bestämdhet: Folk glömmer fort. Fortare än du tror.
Idag har SvD redovisat en beställd Sifo-mätning av väljaropinionen. Historiskt ras för S i veckan är rubriken. Det är alls inte konstigt att opinionen rasar under ett pågående drev (från 35,0 till 26,9 procent, vilket är en nedgång även med hänsyn till felmarginaler). Det är en helt normal och sund reaktion är att utgå från antagandet att det väl i alla fall ligger något bakom alla anklagelser. Ingen rök utan eld, liksom.
Men den här typen av opinionseffekter är kortvariga. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har undersökt just opinionseffekterna av de största svenska politiska skandalerna sedan IB-affären avslöjades 1973. Deras forskning visar att visst, det finns en negativ opinionseffekt av skandaler, men den effekten avtar med tiden. Dessutom visar de att med tiden har den negativa opinionseffekten ökat i styrka. (Här kan du läsa mer om deras forskning om opinionseffekter.)
Alltså: Vi blir mer upprörda nu än förr över politiska skandaler. Vare sig det gäller påstått bidragsfusk, sexköp, svartjobb eller obetalda tv-licenser. Men vi glömmer fort.
Fotnot: Göran Greider gör ett försök att analysera det pågående mediedrevet i en debattartikel i GP: Gråsossen Juholt har trots allt en framtid. Dan Josefsson gör en kort, lika läsvärd, analys i Aftonbladet: Juholt utsatt för ännu en kupp.
Relaterade inlägg: Gräver man tillräckligt djupt hittar man alltid lite dynga – än sen? (110329)
Inte ett mediedrev av normala uppblåsta proportioner, utan ett megagigantiskt drev. Av sådan art att det under pågående skede är i det närmaste omöjligt att förstå, eller kunna börja analysera.
Under veckan har jag legat i halsfluss och haft ögoninflammation. Det har effektivt omöjliggjort vare ansats till eftertanke. Men jag har ändå hela tiden haft en känsla av att analysen måste vänta.
Drevet mot Håkan Juholt har varit alltför välregisserat. Alltför intensivt. Allför många har utnyttjats som brickor i ett cyniskt spel – journalister, gräsrötter, politiska motståndare, debattörer och allmänna tyckare.
Jag är inte ens säker på att det egentliga syftet varit (och eventuellt fortfarande är; den eller de som drog igång hetsjakten kan mycket väl ha ytterligare några kort att spela ut) att tvinga Håkan Juholt att lämna posten som partiledare.
Nej, analyserna får vänta tills krutröken lagt sig. Och var så säkra på att det kommer att analyseras. En medieforskarkollega har beskrivit veckan som att "skolboksexemplen [på mediedrev] trär sig själva till ett illustrativt radband. Det rasslar så skönt mellan fingrarna".
En sak vet jag dock med bestämdhet: Folk glömmer fort. Fortare än du tror.
Idag har SvD redovisat en beställd Sifo-mätning av väljaropinionen. Historiskt ras för S i veckan är rubriken. Det är alls inte konstigt att opinionen rasar under ett pågående drev (från 35,0 till 26,9 procent, vilket är en nedgång även med hänsyn till felmarginaler). Det är en helt normal och sund reaktion är att utgå från antagandet att det väl i alla fall ligger något bakom alla anklagelser. Ingen rök utan eld, liksom.
Men den här typen av opinionseffekter är kortvariga. Statsvetarna Mikael Persson och Anders Sundell har undersökt just opinionseffekterna av de största svenska politiska skandalerna sedan IB-affären avslöjades 1973. Deras forskning visar att visst, det finns en negativ opinionseffekt av skandaler, men den effekten avtar med tiden. Dessutom visar de att med tiden har den negativa opinionseffekten ökat i styrka. (Här kan du läsa mer om deras forskning om opinionseffekter.)
Alltså: Vi blir mer upprörda nu än förr över politiska skandaler. Vare sig det gäller påstått bidragsfusk, sexköp, svartjobb eller obetalda tv-licenser. Men vi glömmer fort.
Fotnot: Göran Greider gör ett försök att analysera det pågående mediedrevet i en debattartikel i GP: Gråsossen Juholt har trots allt en framtid. Dan Josefsson gör en kort, lika läsvärd, analys i Aftonbladet: Juholt utsatt för ännu en kupp.
Relaterade inlägg: Gräver man tillräckligt djupt hittar man alltid lite dynga – än sen? (110329)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)